Är 27 år och lever ett helvete..

[CillaW]

Sv: Är 27 år och lever ett helvete..

Och hur ofta får man träffa sin husläkare? Max 2 besök per månad, med en läkarstudent så kan man ha kontinuerlig kontakt.
Att komma på akuttider på morgonen när man är mentalt tröttkörd lönar sig inte särskilt mycket.
Det är inte kompetensen som är viktigast, snarare drivkraften att vilja hitta sjukdomen. Alla läkare stirrar sig blint på siffror och decimaler, hittar man inget på blodproven så kan man tydligen inte ha något kroppsligt fel.
Varför skulle jag behöva berätta att jag får hjälp av läkarstudent?
Det är klart som fan att de inte skulle tycka om det när de hellre ser att man inte gör ett skit.

Och läkarstudenter har massor av tid över för att... ?

Hur många terminer önskar du att din läkarstudent ska ha gått? Åtta? Tio?

Och exakt när förvandlas den intresserade, drivna, öppensinnade läkarstudenten som vill hitta sjukdomen (och har massor av tid över!) till en läkare som stirrar sig blind på siffror och helst ser att man inte gör ett skit?

Jag vill verkligen veta.

 

[Mumin_79]

Sv: Är 27 år och lever ett helvete..

Jag hade faktiskt rätt liknande symtom som dig

Jag hade uppblåst mage, jag var kronisk trött, hade dålig hy, hjärndimma och värk i lederna, främst armarna.

Jag gick till läkare flertalet gånger tills jag insåg att de inte vet vad som felar mig. Alla värdena var bra.

Jag la om min kost. Uteslöt kött, mejeriprodukter, socker, säd, kaffe, alkohol och började dricka gröna drinkar varje morgon. Åt mycket färgrika råa grönsaker av alla dess slag. Det blev en del raw food baserad mat men senare har jag gått över på mycket indisk vegetarisk mat.

Jag bytte ut alla mina schampo, balsam, krämer etc till produkter utan hormonrubbande skit i.
Jag plastsanerade, tittade igenom allt jag använde i köket, slutade med teflon och ersatte dålig plast med bra plast eller glas.
Jag började ta D 3 vitamin, omega 3 tabletter av alg och goda magbakterier.

Jag började med Yoga och meditation.

Det tog ngn månad innan jag började känna mig bättre. Efter ett halvår var jag frisk. Nu har jag återintroducerat vissa saker. Jag äter kött ngn gång ibland, jag äter godis och chips ibland etc. Jag undvek att tillaga mat om det inte var nödvändigt för att få i mig mer antioxidanter och enzymer och mindre ALE/AGE.

Jag lusläste matforskning i flera månader och så är jag sambo med en hälsovägledare, vilket hjälpte ;-)

Jag vet fortfarande inte vad som drabbade just mig, det talas om binjureutmattning vid stress, kanske var det min mage som var obalanserad och vållade till stora bekymmer, allergi? hormoner som stabiliserade sig? Ärligt talat så skiter jag i det för nu är jag frisk

Mumin

 

[Lona]

Sv: Är 27 år och lever ett helvete..

*KL*
Lider med dig!
Har ingen bra input förutom att när jag kollade mina sköldkörtelvärden så var de ok - men när jag kom till en ny läkare sade han att "Visst, de ligger ok men de är precis på nedre gränsen. Jag vill ha dig så att du tangerar övre gränsen i stället."
Mer Levaxin och jag kom in i en delvis ny värld. Depression, ångest och massa annan skit har jag fortfarande MEN jag är piggare och orkar betydligt mer. Vem vet hur jag hade mått om de hade satt in Levaxin direkt när jag var tonåring och de tog det första provet?
Som någon annan var inne på så räcker det inte alltid att ligga inom normalspannet, ibland måste man nästan slå i taket på vissa saker.
Har för övrigt också upplevt känslan "är det SÅ HÄR det kan vara att leva?!" när jag testade en ny antideppmedicin. Tyvärr hjälpte den bara initialt, sedan var det tillbaks på träskets botten igen, vet inte vilket som är värst; att ha känt på hur det KAN vara eller att leva i ständig gråhet och inte veta om något annat...
Menar nu alltså inte att du är deprimerad men att effekten finns inom olika sjukdomar.

