Ätstörningar och gravid…

Status
Stängd för vidare inlägg.
T

tomat

För många år sedan led jag av kraftiga ätstörningar. På senare åren har jag hållt det hyffsat under kontroll, men kan fortfarande få dippar då jag inte äter eller där jag hetsäter. Jag har gått upp en del i vikt, och känner mig inte alls bekväm.

Och nu så är jag gravid, i vecka 9 ungefär. Redan nu börjar byxorna bli trånga och jag ser att midjan och höfterna börjar sticka ut lite mer än tidigare. Och genast kommer mina gamla tankar tillbaks. Jag försöker att lägga band på mig själv och inte promenera mer än en timme om dagen, att äta regelbundet och nyttigt - men tanken på att jag måste väga mig hos BM på inskrivningen och framöver får mig att vilja sluta äta för all evighet.

Idag har jag tänkt på det hela dagen och givetvis hoppade jag över lunchen och åt en mandarin istället.

Jag har världens bästa sambo, men tyvärr är han väldigt fixerad vid att äta nyttig/hälsosam mat, men har jordens dåligaste karaktär. Detta innebär att han ständigt pratat om mat, vad som är nyttigt eller inte, om träning osv…

Usch, jag vet inte riktigt vad jag ska göra, hur jag ska ta mig ur detta. Jag kan bara inte sluta tänka på det och sluta att må dåligt... :cry: :cry: :cry:
 
Sv: Ätstörningar och gravid…

tomat skrev:
Usch, jag vet inte riktigt vad jag ska göra, hur jag ska ta mig ur detta. Jag kan bara inte sluta tänka på det och sluta att må dåligt... :cry: :cry: :cry:
Jag har ingen personlig erfarenhet av ätstörningar. Men nu när du har en individ som växer i din kropp måste du komma ur detta. Mitt tips är att söka hjälp! Omedlebums! Det kanske inte känns som om det är "helt akut läge" ännu, men din kropp kommer att växa och det är livsviktigt för dig och barnet att du får i dig näring under graviditeten!! Kanske kan ett proffessionellt stöd hjälpa dig att klara graviditeten på ett psykiskt och fysiskt hälsosamt vis för både dig och barnet? Det är ju jättebra att din sambo försöker stötta dig!! Med hjälp av honom och någon som du kan samtala med (bm, sjuksköterska, terapeut eller psykolog) så kan ni säkert klara av detta tillsammans!

Du måste tänka på dig och barnet och bygga upp ett "nät" omkring dig så att du klarar av detta.
 
Sv: Ätstörningar och gravid…

Du måste absolut inte väga dig hos barnmorskan. Du måste ingenting hos barnmorskan, du styr själv vad du vill göra, du är inte i hennes våld på något sätt... Min barnmorska frågade om jag vet vad jag väger, det har hon gjort typ 2 ggr under tiden och hon har aldrig bett mig väga mig där. Frågar din barnmorska så kan du mycket väl säga att det vill jag hålla för mig själv, jag säger till om jag börjar gå ner i vikt (de är mest intresserade av att man inte går upp för mycket = 25-30 kg plus eller att man går upp för lite som kan bero på att man inte får behålla någon mat eftersom dessa två tillstånd kan påverka barnets utveckling och storlek).

Sen att magen svullnar har inte med att du går upp i vikt att göra utan att tarmarnas funktioner ställer om sig och det bildas gaser i dem. Jag fick köpa mammabyxor i v 8 just för att jag kände mig svullen och jag har haft en helt normal viktuppgång (gått upp 13 kg och är i v 37).

Om det går så försök att tänka att bebisen behöver energi för att växa och att den + moderkakan + vatten + det extra blod du kommer att få i kroppen gör att du *ska* gå upp i vikt, det är inte fett du lägger på dig! Viktuppgången kanske inte kommer lite per vecka utan du står still några veckor eller går ner nåt kilo för att sen gå upp 2-3 kg på en vecka. Då sköter sig din kropp och du som den ska. Och om du går upp mycket i vikt så tänk på att en del binder mängder med vatten i kroppen som sen rasar av dem när bebisen är född. För mig hade det varit extremt abstrakt om nån i v 8-9 hade bett mig tänka på bebisen, men om du kan så försök tänka på att den ska må bra och att du har all tid i världen att ägna dig åt din vikt efter bebisen är född (om du fortfarande vill det då). Försök se hetsätningen ungefär som cigaretter - så himla onödigt att utsätta bebisen och dig för under graviditeten.
 
