Vili
Trådstartare
Detta kommer bli lååångt men både mina föräldrar och jag känner att vi behöver veta vad vi ska göra då barnets föräldrarna bara förnekar hela grejen.
Min brorson är 5 ½ år gammal, och blir för varje gång jag träffar honom värre och värre.
Han är extremt hyperaktiv eller ja extremt vet jag inte men detta är inget varken mina föräldrar eller jag sett hos andra barn. Han sitter och hoppar upp och ner om han sitter i soffan eller på en stol, man ser riktigt hur det rycker i benen..får han så springer han runt runt, hoppar upp och ner från saker..står man still någonstans så riktigt dansar han på stället.
Äter dåligt, vill ofta springa ifrån bordet så snabbt som möjligt, äter bara specifika saker extremt kinkig med maten.
Vredesutbrott senast på min sons födelsedag så var det något som min bror sa till honom han inte fick då kastade han sig på min bror sparkade och BET honom i armen. Dessa vredesutbrott kommer av ingenting, kan vara en liten liten sak som gör att han går i taket totalt.
Söker uppmärksamhet HELA tiden, han måste ha den annars höjer han rösten eller gör jobbiga ljud som gör att man måste titta dit eller avbryta det man är mitt uppe i.
Kan inte vänta på sin tur utan blir då sur och gör det ändå
Man kan inte säga nej till honom han gör saken ändå, tar man bort honom får han utbrott
Sitter min son eller hans lillebror och leker med något går han fram och tar leksaken även om han själv inte vill leka med den
Det som egentligen gör att vi inte tror att det är någon "sjukdom" eller vad man ska säga är att han fungerar bra i vissa situationer kan t.ex. gå på simskola (vilket jag tror går bra) vi har bara varit där och tittat en gång och då verkade han "sköta sig".
Vissa gånger kan han också t.ex. sitta i lugn och ro (ja en liten stund iallafall) och titta på tv eller spela spel, så han verkar ju kunna koncentrera sig.
Det som gör att vi är oroliga är att detta accelerarar och blir värre och värre, han blir argare och argare mer och mer hyperaktiv. Jag drar mig numera från att passa honom, han är inte den goa ungen som han en gång var utan han blir så arg, sur och grinig att det inte längre är någon glädje att passa honom.
Nu sist när mina föräldrar passade honom så gick han plötsligt in på toaletten och kissade ovanpå toalettlocket istället för att lyfta på det... inget märkvärdigt kanske och kanske något som barn kan få för sig att göra.. men det känns som många bäckar små som gör att man oroar sig för att detta är något mer än "vanligt".
Till saken ska ju sägas att min bror är väldigt dålig på att sätta gränser , de säger aldrig riktigt till honom utan låter han hålla på som han gör .."äter du inte upp maten så får du ingen glass..." men så får han glass ändå om ni förstår hur jag menar?!
Men han blir ju inte ens bättre när mina föräldrar passar honom längre, min pappa brukar ändå kunna säga till på skarpen, barn får helt enkelt respekt för hans grova röst ect men det känns som om han inte ens lyssnar på detta längre.
Vi vet ju inte heller hur han fungerar på dagis eftersom min bror och hans fru alltid förnekar precis allt inte enbart kring just barnen utan i det stora hela. Vi vet därav inte om det är problem på dagis eller problem på simskolan..
Vi vill ju bara barnet det bästa, vi älskar ju honom men han blir bara mer och mer krävande och uppriktigt sagt JOBBIG att ha att göra med.
Kan detta bara bero på understimulans och brist på regler hemifrån?
Är detta bara vanlig trots eller kan det vara något annat??
Jag är så tacksam om någon orkat läsa igenom allt och kanske kanske har något litet tips eller något klokt ord att säga.
/Madde
Min brorson är 5 ½ år gammal, och blir för varje gång jag träffar honom värre och värre.
Han är extremt hyperaktiv eller ja extremt vet jag inte men detta är inget varken mina föräldrar eller jag sett hos andra barn. Han sitter och hoppar upp och ner om han sitter i soffan eller på en stol, man ser riktigt hur det rycker i benen..får han så springer han runt runt, hoppar upp och ner från saker..står man still någonstans så riktigt dansar han på stället.
Äter dåligt, vill ofta springa ifrån bordet så snabbt som möjligt, äter bara specifika saker extremt kinkig med maten.
Vredesutbrott senast på min sons födelsedag så var det något som min bror sa till honom han inte fick då kastade han sig på min bror sparkade och BET honom i armen. Dessa vredesutbrott kommer av ingenting, kan vara en liten liten sak som gör att han går i taket totalt.
Söker uppmärksamhet HELA tiden, han måste ha den annars höjer han rösten eller gör jobbiga ljud som gör att man måste titta dit eller avbryta det man är mitt uppe i.
Kan inte vänta på sin tur utan blir då sur och gör det ändå
Man kan inte säga nej till honom han gör saken ändå, tar man bort honom får han utbrott
Sitter min son eller hans lillebror och leker med något går han fram och tar leksaken även om han själv inte vill leka med den
Det som egentligen gör att vi inte tror att det är någon "sjukdom" eller vad man ska säga är att han fungerar bra i vissa situationer kan t.ex. gå på simskola (vilket jag tror går bra) vi har bara varit där och tittat en gång och då verkade han "sköta sig".
Vissa gånger kan han också t.ex. sitta i lugn och ro (ja en liten stund iallafall) och titta på tv eller spela spel, så han verkar ju kunna koncentrera sig.
Det som gör att vi är oroliga är att detta accelerarar och blir värre och värre, han blir argare och argare mer och mer hyperaktiv. Jag drar mig numera från att passa honom, han är inte den goa ungen som han en gång var utan han blir så arg, sur och grinig att det inte längre är någon glädje att passa honom.
Nu sist när mina föräldrar passade honom så gick han plötsligt in på toaletten och kissade ovanpå toalettlocket istället för att lyfta på det... inget märkvärdigt kanske och kanske något som barn kan få för sig att göra.. men det känns som många bäckar små som gör att man oroar sig för att detta är något mer än "vanligt".
Till saken ska ju sägas att min bror är väldigt dålig på att sätta gränser , de säger aldrig riktigt till honom utan låter han hålla på som han gör .."äter du inte upp maten så får du ingen glass..." men så får han glass ändå om ni förstår hur jag menar?!
Men han blir ju inte ens bättre när mina föräldrar passar honom längre, min pappa brukar ändå kunna säga till på skarpen, barn får helt enkelt respekt för hans grova röst ect men det känns som om han inte ens lyssnar på detta längre.
Vi vet ju inte heller hur han fungerar på dagis eftersom min bror och hans fru alltid förnekar precis allt inte enbart kring just barnen utan i det stora hela. Vi vet därav inte om det är problem på dagis eller problem på simskolan..
Vi vill ju bara barnet det bästa, vi älskar ju honom men han blir bara mer och mer krävande och uppriktigt sagt JOBBIG att ha att göra med.
Kan detta bara bero på understimulans och brist på regler hemifrån?
Är detta bara vanlig trots eller kan det vara något annat??
Jag är så tacksam om någon orkat läsa igenom allt och kanske kanske har något litet tips eller något klokt ord att säga.
/Madde