Är det helt kört för MIG nu?? (jävligt långt inlägg!)

En kan tycka det. Men nä, jag tror inte det. Jag tror inte det handlar om "försöka", jag tror mer det handlar om att du är döpt till det andra namnet o det är ett namn som är fast rotat sedan många år tillbaka. Det sitter. O krasst..så tror jag att du kommer alltid att lyssna till det gamla. Det sitter...varken man vill eller inte.

Det medicinska ger jag mig inte på, det vet jag finns andra som kan bättre.
Man döps inte till ett namn ;) Dopet är för att man ska tas upp i den kristna tron typ (odöpt själv så inte helt koll).
 
En kan tycka det. Men nä, jag tror inte det. Jag tror inte det handlar om "försöka", jag tror mer det handlar om att du är döpt till det andra namnet o det är ett namn som är fast rotat sedan många år tillbaka. Det sitter. O krasst..så tror jag att du kommer alltid att lyssna till det gamla. Det sitter...varken man vill eller inte.

Det medicinska ger jag mig inte på, det vet jag finns andra som kan bättre.

Jag känner två som har bytt namn. Den ena har bytt för hon var aldrig bekväm med namnet hon fått av sina föräldrar men hon har å andra sidan alltid haft ett smeknamn och på henne har jag förstått att smeknamnet är ok att använda, men vi umgås inte så ofta att jag hittills behövt använda hennes nya namn, men det känns givet att faktiskt försöka. I det andra fallet har personen bytt två gånger. Första gången fortsatte alla att använda det gamla namnet. Namnbytet kändes nog inte autentiskt. Andra gången hade folk inget annat val än att använda det nya då personen kom ut med att vara transsexuell. Alla fattade att det hade rätt och slätt varit en kränkning att använda det gamla namnet.

Så huruvida omgivningen snappar upp ett namnbyte beror lite på situationen. Vill omgivningen inte ändra till att använda ett nytt namn och man verkligen inte kan tåla det gamla namnet, så behöver man tala folk till rätta. Så jo, jag tycker faktiskt att omgivningen får skärpa till sig när en person bytt namn och inte vill bli tilltalad med annat namn.
 
Min yngsta son heter Lars David Nicklas. Nar han var nyfodd kallade vi honom for Nicklas ett tag, men konstaderade att det inte alls passade honom sa han har varit David sedan han var 3 manader.
For nagot ar sedan nar han flyttade upp till Oregon har han borjat kalla sig Lars. Ett super coolt namn har och det star verkligen ut pa jobbet och sa. Nar jag var och traffade hans jobbarkompisar lyckades jag naturligtvis glomma bort att saga Lars ... Han har varit David, ibland uttalat pa Svenska och ibland pa Engelska, det beror pa vilket sprak vi anvander.
En av hans kompisar reagerade pa att jag sa David, sa jag svarade bara att det ar familjen's "pet name" for honom ... och det AR andra namn har dar man generellt anvander sitt forsta namn som tilltalsnamn. Jag forsoker dock ... och lyckas en gang av 7 kanske.:angel:
 
Något jag tycker har varit svårare att ändra på än ett nytt namn är att säga hon i stället för han. Det går för det mesta men vid ett tillfälle sa jag fel. Det var pinsamt.
 
Min yngsta son heter Lars David Nicklas. Nar han var nyfodd kallade vi honom for Nicklas ett tag, men konstaderade att det inte alls passade honom sa han har varit David sedan han var 3 manader.
For nagot ar sedan nar han flyttade upp till Oregon har han borjat kalla sig Lars. Ett super coolt namn har och det star verkligen ut pa jobbet och sa. Nar jag var och traffade hans jobbarkompisar lyckades jag naturligtvis glomma bort att saga Lars ... Han har varit David, ibland uttalat pa Svenska och ibland pa Engelska, det beror pa vilket sprak vi anvander.
En av hans kompisar reagerade pa att jag sa David, sa jag svarade bara att det ar familjen's "pet name" for honom ... och det AR andra namn har dar man generellt anvander sitt forsta namn som tilltalsnamn. Jag forsoker dock ... och lyckas en gang av 7 kanske.:angel:
Kan känna igen det där. Jag har en släkting som bytte då hen aldrig gillade sitt gamla namn och jag kommer aldrig ihåg det. Aldrig. I bästa fall kommer jag på det när jag åker därifrån om ingen rättat mig. Som tur är brukar jag inte behöva tilltala släktingen vid namn.
 