Sv: Ätstörningar och gravid…

Det enda jag kan tipsa dig om är att berätta för din BM om dina problem, om hon inte är förstående o stöttar dig så byt bm. sedan ska du söka vidare hjälp, det kan säkert bm rekomendera vad som passar bäst, kurator/terapeut samt dietist.

Det som måste funka är ju att du äter tillräckligt så att din barn i magen kan utvecklas. Om den inte får i sig de vitaminer o mineraler som krävs, kan både du o barnet fara illa, dvs den kan bli sjuk både i magen o framöver. Det krävs ju mkt olika ämnen för att producera en baby, så äta måste du, om du vill behålla barnet.

Jag hoppas du fått ngt råd av detta, alltså, se till att få stöttning genom din graviditet för hur du ska tänka när dina tvångstankar kommer upp... det är ju bara du själv som kan göra något åt denna situationen i slutändan, ingen kan tugga maten för dig.

Lycak till!
 
Sv: Ätstörningar och gravid…

Jag fick hjälp direkt av min underbara BM när hon fick veta att jag haft ätstörningar och av och till numera har det i lite mildare version, så att säga. Jag fick en kurator som jag går hos på MVC, och så pratar vi litegrann om mina matvanor, hur det kan påverka bebisen, vad jag kan få i mig istället för mat dom dagar jag inte kan äta ordentligt osv.

Så be om hjälp! Får du inte rätt hjälp, så byt BM till någon dom kanske förstår dig bättre.
 
Sv: Ätstörningar och gravid…

Kan bara instämma med övriga talare, du måste hitta någon du kan prata med om det här.
Mår du dåligt nu, kommer det sannolikt bara att bli värre. Det är lika bra att ta tag i det NU. Bm, kurator, psykolog, whatever, bara det är en professionell människa som du känner förtroende för. Vill du inte prata med din bm kan hon hjälpa dig att hitta någon annan. Det finns folk som har som jobb att prata om sånt här!

Jag satt i din sits för ungefär ett år sedan. Kommer ihåg ångesten och paniken man känner över att inte ha någon kontroll över sin kropp. Det är egentligen det värsta som kan hända (förstå mig rätt) en person med ätstörningar, att bli med barn.
Men för att du ska kunna NJUTA av den här graviditeten, istället för att plågas av den, är det så oerhört viktigt att du tar problemet på allvar.

Inse, din kropp är inte din just nu. Den är ditt barns hem! Om 7 månader får du din kropp tillbaka och då är det fritt att göra vad du vill med den, men just nu har den ett jobb att sköta, ett jobb den är skapad för. Någon liten skrutt som du ännu inte känner och därför kan ha svårt att relatera till, har lånat den och är helt beroende av den för sin överlevnad och sitt välmående.

Det ÄR en begränsad period och ÄR jobbigt, men det finns ett slut. Du FÅR tillbaka din kropp så småningom, tänk på det.
ALLT HAR SIN TID!

Jag själv gick upp 17 kg och samlade på mig enormt mycket vatten på slutet, som jag sedan kissade ut dagarna efter förlossningen.
Men bara 2 veckor efter hade jag gått ner till min ursprungsvikt +3 kg.


Du klarar det här!!!


KRAMAR/


Jossan
 
Sv: Ätstörningar och gravid…

Graviditeten är trots allt en begränsad tid. Du kan banta hur mycket du vill sen, så lägg allt sånt åt sidan ett tag.

tomat skrev:
Jag har världens bästa sambo, men tyvärr är han väldigt fixerad vid att äta nyttig/hälsosam mat, men har jordens dåligaste karaktär. Detta innebär att han ständigt pratat om mat, vad som är nyttigt eller inte, om träning osv…

Du måste förklara för din sambo att han kan skada sitt barn genom att hålla på så här! Han måste sluta prata om mat, eller om sin egen vikt. Allt han ska fokusera på är att du kan äta utan att känna skuldkänslor. Han ska glädjas över varje kg du går upp! Han ska stråla av lycka när han ser magen bli större, ja även om hela du blir jättestor. Det är bra att ha när du ska amma sen.

Om din sambo oxå går upp lite under graviditeten är det ingen fara. Det är vanligt att även männen går upp.

