Är det helt kört för MIG nu?? (jävligt långt inlägg!)

[GotAsecret]

Finns det ingen annan att tala med på det boendet du bor på nu än den kuratorn du hade tidigare?

Har ju knappt träffat personalen och det är ett äldreboende utan några andra resurser. Och jag hör ju inte hemma här alls.
Det finns liksom ingen/ingenting för mig.

 

[ainasoja]

Har ju knappt träffat personalen och det är ett äldreboende utan några såna resurser.
Det finns liksom ingenting.

Finns VC i Rasbo som har kurator. För visst var det i Rasbo du hamnde?

 

[GotAsecret]

Finns VC i Rasbo som har kurator. För visst var det i Rasbo du hamnde?

Ja. Och det gör det säkert. Men knappast någon jourhavande som kommer kunna göra något, blir inte här mer än en månad vad jag vet.
Sen förstår jag inte hur den ska kunna ändra på något i alla fall. Vad kan den göra liksom?

 

[Philosophia]

Ja. Och det gör det säkert. Men knappast någon jourhavande som kommer kunna göra något, blir inte här mer än en månad vad jag vet.
Sen förstår jag inte hur den ska kunna ändra på något i alla fall. Vad kan den göra liksom?

Nu har du ställt in dig på att allt kommer att gå åt pipsvängen, att allt är omöjligt och att inget någonsin kommer att bli bra igen. Genom att göra det så orsakar du dig själv skada, så sluta med det. Omedelbart!

Den enda som kan se till att du blir bra nu är du själv. Då kan du inte gräva ner dig, förvänta dig det värsta och kasta in handduken i väntan på att din profetia ska bli självuppfylld. Det är nu du ska kämpa. Sätt upp en plan för hur du ska bli bra igen. Läs på om rehab. Ju tidigare du börjar, desto större chans har du att bli helt återställd.

 

[Magiana]

Ja. Och det gör det säkert. Men knappast någon jourhavande som kommer kunna göra något, blir inte här mer än en månad vad jag vet.
Sen förstår jag inte hur den ska kunna ändra på något i alla fall. Vad kan den göra liksom?

Ingen kan ändra på något som har hänt och det är en sorgeprocess att acceptera det, men nu målar du upp scenarion som inte har hänt och det behöver inte bli som du tror heller. Hur det blir i framtiden går faktiskt att påverka. Man går ju t.ex. inte automatiskt upp i vikt för att man sitter still utan orsaken till en viktuppgång är att man får i sig fler kalorier än man förbränner. Det går att påverka. Och även om man inte kan dansa med hela kroppen kan man kanske dansa med en kroppsdel. Vifta på en hand i takt med musik t.ex. Visst, man får kanske inte den endorfinkick man brukade få när man dansade med hela kroppen men det är i alla fall en musikupplevelse.

Så att prata med någon kan hjälpa dig att acceptera det du inte kan ändra på och kraft att ändra på det du kan göra något åt.

 

[Korven]

Har ju knappt träffat personalen och det är ett äldreboende utan några andra resurser. Och jag hör ju inte hemma här alls.
Det finns liksom ingen/ingenting för mig.

Då får du vara deras solsken ett tag.

 

[Korven]

Det finna ju så många" hopplösa fall" som sen kommit tillbaka , glöm inte det.

 

[GotAsecret]

Så att prata med någon kan hjälpa dig att acceptera det du inte kan ändra på och kraft att ändra på det du kan göra något åt.

Va? Vad gör det för nytta menar du?
Jag förstår att du skriver i all välmening, och jag tackar för att du tog dig tid, jättefint av dig
Men...så här tänker jag, som mycket väl vet hur jag fungerar;

Kurator är ju typ en samtalskontakt som möjligen kan hjälpa till med praktiska grejer, inte direkt någon krishantering.
Hon jag har är jättebra, men kommer inte kunna ge mig den hjälp jag behöver på det planet, däremot kan hon hjälpa mig att reda i stöket runtomkring (myndigheter o.s.v om det skulle krångla)
Mat har alltid varit ett problem för mig, och nu kommer jag ju behöva gå tillbaka till det "liv" jag hade innan jag började träna. Jag vet hur jag fungerar och jag vet mycket väl att det där med att inte äta mer än man gör av med inte funkar för mig.
Det blir oundvikligen så att jag kommer tappa musklerna jag byggt upp och få tillbaka fläsket jag blev av med.
Så tyvärr, även om det är i all välmening så är det inget som kommer kunna hjälpa mig.
Och nej, jag tänker inte ta plats från andra (jamen är alltid fullbokad) för att stå och svänga med en arm.

@Philosophia - det kommer inte gå åt pipsvängen, det har gått åt pipsvängen. Det var inte jag som valde att få ett, för mig, i princip optimalt liv förstört.
För det är så, det blev så. Jag fattar ju att jag inte kan göra ett skit åt det, men det ändrar fortfarande inte det faktum att jag kommer få leva utan det bästa jag vet, det jag levt för och som hjälpt mig genom allt och inte ha något annat.

Dessutom blev jag ju extremt begränsad för att kunna hitta några alternativ som ens känns som alternativ för mig. Vad skulle det vara liksom?

