Är jag ogin?

[mino]

Jag vet...jag har jagat terapeut sen i maj! Jag får ingen som tar emot mig...

Jag tänker samma som @Petruska, det skulle bli mycket enklare om du fick bearbeta dina känslor på nåt sätt. Vill du prata om dem här? Jag tänker nämligen spontant att du skulle pröva att fokusera benhårt på dig själv, vad du behöver och vad du mår bra av - och hur du kan skaffa det, snarare än att fokusera på hur dåligt han får dig att må. Så länge man knyter sitt mående till en annan person så blir det hopplöst att omfokusera.

 

[alazzi]

Ja, jag kommer inte vidare, eller jo, en liten bit på vägen men otroligt mycket väg kvar. Vet att folk har påpekat det förut i min tidigare tråd, att jag måste sluta fundera på mycket på honom och gå vidare. Plättlätt eller hur ;-) 20 år tillsammans sätter spår. Invanda mönster, invanda rutiner och så plötsligt försvinner partnern...Jag skulle gärna ha ett bollplank på Buke om nu någon orkar med mig...jag har pratat hål i huvudet på en vän och jag ältar med en annan vän väldigt ofta.

 

[mino]

Några tankar: ilska brukar betyda att man inte har accepterat att något har hänt, att man inte riktigt har gått med på det. Att man värjer sig med ilska. Det låter lite som om du är i den fasen, och att nästa steg är att försöka hitta ett sätt att gå med på nuläget. Ett sätt skulle kanske kunna vara är att försöka hitta det som är möjligt nu och som du behöver. Vad har du för möjligheter?

Jag tror att det är jätteviktigt att hämta hem problemet till sig själv och utforska sig själv. Det var säkert helt överjävligt det som hände, men att spekulera i hans beteende kommer garanterat aldrig att läka dig. Du behöver fokusera på dig själv och vad du behöver, förmodligen har du några människor runt dig som kan ge dig uppmärksamhet och kärlek, fokusera på dem och lägg mannen åt sidan. Sörj att han inte kan vara en sån person längre, men fokusera på vad DU behöver för att ha ett bra liv. Han och hans beteende är en återvändsgränd, det är dina känslor du behöver älta. Vad kan du göra åt dessa känslor och vem/vad kan ge dig vad du behöver?

 

[alazzi]

Jag har ingen vän på orten. Har en bekant som jag ibland kan ta en promenad med, men särskilt nära kontakt har vi inte. En vän 16 mil härifrån. En vän i grannlandet (7-8 timmars resväg) och sen har jag en vän som jag skypar med. Bekanta i stallet har jag, men ingen nära kontakt. Jag har sonderat terrängen lite men då har jag känt att folk inte vill veta, inte vill bli inblandade. Jag har kanske fel, men jag kan ju inte häva ur mig all skit på vem som helst bara för att de råkar ha en häst i samma stall.

 

[MagicaDeHex]

Jag kan förstå känslan gentemot pappan, och jag tycker man ska ha rätt att få känna så till en viss del. Hur längesedan var det ni separerade?

Vet dottern om att du har en "avsky" gentemot honom?

 

[virra]

Dottern (12 år) har blivit uttagen till en första omgång av en sångtävling. Orten där uttaggningen sker ligger ca 25 mil hemifrån. Aktuell helg är min mammahelg. Nu har pappan frågat om han kan komma med i bilen, men jag vill inte det. Skilsmässan är ett blödande sår för min del och jag kan inte vara i närheten av idioten utan att bli på dåligt humör. Han har skadat mig så fruktansvärt. Han har en ny familj, ny kvinna, nya barn och jag lever som ofrivillig singel i ett främmande land så ja, jag är bitter.

Han ringer ofta till dottern under veckorna trots att det är mammadagar och det stör mig. Jag vill inte höra hans röst. Kan man förbjuda honom att kontakta dottern när det är mina dagar?

Har läst tråden och svarar utifrån det. Jag tror tråden handlar om något mer än bara den här resan.
Du verkar bitter och sårad och kanske har du goda skäl. Jag håller med dem som menar att det inte bör gå ut över dotter. Hon har inte valt och det är ditt ansvar, inte hennes, att du valde att skaffa ban med den här mannen. Även om du inte kunde tänka dig att det skulle bli så som det blev, är det ditt ansvar att förutse att det kunde hända.
Men det betyder inte att du inte får känna som du känner. Du har självklart rätt att känna all sorg, all hopplöshet, all ilska. Du behöver verkligen någon som hjälper dig med dina känslor, står på din sida och stöttar dig att ta dig igenom det här. Men du har också skyldighet att, för dotterns skull, ta tag i ditt mående. Är det ett alternativ att du och ditt ex reder upp situationen med hjälp av en familjeteapeut och försöker lägga det bakom er? Kan han gå med på det för dotterns skull?