Prata allvar med honom! Så att han förstår sitt ansvar.
 
Sv: Ätstörningar och gravid…

Jag läste ett reportage i någon föräldratidning om kvinnor med ätstörningar som väntar barn. Man bör absolut tala om detta för sin barnmorska tyckte de och ev få specialmödravård. Kanske kurator. Om du ska vägas kanske hon inte behöver säga till dig vad vikten är. Instämmer med övriga att du bör tala om detta för bm, om hon inte tar dig på allvar eller känns bra, BYT! Det är viktigt att du känner att du får stöd och hjälp.

Lycka till!
 
Sv: Ätstörningar och gravid…

TUSEN TACK, gulliga ni, för era svar.

Det känns skönt att läsa att jag inte är alldeles ensam om mina knäppa tankar. Och det känns skönt att läsa att jag inte alls behöver väga mig hos bm vid inskrivningen. Jag har lite försiktigt tagit upp detta med min sambo, men har förstår inte riktigt hur jag känner. Han tycker att det är häftigt (öööhhh, eller hur??!) att jag gått upp i vikt.

Själv så mår jag bara kass, allra helst efter en påskmiddag hos mina föräldrar där min mamma påpassligt berättade för mig att "OJ, vad det syns att du gått upp i vikt nu". Tack, precis vad jag ville höra.
Det spelar liksom ingen roll vad jag säger till de som är "mina anhöriga" för de kan verkligen inte förstå hur jag känner...

Jag ska prata med min BM på inskrivningen, eller så ringer jag henne på tisdag redan...

Jossan: Ditt inlägg var verkligen jättefint skrivet. Jag ska försöka tänka på det, att min kropp är tillfälligt utlånad åt bebisen!!

TACK ännu en gång för alla era svar!!!
 
Sv: Ätstörningar och gravid…

Ja, visst är det kul att få höra att man blivit tjockare? :crazy: Det fick jag höra inatt av pappan till bebisen i magen, när vi skulle säga godnatt. Jag sover ute i vardagsrummet för tillfället med min nya valp, så vi stod i dörröppningen och myste lite.. "Oj, börjar du bli tjock nu minsann?" får jag höra sen. Tur att jag är van vid just den här lilla minimagen som svullnar upp ibland, men jag fasar över att bli tjock på riktigt sen. Fast min BM och kurator pratar mycket med mig och stödjer mig bra, och förklarar mycket hur det ligger till med just bebisen och mina matvanor osv. Så att jag även i förvirrade tillstånd kan förstå vissa enkla saker som bebisen behöver, och som jag måste ge den. Det hjälper faktiskt att veta allt det, att få det svart på vitt av någon som jobbar med det helt enkelt.
 
Sv: Ätstörningar och gravid…

Försök tänka positivt! Att det är bra just nu att du går upp och att det är bebisen som växer. Det är ju inte DU som blir tjock utan bebisen som hamstar ihop ett förråd för att kunna växa och bli en stark liten varelse!

Gravida kvinnor är VACKRA! Även när dom strax innan barnet kommer ser ut som dom ätit en badboll! Vet själv hur jag känner när jag ser gravida kvinnor på stan.. jag känner liksom WOW hon är full av LIV!

/KT
 
Sv: Ätstörningar och gravid…

Fast jag är inte särskilt faschinerad av graviditeten i sig, och tycker inte att gravida kvinnor är vackrare än andra eller liknande. Jag ser det mer som något man måste gå igenom för att få den där bebisen man vill ha.

Och jag har inga gigantiska problem längre med maten, förutom att min aptit hållt sig borta i perioder under några år. Någon vecka här och där, som jag nu måste äta under ändå. Så det går.. Men det var mindre kul att gå upp 4 kg på kort tid, när jag precis kämpat hela hösten för att gå ner 11 kg ;) :D
 
Sv: Ätstörningar och gravid…

Idag tog jag mod till mig att ringa till MVC. Fick prata med en för mig ny BM och jag ställde lite luddiga frågor om inskrivningen och vad som händer. När hon sedan sa att man blir vägd och mätt frågade jag om "Måste man bli vägd? Jag har lite problem med maten och tycker det känns väldigt jobbigt". Då fick jag till svar "Ja, vi kan ju inte tvinga dig eftersom mödravården är frivillig, men vi behöver ju veta om du går upp i vikt som du ska - allra helst om du inte äter som du ska. Du kan ju blunda…".