Fast det är ju att säga att man skiter totalt i någon.
Ska man ignorera de som känner sig fast i kön och byter namn och kön också?
Jag har bytt andra- och tredjenamn eftersom jag ogillade dessa skarpt. Skulle bli tämligen apsur om någon envisades med att hålla fast vid dessa.

Kan uppfattas som det, kan också uppfattas tvärtemot. Som jag skrev förut, det handlar inte om respektlöshet. Jag förstår att det är lätt att dra paralleller till byte av kön men som jag ser det så tillhör det inte sakfrågan i tråden. Jag tror att det är skillnad på andra och tredjenamn, det är inga namn som normalt används i bytarens vardagsliv.

Man döps inte till ett namn ;) Dopet är för att man ska tas upp i den kristna tron typ (odöpt själv så inte helt koll).

Vill man märka ord...är det fritt. Om jag hade skrivit "fått" ett namn...hade det blivit en annan utgång då? Oavsett, namn sitter.


Kontentan är, jag tror inte man kan räkna med att alla kommer glatt byta över till att kalla en kring det nya namnet utan som bytare tror jag man får acceptera att det finns människor som alltid kommer att kalla en sitt födelsenamn. Men, absolut att man inte alls behöver tycka om det. :)
 
Men jag tror inte alls det behöver vara så illa! Klart trapporna är ett bök men om några veckor efter korttidsboende bör du ju vara såpass mkt bättre och bättre smärtlindrad att du grejar det. Den enda av dina skador som är permanent är ju korsbandsskadan och den är inte ett hinder för att bo på 28 kvm med trappor!

Ja, det är min tanke också. Om du dessutom är smärtfri med knäortos kan det inte vara så illa. Fyra månader????
 
Ja, det är min tanke också. Om du dessutom är smärtfri med knäortos kan det inte vara så illa. Fyra månader????
Törs jag säga att ortopedmottagningen/avdelningen på Ackis är under all kritik?
Har faktiskt ingenting positivt att säga, i alla fall inte om första avdelningen. De hade förvisso inget positivt att säga om mig heller...
Det var som sagt vad som sades initialt, när de väl behagade att undersöka varför jag inte kan gå på höger ben. Då kunde jag inte ens stå på det.
Det tog 1,5 v innan de hade svaret (och långt innan det ville de alltså skicka hem mig...i det stadiet där benet inte bar alls.
Komplett hältutredning tog således 3 veckor.
Sen varierar återbesökstiderna, 4 v på axeln, tror jag det var, och 6 v på knät. typ från nu.

kl
Idag har jag så ont att jag knappt kan gå, vilket förvisso är bra på så sätt att jag faktiskt inte kan slarva med kryckan,
...men det gör också otroligt ont att sitta ner...
 
Kontentan är, jag tror inte man kan räkna med att alla kommer glatt byta över till att kalla en kring det nya namnet utan som bytare tror jag man får acceptera att det finns människor som alltid kommer att kalla en sitt födelsenamn. Men, absolut att man inte alls behöver tycka om det. :)

Men gud så respektlöst att inte ens försöka använda rätt namn. Jag har två vänner som bytt och i början hände det att jag sa fel men då rättade jag mig så fort jag kom på det. Det tog ett par år men sedan tänkte jag på personen som det nya namnet. Om jag skulle byta namn skulle jag nog bli ganska ledsen om någon inte ens försökte komma ihåg att använda det nya.
 
Kanske skulle svara med "jaha, du pratar med mig...?"
All vårdpersonal o.s.v använder ju mitt riktiga namn så det kommer ju bli kul för de som frågar efter "xxxxxx" och de svarar med att det inte finns nån med det namnet hos dem :D
Och vad de får gå igenom om de t.ex. skulle ringa akuten och fråga... :rofl:

Fast det hör ju faktiskt inte till tråden alls egentligen.
 
Hör inte till tråden egentligen heller, mer än att det gällde just ortopeder.
Tittade på Akuten på tv igår (brittisk serie från en akutmottagning). De fick in en man med misstänkt bäckenfraktur och han hade väldigt ont. Ortopeden ville bara ha svar på sin CT så fort som möjligt, sköterskan sa "ibland får man säga till läkarna för de tänker inte på att ge smärtstillande utan vill bara ha svar på om något är brutet/trasigt". Efter att sköterskan påmint läkaren fick de ge smärtstillande.
 
