Stackars Bläckis! Jag fick diagnosen lättare artros i båda höftlederna när jag var 37. Who-hoo, liksom.... Jag hade märkt en stelhet/ojämnhet i kroppen långt tidigare, och efter två täta graviditeter när jag tappat i muskelstyrka smällde det till med återkommande ryggskott. Eftersom det framför allt dök upp när jag sprang och red gick jag till en idrottssjukgymnast och tyckte "ge mig övningar som lagar mig, nu!". Hen fick mig att böja, vrida och bända mig åt alla möjliga håll och sen förklarade hen att nej, hen ville inte vara ensam om bedömningen av det här. Marsch iväg till vårdcentral också, VC skickade mig vidare till röntgen, och därefter kom diagnosen. Min tålmodige ängel till idrottsjukgymnast fick terapiprata med mig om träningen, gav mig styrketräningsprogram och pekade försiktigt på att det faktiskt fanns andra idrotter jag kunde syssla med. Hen kunde dock inte rekommendera mig att springa längre, så jag springer inte... och jag rider inte heller mer
Jag har dock hittat andra motionsformer där jag fullkomligt kan köra skiten ur mig själv, utan smärta i vardagen, så jag ska egentligen inte klaga. Gäller dock att inte slarva med stretchingen, och jag saknar att pussa mule och ha gemenskapen med hästen.
ARTROSSKOLAN har jag också gått i, vilket var en sådär munter upplevelse för mig. Medelåldern på den var ca dubbla min ålder, och när läraren glatt berättade om fördelen med träning pekade omedelbart två av pensionärerna på mig och tyckte: "men hon tränar ju en massa och se på henne, hon fick artros iallafall!". Så jag blev mest deprimerad av att gå dit, hoppas din upplevelse blir bättre.