 

[alazzi]

Jag ville att vi skulle gå i parterapi redan långt innan han lämnade mig. Han vägrade tyvärr. Spiken i kistan kom när hans pappa dog, sen dröjde det bara några få veckor tills han tog steget. Barn märker alldeles för mycket, klart att dottern märker att vi inte kan prata med varandra utan att börja tjafsa. Jag har så långt det går försökt hålla vår kommunikation skriftlig för att undvika tjafs. Annars blir det mycket "det har du aldrig sagt" tjafs.

 

[TinyWiny]

Jag har ingen vän på orten. Har en bekant som jag ibland kan ta en promenad med, men särskilt nära kontakt har vi inte. En vän 16 mil härifrån. En vän i grannlandet (7-8 timmars resväg) och sen har jag en vän som jag skypar med. Bekanta i stallet har jag, men ingen nära kontakt. Jag har sonderat terrängen lite men då har jag känt att folk inte vill veta, inte vill bli inblandade. Jag har kanske fel, men jag kan ju inte häva ur mig all skit på vem som helst bara för att de råkar ha en häst i samma stall.

Du vet att du alltid är välkommen att ösa ur dig till mig. Jag kan tyvärr inte finnas nära dig men jag finns för dig om och när du vill.
Kramar.

 

[Kattennizze]

Jag hoppas du hittar en bra terapeut så du får ösa ur dig och få hjälp med att bearbeta känslorna på djupet och kan gå vidare på riktigt.

 

[alazzi]

Tack TinyWiny! Du har varit ett bra bollplank när jag har haft det kämpgt och det tackar jag för! Ibland bara måste man få ur sig saker och få kloka sar när allt känns nattsvart. Kramar tillbaka. Jag hoppas kunna träffa dig IRL någon dag

 

[TinyWiny]

Tack TinyWiny! Du har varit ett bra bollplank när jag har haft det kämpgt och det tackar jag för! Ibland bara måste man få ur sig saker och få kloka sar när allt känns nattsvart. Kramar tillbaka. Jag hoppas kunna träffa dig IRL någon dag

Jag vill verkligen finnas för dig och eftersom det ibland känns som att du drar dig lite för att kontakta mig när du faktiskt behöver ösa ur dig så ville jag påminna dig om att du är välkommen att höra av dig när som helst Jag menar det verkligen!

Det vore jättekul att träffas! Du måste absolut höra av dig om du är i Sverige så att vi kan ordna till en träff Jag önskar att jag skulle kunna åka och hälsa på dig men det förblir tyvärr en dröm så länge dessa eländiga sjukdomarna håller sitt grepp om min kropp. Jag drömmer om ett mirakel så att jag kunde bli frisk och då har jag en hel lista med bukefalister som jag vill hälsa på och där ingår självklart du med

 

[Smulan75]

Tack TinyWiny! Du har varit ett bra bollplank när jag har haft det kämpgt och det tackar jag för! Ibland bara måste man få ur sig saker och få kloka sar när allt känns nattsvart. Kramar tillbaka. Jag hoppas kunna träffa dig IRL någon dag

Vilken jobbig sits du har hamnat i, "ensam" i ett land där du inte känner dig hemma och där du inte känner att du har tillräckligt med vänner och där du är fast eftersom din dotter är där. Du känner dig sviken av den partner som du levt så länge med och som du inte ville förlora. Inte alls konstigt att dina känslor är kaotiska och att du känner bitterhet gentemot ditt ex.

Jag tyckte det var jobbigt att prata och umgås med mitt ex alldeles efter separationen, även om det var jag som lämnade honom. Att ditt ex är kontaktsökande och försöker vara snäll kan ju nästan vara svårare känslomässigt än om han hade tagit distans så att du kunnat bearbeta dina känslor i avskildhet. Nu är han där och påminner dig hela tiden.

Sjävklart tycker jag som de övriga säger att det är bra att han vill hålla kontakten med dottern och engagerar sig - oavsett om det inte blir helt rätt jämt - som nu när han först säger att han vill med men sen ångrar sig.

Men jag håller inte med om att han ska få störa er i erat liv närsomhelst och hursomhelst. Jag hade försökt prata med honom och gemensamt kommit fram till vissa "förhållningsregler". Tider när det är ok att ringa på - om det inte är kris, och att om han inte kommer fram på dotterns mobil och hon inte svarar får han skicka sms och så får hon ringa upp honom. Han ska inte ringa till din fasta telefon. Be dottern att inte prata med högtalartelefon - sätt själv på musik eller gå iväg så du slipper höra. Andas och försök inte låta känslorna styra.

Jag var ganska strikt när jag separerade att när dottern är hemma hos mig så är det mig hon ska be om hjälp i första hand och vice versa, så när hon ringde mig i början av separationen och ville ha hjälp med en fästing så hänvisade jag henne till hennes pappa och sa att han fick hjälpa henne. På det sättet tror jag att vi har minimerat behovet att ringa mamma när hon är hos pappa och även åt andra hållet, hon ringer inte för små saker eller för att småprata, det gör vi när hon är hos mig och jag tror även att det har gjort att hon inte ringer och "klagar" hos pappa när hon tycker att jag är orättvis Självklart är detta inte det rätta sättet att göra, men för oss funkar det bra och har skapat mer en känsla av att vi faktiskt är två separata familjer men med en gemensam dotter.