Förstår precis tanken med att kontakta en läkarstudent, även om hen inte har praktisk erfarenhet så kanske hen ser på det med nya ögon.
Kram och lycka till!

 

[Sleepy]

Sv: Är 27 år och lever ett helvete..

med en läkarstudent så kan man ha kontinuerlig kontakt.

Kan man?

hittar man inget på blodproven så kan man tydligen inte ha något kroppsligt fel.

Vad är ett kroppsligt fel?

 

[kryddelydd]

Sv: Är 27 år och lever ett helvete..

Och hur ofta får man träffa sin husläkare? Max 2 besök per månad, med en läkarstudent så kan man ha kontinuerlig kontakt.

Det är inte kompetensen som är viktigast. Alla läkare stirrar sig blint på siffror och decimaler, hittar man inget på blodproven så kan man tydligen inte ha något kroppsligt fel.
Varför skulle jag behöva berätta att jag får hjälp av läkarstudent?
Det är klart som fan att de inte skulle tycka om det när de hellre ser att man inte gör ett skit.

Intressant inställning.

De flesta får nog inte träffa "sin husläkare" två gånger per månad. Det är många människor som behöver tider.
Men jag tror inte heller att en normal läkarstuderande har tid till "kontinuerlig kontakt".

Intressant att det inte är kompetensen som är viktigast.

Hittar man inga fel på blodproven så kan man ha massor av symtom men utan att hitta någon specifik förklaring.

Jag tror att få läkare tycker att "man inte gör ett skit".
Jag tror att de flesta läkare gör en vettig bedömning, gör de utredningar som ger förhoppning att ge en förklaring - men är mycket väl medvetna om att dagens kunskapsläge inte räcker för att ge förklaringen till allt.

 

[CillaW]

Sv: Är 27 år och lever ett helvete..

Vad är ett kroppsligt fel?

Personligen tycker ju jag att exempelvis en fotledsfraktur är ett ganska påtagligt kroppsligt fel, men det kanske bara är jag.
Himla svårt att hitta med hjälp av blodprov är det i alla fall.

 

[kryddelydd]

Sv: Är 27 år och lever ett helvete..

Personligen tycker ju jag att exempelvis en fotledsfraktur är ett ganska påtagligt kroppsligt fel, men det kanske bara är jag.
Himla svårt att hitta med hjälp av blodprov är det i alla fall.

Nej men vad säger du???
Jag som trodde att blodprover var diagnostiska för impingement, frakturer, spinal stenos och allt möjligt? För att inte tala om meniskskador, det finns ju inget annat sätt att identifiera dem!

Samma sak med allergier: man måste nog ta blodprov för att konstatera att det är en allergi som orsakar att det kliar i ögonen när man klappat en katt.

 

[TinyWiny]

Sv: Är 27 år och lever ett helvete..

Personligen tycker ju jag att exempelvis en fotledsfraktur är ett ganska påtagligt kroppsligt fel, men det kanske bara är jag.
Himla svårt att hitta med hjälp av blodprov är det i alla fall.

Nej men vad säger du???
Jag som trodde att blodprover var diagnostiska för impingement, frakturer, spinal stenos och allt möjligt? För att inte tala om meniskskador, det finns ju inget annat sätt att identifiera dem!

Samma sak med allergier: man måste nog ta blodprov för att konstatera att det är en allergi som orsakar att det kliar i ögonen när man klappat en katt.