Jag förstår ju också att det kommer bli bättre, men det ändrar ingenting nu. Och just nu ÄR det skit, och jag sitter fast, varesig jag "vill" det eller inte.

Gissar att det inte kommer kunna bli så mycket mer av den här tråden eftersom jag kommer, mer eller mindre, behöva säga emot typ allt p.g.a att jag vet vad jag har för hinder i övrigt.
I mitt liv finns liksom inget "det är väl bara att..." helt enkelt.
Och det blir ju inte kul för er heller när ni är så fina och försöker peppa men inget fungerar. Och det är otroligt frustrerande för mig som vill kunna ta emot era råd o.s.v men inte kunna få det att fungera.
Jag är helt enkelt inte i skick för att få till några märkbara förändringar, annat än att ta de där små stegen framåt, vilket jag gör. Såklart Men jag får liksom ingen helhet, ingen översikt.
Och det kommer dröja flera veckor innan jag kan börja styra själv. Nu har jag bara valet att göra som läkarna säger,

 

[GotAsecret]

Det finna ju så många" hopplösa fall" som sen kommit tillbaka , glöm inte det.

Och jag är ett av dem.
Jag klarade inte ens av skolidrotten, och nu har jag klarat så sjukt mycket mer än vad jag någonsin kunnat tro.
ÄNTLIGEN fått känna "åfan, jag KAN ju!" och framför allt fick jag träffa den enda som sagt "du KAN/SKA/MÅSTE försöka!" (som jag dessutom inte kunnat säga emot, eller som låtit mig slippa undan) när alla, precis alla, i hela mitt liv sagt "det där klarar väl inte du? Ska du verkligen? Är det inte bättre om någon annan...?"
Men jag har t.o.m fått känna att jag är typ världsbäst som klarat av t.ex. 2 galna pass efter varandra.
Och det är just detta som försvunnit.
Det som fått mig att kämpa, prova, våga, tro på mig själv. Borta. Och det kommer inte igen förrän den dagen jag är tillbaka, vilket inte är inom en överskådlig framtid. Även om jag vet att jag kommer dit igen så kommer jag inte ha den här känslan med mig på vägen.

 

[Mabuse]

Jag vill inte mer nu
Har ju verkligen ingenting här i skogen, men lika lite har jag i stan...och jag har ingenting att se fram emot. Absolut ingenting.
Vad ska jag göra om dagarna liksom, när jag inte ens kan sitta och räkna ner timmarna tills jag får gå på pass och faktiskt göra det enda roliga, det enda glada, det enda sociala och det enda energigivande jag gjort om dagarna?
Rent jävla krasst har jag ingenting kvar. Ingenting som nånsin kommer att få mig i så fin form (jag lär väl bli smällfet och få ont igen, Dröjer väl inte länge innan värken jag fått bort med träningen kommer tillbaka...och då kan jag ju glömma det där att klara mig utan smärtlindring starkare än alvedon) och när jag inte har något som ger mig glädje och energi mer?
Känns som att jag kommer gå ner mig helt igen
Gå tillbaka till det där att ha konstant ont (så som jag haft mer eller mindre hela livet, tills jag kom igång och tränade ordentligt) inte gå utanför dörren (till största delen p.g.a brist av motivation, vad ska jag ut och göra liksom?) och vandra mellan tv, soffa och dator, även när dessa skador "gett med" sig?

Att jag (kanske) kommer kunna träna igen sen är ingen som helst tröst nu, det är ändå förstört allting.

Det var ju träningen som höll mig uppe, som i princip höll mig vid liv...och nu...

Förbannade jävla skitfanskap!!

Men jag fattar inte riktigt - om det är något du lär få göra framöver, så är det ju att träna. Träna mer än nånsin, fast sjukgymnastik då. Och frågar man en sjukgymnast så vill de ju ofta att man börjar omedelbums efter en skada. Men träna lär du ju både få och behöva göra, massor.

 

[ainasoja]

Och jag är ett av dem.
Jag klarade inte ens av skolidrotten, och nu har jag klarat så sjukt mycket mer än vad jag någonsin kunnat tro.
ÄNTLIGEN fått känna "åfan, jag KAN ju!" och framför allt fick jag träffa den enda som sagt "du KAN/SKA/MÅSTE försöka!" (som jag dessutom inte kunnat säga emot, eller som låtit mig slippa undan) när alla, precis alla, i hela mitt liv sagt "det där klarar väl inte du? Ska du verkligen? Är det inte bättre om någon annan...?"
Och det är just detta som försvunnit.

Och den där "åfan jag KAn ju" känslan ska du inte tappa. Det är den du tappat nu

 

[GotAsecret]

Men jag fattar inte riktigt - om det är något du lär få göra framöver, så är det ju att träna. Träna mer än nånsin, fast sjukgymnastik då. Och frågar man en sjukgymnast så vill de ju ofta att man börjar omedelbums efter en skada. Men träna lär du ju både få och behöva göra, massor.

Ja, och träna utan någon som ger mig energi är dötrist. Om än enda chansen att ta mig tillbaka.