 

[alazzi]

Jag vill verkligen finnas för dig och eftersom det ibland känns som att du drar dig lite för att kontakta mig när du faktiskt behöver ösa ur dig så ville jag påminna dig om att du är välkommen att höra av dig när som helst Jag menar det verkligen!

Det vore jättekul att träffas! Du måste absolut höra av dig om du är i Sverige så att vi kan ordna till en träff Jag önskar att jag skulle kunna åka och hälsa på dig men det förblir tyvärr en dröm så länge dessa eländiga sjukdomarna håller sitt grepp om min kropp. Jag drömmer om ett mirakel så att jag kunde bli frisk och då har jag en hel lista med bukefalister som jag vill hälsa på och där ingår självklart du med

Ja, jag är rädd för att vara till besvär och att störa...tyvärr. Om jag är "snäll" så kanske andra tycker om mig...Har inte haft det så lätt alla gånger i mitt liv och det sätter spår. Mobboffer i skolan och sen även utsatt för mobbing på jobbet x antal år senare.

 

[TinyWiny]

Ja, jag är rädd för att vara till besvär och att störa...tyvärr. Om jag är "snäll" så kanske andra tycker om mig...Har inte haft det så lätt alla gånger i mitt liv och det sätter spår. Mobboffer i skolan och sen även utsatt för mobbing på jobbet x antal år senare.

Jag lovar att skulle det någon gång vara så att jag inte kan prata så säger jag det. Du behöver inte på något sätt känna att du stör. Jag är bara glad om jag kan hjälpa dig på något sätt. Jag förstår helt känslan då jag tyvärr har samma erfarenheter men du behöver inte tänka så. Iallafall inte i kontakten med mig för jag tycker om dig för den du är oavsett om du är "snäll" eller behöver prata av dig. Alla behöver vi ibland och det är då vänner finns och ställer upp.
Kramar!

 

[Muninn]

@alazzi Var bor du? Jag tänker, om du letar terapeut så kan du ju söka dig till psykologutbildningen om det finns någon i närheten.
Där tar eleverna emot, det brukar gå relativt snabbt (jämfört med att söka på annat håll) och kostar inte mycket. På vår utbildning har klienterna varit väldigt nöjda. Eleverna har handledning av verksam psykolog.

Var har du letat efter terapeut? Jag är "i branschen" så jag kanske kan hitta någon?

 

[lil-sis]

@alazzi Var bor du? Jag tänker, om du letar terapeut så kan du ju söka dig till psykologutbildningen om det finns någon i närheten.
Där tar eleverna emot, det brukar gå relativt snabbt (jämfört med att söka på annat håll) och kostar inte mycket. På vår utbildning har klienterna varit väldigt nöjda. Eleverna har handledning av verksam psykolog.

Var har du letat efter terapeut? Jag är "i branschen" så jag kanske kan hitta någon?

I Tyskland.

 

[Roheryn]

Ja, jag kommer inte vidare, eller jo, en liten bit på vägen men otroligt mycket väg kvar. Vet att folk har påpekat det förut i min tidigare tråd, att jag måste sluta fundera på mycket på honom och gå vidare. Plättlätt eller hur ;-) 20 år tillsammans sätter spår. Invanda mönster, invanda rutiner och så plötsligt försvinner partnern...Jag skulle gärna ha ett bollplank på Buke om nu någon orkar med mig...jag har pratat hål i huvudet på en vän och jag ältar med en annan vän väldigt ofta.

Jag är i en annan situation än du, och ändå samma. Jag är den som har lämnat efter 20 år. Och du har rätt i att tankar, vanor, mönster ibland kan vara svåra att bryta, till och med för den som lämnat kan det vara tufft i en del situationer att vara ensam när man är van att vara två, eller en familj. Jag känner igen din ilska - det är samma sorts ilska som mitt ex visar gentemot mig. Och den ilskan tror jag bara drabbar dig själv, du är (kanske med rätta) arg, ledsen, sårad, besviken osv på din parter som har lämnat dig, men det blir inte bättre av all denna ilska. Ditt ex kommer inte att ändra sig på grund av att du är arg, utan det vänder bara tillbaka på dig själv som blir sittande där ledsen och frustrerad. Varför ge honom makten att styra över dina känslor?

Om du vill lufta dina känslor, kanske rentav ställa frågor till en som lämnade (ibland blir det lättare att släppa något om man får hjälp att förstå), så är du välkommen att kontakta mig via pm!

 

[Muninn]

I Tyskland.

Aha. Tänker att det kan ju vara samma system där på utbildningarna, men svårt att ge närmare tips och råd än så