Ja vad ska man säga...tycker ni alla har rätt på sätt och vis! Jag skaffade mig min pålle efter att ha växt upp med travare, haft diverse envisa ponnys och sen dessutom gjort uppehåll från allt vad hästar heter i 20 år pga ett par ungar. Det enda jag visste om araber var att de var VACKRA!
Naturligtvis köpte jag en 2-åring. För vad kunde vara bättre att börja med efter 20 års uppehåll för en tant som närmade sig 40 än en unghäst??
Men jag blev ju kär- för han var så lyhörd och känslig. Känslan man har med rätt arab går inte att jämföra med en annan häst- alls.
Min häst är som en hund i stallet, lugn, lydig, nyfiken, vill vara med och kolla o känna på precis allt. Med nybörjare och barn i paddocken är han försiktig och tålmodig. Från marken med mig är han läraktig och inte speciellt rädd för något. Med mig i paddocken är han relativt lat och vill gärna göra lite oskyldiga manövrar som leder närmare ingången till paddocken.
På uteritter i sällskap är han lugn och trygg men dyker det upp något "farligt" så har han stenkoll och blåser upp sig och fnorkar så att de andra börjar dansa omkring och tror att "vargen kommer". Själv står han kvar och tittar.
Är man inte uppmärksam på hemvägen så blir han ibland het och försöker hitta en chans att få springa FORT hem. Då kan han bli "skräckslagen" för ett löv och bli "tvungen" att kasta in bakdelen under öronen och ta sats för att dra på en hundradels sekund. Men lyssnar ändå när man säger ifrån.
Rider jag ensam (vilket jag tycker är ganska läskigt och det känner han direkt) kan han bli tittig, kasta sig åt sidorna och det har hänt att han slängt sig för t ex fåglar så att jag ramlat av och brutit, eh ja, hittills 2 revben och en handled. Sist fick jag gå ett par km med mosat ansikte, bruten handled o en rejäl lårkaka, därav är jag inte överförtjust i att rida ensam. Och jag lämnar inte telefonen hemma fler gånger heller...
Så flickor, ni har alla rätt på sätt och vis. Araber är allt det där. Lugna o coola, tittiga och hispiga. Och allt däremellan. Det är därför vi älskar dem över allt annat.
Naturligtvis köpte jag en 2-åring. För vad kunde vara bättre att börja med efter 20 års uppehåll för en tant som närmade sig 40 än en unghäst??
Men jag blev ju kär- för han var så lyhörd och känslig. Känslan man har med rätt arab går inte att jämföra med en annan häst- alls.
Min häst är som en hund i stallet, lugn, lydig, nyfiken, vill vara med och kolla o känna på precis allt. Med nybörjare och barn i paddocken är han försiktig och tålmodig. Från marken med mig är han läraktig och inte speciellt rädd för något. Med mig i paddocken är han relativt lat och vill gärna göra lite oskyldiga manövrar som leder närmare ingången till paddocken.
På uteritter i sällskap är han lugn och trygg men dyker det upp något "farligt" så har han stenkoll och blåser upp sig och fnorkar så att de andra börjar dansa omkring och tror att "vargen kommer". Själv står han kvar och tittar.
Är man inte uppmärksam på hemvägen så blir han ibland het och försöker hitta en chans att få springa FORT hem. Då kan han bli "skräckslagen" för ett löv och bli "tvungen" att kasta in bakdelen under öronen och ta sats för att dra på en hundradels sekund. Men lyssnar ändå när man säger ifrån.
Rider jag ensam (vilket jag tycker är ganska läskigt och det känner han direkt) kan han bli tittig, kasta sig åt sidorna och det har hänt att han slängt sig för t ex fåglar så att jag ramlat av och brutit, eh ja, hittills 2 revben och en handled. Sist fick jag gå ett par km med mosat ansikte, bruten handled o en rejäl lårkaka, därav är jag inte överförtjust i att rida ensam. Och jag lämnar inte telefonen hemma fler gånger heller...
Så flickor, ni har alla rätt på sätt och vis. Araber är allt det där. Lugna o coola, tittiga och hispiga. Och allt däremellan. Det är därför vi älskar dem över allt annat.