Mår ni bra när ni driver med en svårt sjuk människa? Jag tycker att ni ska fundera på hur ni egentligen uttrycker er för ni är riktigt elaka mot Ts när ni håller på som ni gör. Jag förstår mycket väl Ts frustration för sanningen är den att syns det inget på några prover eller andra undersökningar så ja, då struntar läkaren ärligt talat i en. Under de åren som jag har varit sjuk så är det ingen som har brytt sig om att ta reda på vad som verkligen felas mig. Jag har googlat en hel massa själv för att iallafall undvika de värsta medicinerna som faktiskt har gjort mig sjukare. Min dåvarande läkare visste t ex inte om (eller om det var att hen inte brydde sig) att SSRI preparat kunde trigga hortons huvudvärk och såg ingen som helst koppling mellan att jag fick mångdubblade anfall när SSRI sattes in för att dämpa nervsmärtorna utan satte istället in ytterligare en medicin som gav svåra biverkningar. Till slut hade jag medicin på medicin på medicin för att dämpa de olika biverkningarna istället för att göra en enkel googling och ta reda på att SSRI är känt för att trigga hortons huvudvärk. Jag bad att få sluta med SSRI och när jag hade trappat ut SSRI medicinen så gick jag ifrån 8-10 hortonanfall/dag 3-4 dagar i veckan till några anfall i månaden. Det är ett faktum att är man svårt sjuk så måste man vara om sig och kring sig för det läkaren inte ser på prover det finns inte. Att patienten är lika sjuk iallafall det struntar läkaren i. Så fort patienten har gått utanför dörren så bryr sig de flesta läkarna inte ett dugg om hur vederbörande mår. Jag är inte alls förvånad över de halmstrån som Ts försöker greppa efter för man har bara ett liv och då vill man må så bra som man möjligtvis kan må. Läkare har så fruktansvärt stor makt och det där att patienten ska ha inflytande över sin vård är bara fina ord som inte ens är värda pappret de är skrivna på. Det är ju inte så i verkligheten att man har inflytande över sin vård. Man får tacka och ta emot den vård som erbjuds. Ber du om något annat är du en besvärlig patient som snabbt får veta att du bara är ute efter starka smärtstillande och att man är tablettmissbrukare fast man aldrig ens har tagit något starkare än alvedon i hela sitt liv tidigare. Hade jag t ex fått den vård och den smärtlindringen som jag hade behövt efter olyckan så hade jag varit betydligt mycket friskare nu. Istället snålar läkare på smärtlindringen och ger folk livslånga handikapp istället för det är ju inte läkaren som får gå med svåra smärtor resten av livet. Det struntar ju hen i så fort patienten är utanför dörren. Jag hade så mycket hellre tagit en avgiftning utav starka smärtlindrande mediciner om det hade behövts än att leva som jag gör idag. Visst får vissa läkare ibland skit för att de skriver ut för starka och för mycket smärtlindrande mediciner men då är det ju andra saker som brister som t ex uppföljning och kontakt på andra vis.

Tänk er för. Sitt inte på ett öppet forum och håna människor som bara försöker få leva.

 

[Ramona]

Sv: Är 27 år och lever ett helvete..

nu kanske jag har missat i tråden om du utretts för glutenintolerans, men de blodtester som finns i sverige idag kollar bara ett - det mest vanliga - proteinet. glutenintolerans däremot omfattar över 10 olika proteiner. Än så länge finns det testet bara i England, Irland och USA tyvärr.

Är det sant? Jag har ju gjort både blodprov och gastroskopi och alla säger att jag inte är glutenintolerant eller allergisk. Men jag mår ju så mycket bättre rent allmänt och jag är så mycket piggare när jag inte äter gluten! Jag är ju dessutom i perioder laktosallergiker, vilket är vanligt bland glutenallergiker när det är inflammerat.

Jag ska köra lite hårdare på glutenfritt nu. Det är ändå inte speciellt nyttigt för kroppen med varken gluten eller laktos.

 

[Lona]

Sv: Är 27 år och lever ett helvete..

 

[Mumin_79]

Sv: Är 27 år och lever ett helvete..



Dubbelt på den. Om jag hade litat på de läkare jag varit hos hade jag varit sjuk fortfarande.

Mitt glutenprov som togs efter jag hade haft uppehåll av gluten och säd i fyra månader kom tillbaka negativt och jag fick svaret att det är bara börja äta gluten igen.

Det finns studier som visar att glutenfri kost kan hjälpa om man har problem med magen ( Verdu EF, Armstrong D, Murray JA. Between celiac disease and irritable bowel syndrome och Biesiekierski et al 2011)


Ett prov taget så långt efter man slutat med gluten skulle vara mer överraskande om det hade visat något för övrigt. Vilket ingen sa något om. Vet inte om det är okunskap, tidsbrist eller ointresse men jag kände mig verkligen inte lyssnad till.

Inte en enda läkare föreslog kostomläggning eller något liknande. Så här i efterhand tror jag själv att det var en kombination med känslig mage, stress och dålig kost vilket gav mig näringsbrist bla. Men jag tycker det är riktigt skrämmande hur lite vi i samhället håller på med friskvård snarare än sjukvård. Jag har väldigt lite förtroende för distriktsläkarna efter mina besök. Jag botade mig själv genom att ta ansvar över min egen hälsa. Så kritisk granskning av allt läkarna säger och söka egna vägar till hälsa ? Hell yeah

Mumin

 

[ylvali2]

Sv: Är 27 år och lever ett helvete..