 

[GotAsecret]

Och den där "åfan jag KAn ju" känslan ska du inte tappa. Det är den du tappat nu

Exakt, och jag har ingen som kan ge tillbaka den.

 

[ainasoja]

Exakt, och jag har ingen som kan ge tillbaka den.

Det är ingen som kan ge dig den känslan, det är något du själv måste känna, hitta, upptäcka och själv ge dig.

 

[Philosophia]

Och jag är ett av dem.
Jag klarade inte ens av skolidrotten, och nu har jag klarat så sjukt mycket mer än vad jag någonsin kunnat tro.
ÄNTLIGEN fått känna "åfan, jag KAN ju!" och framför allt fick jag träffa den enda som sagt "du KAN/SKA/MÅSTE försöka!" (som jag dessutom inte kunnat säga emot, eller som låtit mig slippa undan) när alla, precis alla, i hela mitt liv sagt "det där klarar väl inte du? Ska du verkligen? Är det inte bättre om någon annan...?"
Och det är just detta som försvunnit.

Och du kommer att klara det igen! Jag lovar!

Jag förstår självklart att det du har varit med om är traumatiskt och att det måste vara ett extra stort bakslag för dig som redan har fått kämpa så mycket. Men det är här du kan plocka fram det som faktiskt är din allra största styrka - att klara av att göra sådant som du (och andra) tror att du inte kan göra.

Vi som står utanför och som bara följer dig här på Buke har sett en stark person växa fram de senaste åren. Det känns som att det är den personen som har blivit mest skadad i olyckan, snarare än fysiska delar. Du måste ta tillbaka den personen!

det kommer inte gå åt pipsvängen, det har gått åt pipsvängen. Det var inte jag som valde att få ett, för mig, i princip optimalt liv förstört.
För det är så, det blev så. Jag fattar ju att jag inte kan göra ett skit åt det, men det ändrar fortfarande inte det faktum att jag kommer få leva utan det bästa jag vet, det jag levt för och som hjälpt mig genom allt och inte ha något annat.

Det här tror jag faktiskt inte alls är sant. Det du kan göra nu är att se till att det inte går åt pipsvängen. Ju mer aktiv du är nu, desto bättre är dina chanser. Vad som hände i mellandagarna kan du inte ändra. Vad som händer nu kan du påverka.

 

[Mirtai]

Ja, och träna utan någon som ger mig energi är dötrist. Om än enda chansen att ta mig tillbaka.

Så hitta en superbra sjukgymnast!

Jag tränade 2 gånger/vecka med min sjukgymnast som fungerade som en PT, dvs hon var med mig varje gång och peppade och hittade på nya övningar.

 

[GotAsecret]

Det är ingen som kan ge dig den känslan, det är något du själv måste känna, hitta, upptäcka och själv ge dig.

Precis. That's the problem.

 

[GotAsecret]

Så hitta en superbra sjukgymnast!

Jag tränade 2 gånger/vecka med min sjukgymnast som fungerade som en PT, dvs hon var med mig varje gång och peppade och hittade på nya övningar.

Som sagt, det finns inte "Det är väl bara att..." sen har jag inte sådär enormt stora möjligheter att ta mig iväg heller då jag saknar körkort (tack och lov! ) i vanliga fall går jag överallt, verkligen överallt, men det går ju tokbort. Och det tar, i vanliga fall, 5 min att få till närmsta busshållplats, och åka buss är ju ännu en sak som inte längre är självklar att klara av.
Först måste jag ju lära mig att gå i trapporna hemma, sen utomhus, därefter att åka buss.
Sen lär jag ju vara helt slut när jag väl är framme och så samma procedur tillbaka
Så det lär ju dröja innan jag är redo för det också.

Däremot har jag fått tips om en sjukgymnast som jag ska kontakta när jag faktiskt är redo

 

[ainasoja]

Som sagt, det finns inte "Det är väl bara att..." sen har jag inte sådär enormt stora möjligheter att ta mig iväg heller då jag saknar körkort (tack och lov! ) i vanliga fall går jag överallt, verkligen överallt, men det går ju tokbort. Och det tar, i vanliga fall, 5 min att få till närmsta busshållplats, och åka buss är ju ännu en sak som inte längre är självklar att klara av.
Först måste jag ju lära mig att gå i trapporna hemma, sen utomhus, därefter att åka buss.
Sen lär jag ju vara helt slut när jag väl är framme och så samma procedur tillbaka
Så det lär ju dröja innan jag är redo för det också.

Däremot har jag fått tips om en sjukgymnast som jag ska kontakta när jag faktiskt är redo

Varför skulle du inte klara av att åka buss eller gå i trappor? Så allvarliga är nog knappast dina skador att det är att räkna bort!

 

[ainasoja]

Precis. That's the problem.

Vad är problemet? Att du inte kan se vad du klarar av? Att ingen klappar dig på axlen och säger Åh fan du fixade det?

Jag vill bara hjälpa dig men just nu känns det som att du talar runt mig och jag blir bara mer och mer frustrerad. Varför kan du inte säga åt dig själv att du är bra som fixade det?