Diplomaten
Trådstartare
Historien upprepar sig och alltid när jag bestämt och förlikat mig med tanken, bubblar olika analyser och funderingar upp igen. Jag får dagar när jag bara vill förstå och dagar när jag blir sorgsen och rädd för tiden närmar sig när det är min uppgift att komma med förklaringar. Till er som följt mina tidigare trådar och också givit mig råd; ”have mercy” – det är verkligen inte så enkelt som man kan tro.
Jag och pappan gick skilda vägar när jag var gravid med vårt barn i sjätte månaden. Det kom utan förvarning för mig och man kan likna uppbrottet med kaotiskt, förvirrande och mycket jobbigt. Mannen liksom försvann och vägrade vara en blivande pappa. Jag överlämnades med allt det praktiska och planeringen själv. Jag flyttade tillbaka ifrån Norge till Sverige så att jag kunde vara nära min familj.
Idag är vår dotter 2,5 år och hon har träffat sin pappa ett tiotal gånger. Det har varit osämja mellan mig och honom från och till eftersom han hela tiden försvinner utan förklaringar, gör sig omöjlig att nå och dessutom inte betalar det underhåll som han skall. Jag har dock varit mycket noga med att inte dra in dottern i detta. Jag har minst sagt, vänt ut och in på mig själv för att det skall fungera!
I perioder har pappan återkommit. I perioder har han ringt, varit intresserad av uppdateringar, träffat henne och betalat underhållet. De pratade i en senare period i telefon flera gånger i veckan och hon såg fram oftast fram emot att prata med honom. När dottern närmade sig 2 år hade jag en förhoppning att pappan och dottern faktiskt skulle kunna utveckla en relation. Även pappan och jag hade en god kommunikation och när han fick det lite turbulent med ekonomin lät jag honom få uppskov med betalningen av underhållet till nästa månad. Dock uteblev pengarna nästkommande månad och jag tog upp detta.
Då ”försvann” pappan igen. Vi hade tidigare gjort upp att pappan skulle komma till Sverige under sin semester (två veckor) och umgås med sin dotter. Samtalen uteblev, pappan svarade inte när dottern ringde och inte heller när jag skrev mejl och ville veta vad som skett. Han svarade inte heller på mina uppdateringar om dottern. Det enda svar jag fick på mina försök var ett mejl där han kort skrev att han "beklagade att det var som det var, men att han också ville informera mig att han var besviken på att jag inte uppdaterade hans släkt regelbunden om hans dotter!". Då skakade jag på huvudet och kunde för mitt liv inte förstå att en man kunde förvandlas så.
Betalningen för underhållet fortsatte att utebli och jag tog det vidare med NAV (norska försäkringskassan) som tog det vidare till inkrävning eftersom jag inte fick tag på pappan. I och med beslutet till min dotters fördel, fick jag också se att pappan till barnet flyttat, utan att informerat om detta. Jag gapar åter igen som ett fån åter igen och mitt hjärta blöder för min dotters skull.
Tidigare var det inte enkelt med en sådan förvirrad situation, men det var enklare eftersom vår dotter var yngre. Nu har hon ändå en bild av sin far och är medveten om andras pappor som hämtar och lämnar på dagis. Hon pratar i regel varje dag om sin pappa. Ibland kan hon snyftande berätta att hon saknar sin pappa och jag tröstar och säger att jag förstår det. Jag vet att hon kanske inte direkt saknar pappa X eftersom hon inte känner honom, men hon känner saknaden av en pappa. Min dotter säger inte att hon vill ringa längre, men låtsaspratar med honom i telefon. Jag svarar på frågor om hennes pappa, farmor & farfar, vi ser på bilder när hon ibland vill det och jag sänder iväg teckningar när hon vill det. Jag talar aldrig illa om hennes far inför henne!
Resultatet är numer att pappan lyst med en total frånvaro i 5 månader. Och jag brottas emellanåt med att sända ett brev om vår dotters funderingar och frågor till honom. Men även frågor och funderingar ifrån mig vad som egentligen sker. Många säger till mig att jag skall mina försök att väcka pappan åt sidan och oftast känns det rätt. Men, jag förstår inte hur man kan välja bort en dotter som man dessutom träffat. Och hur kan man dyka upp som gubben i lådan? Hur ppåverkar hans handlande vår dotter?
Jag sliter åter igen nu med funderingar om hur man fortsätter eller tar avslut. Kan man det? Hur förklarar man för sin dotter genom de olika åldrarna att hennes far finns, men har valt att ändå inte finnas? Jag brukar vara en klok och bra mamma. Men, i detta känner jag mig maktlös och förvirrad.