Hatten av för TinyWiny - du skriver just det som jag försökte formulera i mitt huvud. Instämmer till 100%

 

[Sleepy]

Sv: Är 27 år och lever ett helvete..

Personligen tycker ju jag att exempelvis en fotledsfraktur är ett ganska påtagligt kroppsligt fel

Jag förstår det. Nu funderade jag mest över hur Jamie själv såg på det hela.

Till Jamie: Jag tycker du ska fortsätta gå hos psykologen ett tag, när han nu verkade vettig och lyssnade på dig. Det behöver inte vara så att din läkare skickade dig till psykolog för att hon "trodde att du inbillade dig allting". Det är ju så att kropp och själ hör ihop. En del fysiska symptom kan ha sina rötter i det psykiska välmåendet. Det är kroppen som talar om för dig att något inte är i balans. Kroppen är en makalös manick och det är så mycket som påverkar hur vi mår. Det är bra att ha en helhetssyn och inte bara leta efter fysiska diagnoser. Det är precis lika ok att ha brutit hjärnan som att ha brutit foten, precis lika ok att ha värk i själen som att ha värk i axeln. Slå inte bort den hjälpen.

 

[Estivuz]

Sv: Är 27 år och lever ett helvete..

Skulle säga placebo. En väldigt stark och underskattad effekt som du fick av Roaccutanet.
Den här "botbara sjukdomen" sitter i din skalle och det är inget kroppsligt problem. Så tror jag iaf. Du kommer förmodligen inte hitta några konstigheter i dina blodprov/hårnalayser.

Låter som du behöver stärka din självkänsla och på det du skriver så skulle jag tolka det som att du är deprimerad.
Svårt att koncentrera sig, orkeslös, osv osv.

 

[Modest]

Sv: Är 27 år och lever ett helvete..

Personligen tycker ju jag att exempelvis en fotledsfraktur är ett ganska påtagligt kroppsligt fel, men det kanske bara är jag.
Himla svårt att hitta med hjälp av blodprov är det i alla fall.

Nej men vad säger du???
Jag som trodde att blodprover var diagnostiska för impingement, frakturer, spinal stenos och allt möjligt? För att inte tala om meniskskador, det finns ju inget annat sätt att identifiera dem!

Samma sak med allergier: man måste nog ta blodprov för att konstatera att det är en allergi som orsakar att det kliar i ögonen när man klappat en katt.

Vilka oprofessionella uttalanden.

Jag vet inte hur det var på er tid, men på dagens läkarutbildning är det inte okej att uttrycka sig nedvärderande om patienters kunskapsnivå på det sätt ni gör ovan. Även på nätet representerar ni läkarkåren och det är beklämmande att människor får en tråkig bild av yrket pga era uttalanden.

 

[cirkus]

Sv: Är 27 år och lever ett helvete..

men det går bra för gemene man att uttrycka sig nedvärderande om läkarkåren?

 

[Mumin_79]

Sv: Är 27 år och lever ett helvete..

men det går bra för gemene man att uttrycka sig nedvärderande om läkarkåren?

Det finns alltid en skillnad mellan kritik och nedsättande saker om en kår och en privatperson. Min yrkesprofession får ta en hel del "skit" och det får man leva med, man är professionell och det gäller ju faktiskt inte mig personligen, jag strävar efter att alltid ha ett gott bemötande i mitt yrke mot den enskilda och svarar jag på frågor så är jag formell och korrekt. Det är en milsvidd skillnad mot att sitta och trasha en sjuk person som söker hjälp.

Jag har varit hos läkare ett tiotal gånger sedan jag blev sjuk och blivit besviken alla gånger utom en. ( en ortoped) Det är mina erfarenheter och dessa har gjort att jag har lågt förtroende för just läkare i mina hemtrakter. Givetvis förstår jag att alla läkare inte är dåliga men mina upplevelser är ändå mina upplevelser och därav förstår jag mycket väl TS ståndpunkt.


Mumin

 

[stjarnhimmel]

Sv: Är 27 år och lever ett helvete..