Hör inte till tråden egentligen heller, mer än att det gällde just ortopeder.
Tittade på Akuten på tv igår (brittisk serie från en akutmottagning). De fick in en man med misstänkt bäckenfraktur och han hade väldigt ont. Ortopeden ville bara ha svar på sin CT så fort som möjligt, sköterskan sa "ibland får man säga till läkarna för de tänker inte på att ge smärtstillande utan vill bara ha svar på om något är brutet/trasigt". Efter att sköterskan påmint läkaren fick de ge smärtstillande.

En stereotypisk bild av oss... de flesta av oss är noga med att smärtstilla.
 
Jag vill inte mer nu :(:cry:
Har ju verkligen ingenting här i skogen, men lika lite har jag i stan...och jag har ingenting att se fram emot. Absolut ingenting.
Vad ska jag göra om dagarna liksom, när jag inte ens kan sitta och räkna ner timmarna tills jag får gå på pass och faktiskt göra det enda roliga, det enda glada, det enda sociala och det enda energigivande jag gjort om dagarna?
Rent jävla krasst har jag ingenting kvar. Ingenting som nånsin kommer att få mig i så fin form (jag lär väl bli smällfet och få ont igen, Dröjer väl inte länge innan värken jag fått bort med träningen kommer tillbaka...och då kan jag ju glömma det där att klara mig utan smärtlindring starkare än alvedon) och när jag inte har något som ger mig glädje och energi mer?
Känns som att jag kommer gå ner mig helt igen :(
Gå tillbaka till det där att ha konstant ont (så som jag haft mer eller mindre hela livet, tills jag kom igång och tränade ordentligt) inte gå utanför dörren (till största delen p.g.a brist av motivation, vad ska jag ut och göra liksom?) och vandra mellan tv, soffa och dator, även när dessa skador "gett med" sig?

Att jag (kanske) kommer kunna träna igen sen är ingen som helst tröst nu, det är ändå förstört allting.

Det var ju träningen som höll mig uppe, som i princip höll mig vid liv...och nu...

Förbannade jävla skitfanskap!!
:cry::cry::cry:
 
Senast ändrad:
Har du bett att få någon att prata med? Som kan hjälpa dig vända de negativa tankarna till kämparanda?
Som vem då... Här i urskogen finns ingen alls att prata med. Inte ens personal.
Vet inte vad de skulle kunna göra heller. Jag är liksom inte mottaglig för något, inget går att ändra på i nuläget och inget går att få ogjort.
Egentligen är det förvånande att denna reaktion inte kom förrän nu...
 
Tänkte om de har någon kurator som kommer dit tex? Så du inte hamnar i en depression mitt upp i alltihop.
Nää... Kuratorn kan inte ta sig hit ut, finns nog ingen möjlighet alls till det. Och jag tror inte hon kan göra så mycket. Tror inte det går att göra ett dugg så länge jag är kvar här...
 
Nää... Kuratorn kan inte ta sig hit ut, finns nog ingen möjlighet alls till det. Och jag tror inte hon kan göra så mycket. Tror inte det går att göra ett dugg så länge jag är kvar här...

Finns det ingen annan att tala med på det boendet du bor på nu än den kuratorn du hade tidigare?
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Hej! Jag har efter en sjukgymnast och otroped felbehandlat mig fått förlorad inkomst och sjukskrivning i 7 månader. Jag fick första...
2 3 4
Svar
66
· Visningar
4 180
Senast: Sassy
·
Kropp & Själ Natten till igår fick jag ett samtal om att en nära anhörig från ingenstans försökt ta sitt eget liv. Det kom som en chock för alla...
2
Svar
24
· Visningar
1 645
Senast: Twihard
·
  • Artikel Artikel
Dagbok Livet som 50+kvinna Jag ramlade av hästen i våras. Hade precis köpt ny säkerhetsväst. Gjorde förbannat ont och jag fick åka in till...
2 3
Svar
52
· Visningar
7 024
  • Artikel Artikel
Dagbok Nu har jag jobbat på mitt jobb i två månader. Frågan är om jag har lärt mig så mycket som jag borde ha gjort eller för lite? Jag vet...
Svar
1
· Visningar
1 545
Senast: Enya
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Kattbilder #10
  • Uppdateringstråd 30
  • Valp 2024

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp