- Svar: 103
- Visningar: 5 365
Jag har i många år känt att allt är alltid mitt fel. Och det blev ännu tydligare med diagnosen. Allt ÄR mitt fel. Om jag säger att det ligger ett äpple på bordet så hör folk att det ligger ett ruttet äpple på bordet. Och så är det mitt fel att folk har tolkat fel. Det är alltid jag som ska ta ansvar. Även när felet inte är mitt. Jag har ju inte specificerat hur äpplet ser ut. Och det borde jag ha gjort. Jag borde förstått att folk skulle göra en egen tolkning av äpplet.
Jag känner att jag aldrig duger.
Och mitt liv är onödigt. Jag bara existerar till ingen nytta alls. Inget blir bättre av att jag lever, snarare tvärt om. Jag är en belastning.
Livet är liksom bara en kamp hela tiden men kampen leder aldrig någonstans. Inget blir bättre.
Idag känner jag mest för att bara ligga på soffan hela dagen. Men jag måste duscha. Det är vecka sedan sist. Och så måste jag ta in ved. Skulle behöva förbereda min presentation för partiet också. Funderar på att ställa in. Och så skulle jag behöva titta på andra delen av pensionskursen jag gick i höstas.
Jag känner att jag aldrig duger.
Och mitt liv är onödigt. Jag bara existerar till ingen nytta alls. Inget blir bättre av att jag lever, snarare tvärt om. Jag är en belastning.
Livet är liksom bara en kamp hela tiden men kampen leder aldrig någonstans. Inget blir bättre.
Idag känner jag mest för att bara ligga på soffan hela dagen. Men jag måste duscha. Det är vecka sedan sist. Och så måste jag ta in ved. Skulle behöva förbereda min presentation för partiet också. Funderar på att ställa in. Och så skulle jag behöva titta på andra delen av pensionskursen jag gick i höstas.