Jättebra skrivet. Jag tänkte detsamma..
Otroligt tråkigt att höra hur nedlåtande folk är. Man måste förstå att om man mår riktigt dåligt så är man beredd att pröva allt för att göra en frisk. Har man inte mått riktigt dåligt så kanske man inte förstår det.
Speciellt efter det bemötande jag ofta fått från läkare. Dessa var aldrig intresserade av att hitta problemet som låg bakom utan gav mig bara massa värkstillande som jag blev en zombie av. Jag fick tjata och tjata om att få remisser till andra läkare. Läkarnas förslag var bara mer mediciner och att jag skulle vara fortsatt sjukskriven. Inga förslag eller remisser eller ngt för att hitta orsaken till varför jag mådde så dåligt.

 

[tjenixen]

Sv: Är 27 år och lever ett helvete..

Ja det är sant

Föreläsningen jag var på besöktes av många som har det som du - negativa provsvar men stora skillnader i hur en mår beroende på glutenfritt intag el ej. Frågan ställdes specifikt, och senare under föreläsningen berättade han om testerna och problemen med de som används idag.

Jag undrar: det har ju blivit allmänt accepterat att allergier mäts av huruvida personen reagerar på ämnet eller inte, inte på ev provsvar. Provsvar kan vara negativa men personen reagerar ändå, alt positiva provsvar men personen har aldrig upplevt problem. Jag tänker på de gånger jag blivit utredd för allergier/känslighet. Hur kommer det sig att det inte finns ett liknande tankesätt gällande gluten? Där verkar det ju litas blint på provsvar.

 

[TryMe]

Sv: Är 27 år och lever ett helvete..

Nu har jag inte läst tråden noggrant, utan svarar på ditt första inlägg. Jag skriver nu enbart utifrån mina egna erfarenheter, vilka rör Skåne län. Hur det är i övriga Sverige har jag inte bra koll på.

Jag har varit sjuk större delen av mitt liv och jag och min familj har kämpat som idioter för att få läkare att lyssna. Många läkare (obs inte alla) kör lite på principen syns det inte på proverna så finns det inte.

Först och främst är det viktigt att veta att det finns otroligt mycket olika prover som vi "vanliga" människor inte vet finns. Oftast tar man det vanliga provet, syns inget där (eller mindre saker) så tar det stopp. Det du kan göra är att luska ut vilka prover som finns som du inte har tagit. T.ex. sköldkörtel, det finns de vanliga proverna dom tar, och sen finns det fler som man kan gå vidare med, som dessutom kan ge utslag och fånga upp saker som inte det första provet kan.
Men, poängen är, försök ta reda på vilka prover som finns att ta för det du vill undersöka. Jag har själv aldrig blivit nekad att ta ett prov, så länge man uppger sina symptom och varför man vill ta provet ska det inte vara något problem. (Så länge vi pratar vanliga blod- och urinprov, det finns ju andra undersökningar som kräver mer av både personal och tid).

Jag började bli dålig när jag var runt 9 år. Sen dess har jag gjort fler undersökningar och prover än jag kan räkna till. Jag har bytt vårdcentral och läkare ett 10-tal gånger. Om du inte får några svar eller om den läkare du har är ovillig att hjälpa/gå vidare, byt vårdcentral, byt läkare. Ge inte upp, fortsätt tills du får svar. Ibland kan det vara bara en liten grej som stjälper hela kroppen.
Jag fick kämpa i ca 10 år, nu de senaste 3 åren har det helt plötsligt rasslat till. Jag är uppe i 5 diagnoser och är under pågående utredning för ytterligare en grej. Jag har visserligen inte blivit "frisk", men jag har fått svar på mycket av vad som är fel i min kropp och det gör det lättare att ta sig igenom vardagen.

Jag har träffat på många läkare som har både felbehandlat mig och behandlat mig som skit, men jag tror också att jag har haft mkt otur. Jag har träffat ett par guldkorn, läkare som verkligen vill hjälpa, men vissa har varit begränsade för att de är aktiva inom "fel" område och enbart kan remittera vidare, en jag hade nu nyligen fick en högre tjänst på en annan vårdcentral så han försvann.

Vad du än gör så ge inte upp, fråga bland vänner, kanske har du någon bekant som är sjuksköterska? Kanske har någon en kompis som varit med om något liknande? Alla bäckar små...