Tack! Jättebussigt. Precis vad jag behövde. Mitt största problem är väl inte att JAG vet vad jag väger, det är ju att alla andra SER vad jag väger. *dubbelsuck*

Pratade med en vän som har samma BM som jag kommer att få, och hon är jättenöjd med henne. Så jag hoppas att det kanske går bättre då när jag väl är på plats. Men usch.. Det känns skitjobbigt just nu.
 
Sv: Ätstörningar och gravid…

KungTulle skrev:
Försök tänka positivt! Att det är bra just nu att du går upp och att det är bebisen som växer. Det är ju inte DU som blir tjock utan bebisen som hamstar ihop ett förråd för att kunna växa och bli en stark liten varelse!

Gravida kvinnor är VACKRA! Även när dom strax innan barnet kommer ser ut som dom ätit en badboll! Vet själv hur jag känner när jag ser gravida kvinnor på stan.. jag känner liksom WOW hon är full av LIV!

/KT

Jag tycker också att gravida kvinnor är vackra. Men jag ser inte gravid ut - jag ser bara svullen och fet ut. :(
 
Sv: Ätstörningar och gravid…

Bebben skrev:
Ja, visst är det kul att få höra att man blivit tjockare? :crazy: Det fick jag höra inatt av pappan till bebisen i magen, när vi skulle säga godnatt. Jag sover ute i vardagsrummet för tillfället med min nya valp, så vi stod i dörröppningen och myste lite.. "Oj, börjar du bli tjock nu minsann?" får jag höra sen. Tur att jag är van vid just den här lilla minimagen som svullnar upp ibland, men jag fasar över att bli tjock på riktigt sen. Fast min BM och kurator pratar mycket med mig och stödjer mig bra, och förklarar mycket hur det ligger till med just bebisen och mina matvanor osv. Så att jag även i förvirrade tillstånd kan förstå vissa enkla saker som bebisen behöver, och som jag måste ge den. Det hjälper faktiskt att veta allt det, att få det svart på vitt av någon som jobbar med det helt enkelt.
Vad skönt att du har någon att prata med!!! Som det känns nu så är det ingen som förstår mig i min närmsta omgivning. Och allra helst efter samtalet med MVC idag...

Har dessutom redan fått ont i ländryggen och höfterna, så mina långa skogspromenader är i farozonen...
 
Sv: Ätstörningar och gravid…

Känner du att din BM inte fungerar när du väl är där, så byt. Du får byta hur många gånger du vill (Ja, så många BM som det finns där då..) och dom säger ingenting om det. Förklara hur viktigt det är för dig just det här med maten, att dom måste förstå och stödja dig genom det. Det ÄR tufft att "tvingas" bli tjock när man har ätstörningar, trots om man älskar sin bebis därinne och vill ge den allt den behöver.

Min mage är svullen just nu, tarmarna flyttar på sig osv, så den allra nedersta delen av magen står rakt ut typ. Jag tycker att bara det lilla känns jobbigt, det är liksom inget fett som man kan dra in om man känner för det ;) Men jag försöker att tänka positivt om det hela så mycket jag bara orkar. Fokusera på varför magen är svullen just nu, varför den kommer att bli stor, vilken glädje vi kommer att få ut av det osv osv.
Och jag är oerhört glad att min sambo inte är matfixerad åt något håll, och att det enda som han pratar om ibland är att påminna mig om att det är dåligt att inte äta när jag låter bli. Att jag i alla fall ska få i mig något litet, eller äta lite middag osv. Men inget tvång eller bråk om det.

Höfterna värker som sjutton här med :( Mest på höger sida av både ländrygg och höft, samt ner i höger ben också. Haltar fram några gånger om dagen, när jag suttit med böjt ben eller stått stilla för länge och sådant.
 
Sv: Ätstörningar och gravid…

tomat skrev:
Jag tycker också att gravida kvinnor är vackra. Men jag ser inte gravid ut - jag ser bara svullen och fet ut. :(

Så är det i början. Eller rättare sagt: Man själv känner sig bara fet och svullen, men de som fattar något om graviditeter ser ändå att det är just en graviditet som är på gång, inte någon vanlig viktökning.