Tacksam för svar!
Jag och pappan gick skilda vägar när jag var gravid med vårt barn i sjätte månaden. Det kom utan förvarning för mig och man kan likna uppbrottet med kaotiskt, förvirrande och mycket jobbigt. Mannen liksom försvann och vägrade vara en blivande pappa. Jag överlämnades med allt det praktiska och planeringen själv. Jag flyttade tillbaka ifrån Norge till Sverige så att jag kunde vara nära min familj.
Idag är vår dotter 2,5 år och hon har träffat sin pappa ett tiotal gånger. Det har varit osämja mellan mig och honom från och till eftersom han hela tiden försvinner utan förklaringar, gör sig omöjlig att nå och dessutom inte betalar det underhåll som han skall. Jag har dock varit mycket noga med att inte dra in dottern i detta. Jag har minst sagt, vänt ut och in på mig själv för att det skall fungera!
I perioder har pappan återkommit. I perioder har han ringt, varit intresserad av uppdateringar, träffat henne och betalat underhållet. De pratade i en senare period i telefon flera gånger i veckan och hon såg fram oftast fram emot att prata med honom. När dottern närmade sig 2 år hade jag en förhoppning att pappan och dottern faktiskt skulle kunna utveckla en relation. Även pappan och jag hade en god kommunikation och när han fick det lite turbulent med ekonomin lät jag honom få uppskov med betalningen av underhållet till nästa månad. Dock uteblev pengarna nästkommande månad och jag tog upp detta.
Då ”försvann” pappan igen. Vi hade tidigare gjort upp att pappan skulle komma till Sverige under sin semester (två veckor) och umgås med sin dotter. Samtalen uteblev, pappan svarade inte när dottern ringde och inte heller när jag skrev mejl och ville veta vad som skett. Han svarade inte heller på mina uppdateringar om dottern. Det enda svar jag fick på mina försök var ett mejl där han kort skrev att han "beklagade att det var som det var, men att han också ville informera mig att han var besviken på att jag inte uppdaterade hans släkt regelbunden om hans dotter!". Då skakade jag på huvudet och kunde för mitt liv inte förstå att en man kunde förvandlas så.
Betalningen för underhållet fortsatte att utebli och jag tog det vidare med NAV (norska försäkringskassan) som tog det vidare till inkrävning eftersom jag inte fick tag på pappan. I och med beslutet till min dotters fördel, fick jag också se att pappan till barnet flyttat, utan att informerat om detta. Jag gapar åter igen som ett fån åter igen och mitt hjärta blöder för min dotters skull.
Tidigare var det inte enkelt med en sådan förvirrad situation, men det var enklare eftersom vår dotter var yngre. Nu har hon ändå en bild av sin far och är medveten om andras pappor som hämtar och lämnar på dagis. Hon pratar i regel varje dag om sin pappa. Ibland kan hon snyftande berätta att hon saknar sin pappa och jag tröstar och säger att jag förstår det. Jag vet att hon kanske inte direkt saknar pappa X eftersom hon inte känner honom, men hon känner saknaden av en pappa. Min dotter säger inte att hon vill ringa längre, men låtsaspratar med honom i telefon. Jag svarar på frågor om hennes pappa, farmor & farfar, vi ser på bilder när hon ibland vill det och jag sänder iväg teckningar när hon vill det. Jag talar aldrig illa om hennes far inför henne!
Resultatet är numer att pappan lyst med en total frånvaro i 5 månader. Och jag brottas emellanåt med att sända ett brev om vår dotters funderingar och frågor till honom. Men även frågor och funderingar ifrån mig vad som egentligen sker. Många säger till mig att jag skall mina försök att väcka pappan åt sidan och oftast känns det rätt. Men, jag förstår inte hur man kan välja bort en dotter som man dessutom träffat. Och hur kan man dyka upp som gubben i lådan? Hur ppåverkar hans handlande vår dotter?
Jag sliter åter igen nu med funderingar om hur man fortsätter eller tar avslut. Kan man det? Hur förklarar man för sin dotter genom de olika åldrarna att hennes far finns, men har valt att ändå inte finnas? Jag brukar vara en klok och bra mamma. Men, i detta känner jag mig maktlös och förvirrad.
Tacksam för svar!
Jag förstår hur du har det, tror jag, eftersom min dotters pappa inte träffar sin tös. Alls. Och har så inte gjort på snart 5 år. Hon blir 6 på onsdag....