Jag gick upp snabbast i början. Fast jag var å andra sidan väldigt smal. Jag tror det var nyttigt för min kropp att snabbt få ett litet fettlager. Det känns som om huden hängde med bättre då när magen började växa. Runt vecka 30-34 ökade jag knappt någonting i vikt. Hade mycket att göra på jobbet. Då tog bebisen av den lilla fettreserven. Det är skönt att ha en liten reserv, både när man är gravid och inför amningen, tycker jag.
 
Sv: Ätstörningar och gravid…

Jag måste bara få berätta!!!

Igår spenderade jag ca 40 minuter i en provhytt medans jordens gulligaste expedit sprang fram och tillbaks för att försöka hitta en bra och bekväm BH. De första 20 minutrarna ville jag mest dö - det är ju speglar i alla möjliga olika vinklar så det går ju knappast att undgå att se hur man ser ut liksom... De sista 20 minutrarna började jag sakta men säkert acceptera att "ja, det är såhär jag ser ut". Det kanske låter lite flummigt, men jag fick någon slags ro i kroppen som fortfarande håller i sig. I morse hade jag inte samma ångest över klädvalet, utan tog på mig mina bekväma sköna kläder trots att tröjan sitter åt lite lite grand över magen.

Jag hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas att jag kan få fortsätta att känna såhär. Nu tändes det i alla fall en liten liten strimma hopp i mig. Kanske fixar jag det här i alla fall? Att min otänksamma mamma sa till mig i telefon igår att "jag undrar jag om du inte får tvillingar eftersom du gått upp så mycket i vikt så snabbt" känns fortfarande jäkligt hårt, men ändå åt jag både middag igår kväll och frukost idag. Jag ska prata med syrran och be henne säga åt mamma - jag har ju redan försökt prata med henne och det fungerade ju inte helt uppenbart...

Nåväl, ville bara berätta att jag hade en bra dag igår! KUL!
 
Sv: Ätstörningar och gravid…

Åh, vad glad jag blir för din skull!! Försök "frossa" i den känslan du fick och som du säger fortsätt att acceptera - "såhär ser jag ut nu". Du är ju boning för ert lilla barn! Det låter som att du är på rätt spår och det kommer säkert att gå bra! Heja heja heja på dig!:banana:
 
Sv: Ätstörningar och gravid…

(orkar inte logga ut och byta användarnamn = det är jag som är trådskaparen...)

Jag var på inskrivning idag och det gick över förväntan bra. Jag berättade för barnmorskan som tog det superbra. Vi pratade om det, hon berättade på vilket sätt hon och MVC kan hjälpa till, och hon förklarade även för min sambo hur viktigt det är att man tar allvarligt på detta - och fick honom förhoppningsvis att förstå att det inte nödvändigtvis behöver vara så att "det man inte ser finns inte"... Vi hann inte prata så mycket om det efteråt eftersom jag var tvungen att åka till jobbet, får se om vi hinner ikväll innan han åker och jobbar.

Hur som helst så känns det ändå helt okej. Jag vägde mig, men kikade inte på vågen. Det var jobbigt, jättejobbigt, men världen får inte rasa för det. Så enkelt är det.

Så nu finns jag registrerad i papprena hos MVC och har fått remiss för att kika på bönan, "pappan" skulle ringa och boka tid idag sa han. Jag är glad över att jag var ärlig även om det tog emot. Jag tror att detta kommer att gå bra. Det måste det göra.

Tjingeling!
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Kropp & Själ Hej vänner! Jag orkar inte skaffa nytt nick så ni som vet vem jag är ber jag vara respektfulla. Jag undrar var man får hjälp för...
38 39 40
Svar
783
· Visningar
96 626
Senast: Monimaker
·
Kropp & Själ Vet inte riktigt vart jag ska börja, eller ens varför jag skriver om jag ska vara helt ärlig, för att känna mig mindre ensam kanske? Har...
3 4 5
Svar
88
· Visningar
5 706
Senast: whyme
·
Kropp & Själ Tar ett nytt nick då jag inte riktigt orkar involvera mitt vanliga i det här. Jag har de senaste tre-fyra åren märkt att jag blivit...
Svar
13
· Visningar
2 544
Senast: shapeup
·
Övr. Barn (OBS! Långt) Har ett problem jag gruvat mig över länge nu och hoppas på att få hjälp med lite nya tankar... Jag är gift sedan många...
2 3
Svar
59
· Visningar
18 016
Senast: Björk
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp