Appropå uppväxt och uppfostran.

[Hiddeous]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Jag säger som när vi hade hästar och sen många år anlitade en toppenbra veterinär som vi känt länge. Hen började vara mycket dålig på att komma i tid (om hen kom alls den dagen), höra av sig osv. När hen kom och utförde arbete var det TOPPEN, jag har full tillit till den vets kompetens. Men... till slut kände jag "det är väl bra att ha en toppenkunnig veterinär, men man har ingen nytta av henom när hen inte kommer".

Fast - att inte komma alls är väl inte riktigt jämförbart med att vara (förslagsvis) en kvart försenad?

 

[Björk]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Jag tycker som sagt att det beror på omständigheterna. I stockholm och på mitt arbete hade tex ingen tyckt att det var särskilt konstigt om man är försenad för att tåg, tunnelbana eller rusningstrafik sätter stopp.

Det tror jag ingen tycker är konstigt om man blir när man blir insnöad ute i buschen heller (som jag blev första dagen på nytt jobb för några år sen). Men det tillhör ju UNDANTAGEN. Om en telefonist på ett Stockholmsföretag kommer försent dag ut och dag in och växeln öppnar 30 min - 1h senare typ tre dagar i veckan - då kanske det inte direkt är okej att skylla på tunnelbanan varenda gång?

 

[Björk]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Fast - att inte komma alls är väl inte riktigt jämförbart med att vara (förslagsvis) en kvart försenad?

Naturligtvis inte.
Jag tycker 15 min försening är okej; om det händer IBLAND. Däremot skulle jag faktiskt INTE tycka det är okej att ständigt komma 15-30-40 (eller längre) min försent pga att individen själv har någon slags privat flextid för att de tycker det är onödigt med fasta arbetstider. (eller är 19 år och tror att det är okej att komma när man behagar). Om jag jobbar i ett arbetslag och ngn annan kommer sent varenda dag och vi är beroende av att alla är där och hör samma information så blir det ju ganska jobbigt för mig (och övriga som är där i tid) att få informera den Försenade om det som sagts/bestämts.

Själv har jag flextider. Det innebär dock inte att jag ibland måste passa tider även i mitt jobb. I andra jobb jag haft har tidspassningen varit av nödvändighet. En orsak till att jag läste vidare var just att kunna få ett jobb med större tidsflexibilitet än t ex receptionistyrket.

 

[cirkus]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Hugger sista...

Det är stor skillnad på olika sorters arbete, de som har flextid, de som skulle kunna ha flextid men inte har det utan har fasta tider av ngn outgrundlig anledning, de arbeten som verkligen behöver fasta arbetstider för att andra är beroende av att just den personen är där.

I min bok är det stora skillnader. Dessutom så tycker jag att samma regler ska gälla för alla inom samma position (eller vad man nu ska kalla det)

 

[Hiddeous]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Om jag jobbar i ett arbetslag och ngn annan kommer sent varenda dag och vi är beroende av att alla är där och hör samma information så blir det ju ganska jobbigt för mig (och övriga som är där i tid) att få informera den Försenade om det som sagts/bestämts.

Ja, om så är fallet kan jag förstå att det är irriterande. Men samtliga dagjobb som jag har haft har varit mellan 9-5, oavsett om det har varit nödvändigt eller inte. Jag har alltid tolkat mina arbetstider som något slags formalitet som måste stå med i arbetsavtalet. För tyvärr är det väldigt ofta nödvändigt att jobba efter klockan 5 och då kan inte arbetsgivaren förvänta sig att folk ska börja klockan 9 nästa dag. Så på min arbetsplats har flex åt båda hållen varit en förutsättning för att jobbet öht ska flyta på.

 

[Hiddeous]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Hugger sista...

Det är stor skillnad på olika sorters arbete, de som har flextid, de som skulle kunna ha flextid men inte har det utan har fasta tider av ngn outgrundlig anledning, de arbeten som verkligen behöver fasta arbetstider för att andra är beroende av att just den personen är där.

Ja, exakt. Som sagt var, en stor del av dagens kontorsjobb skulle säkerligen kunna förläggas till hemmet i dag om arbetsgivaren så ger sitt medtycke. Det hade ju sparat in inte minst restid, som stjäl en hel del energi från själva arbetet.

 

[Björk]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Ja, om så är fallet kan jag förstå att det är irriterande. Men samtliga dagjobb som jag har haft har varit mellan 9-5, oavsett om det har varit nödvändigt eller inte. Jag har alltid tolkat mina arbetstider som något slags formalitet som måste stå med i arbetsavtalet. För tyvärr är det väldigt ofta nödvändigt att jobba efter klockan 5 och då kan inte arbetsgivaren förvänta sig att folk ska börja klockan 9 nästa dag. Så på min arbetsplats har flex åt båda hållen varit en förutsättning för att jobbet öht ska flyta på.

I de fall det ÄR en formalitet så är det klart att det funkar att komma lite sent då och då. Men jag antar att du; liksom jag gjort i de fallen; har (på något vis) kollat upp med arbetsgivaren vad som gäller? Ett jobb jag hade var i form av arbetstider 8.30-17.00 och med bortavtalad övertid. Eftersom det var på det sättet så innebar det ju att jag fick jobba t ex vissa kvällar om så behövdes. Jag märkte rätt snabbt att det fanns en "inofficiell" flex och frågade min chef som sa att "ja, du sköter dina arbetstider själv; gå hem tidigare om du behöver och vill, jag litar på att ni gör det ni ska".
Jag skulle aldrig i livet ha börjat flexa i de receptionist/telefonistjobb jag haft och hade jag ställt frågan så gissar jag att min chef hade undrat vad jag egentligen trodde ett sånt jobb innebar. (och mitt första jobb som 19åring var just i en växel).

Där jag jobbar nu har vi ett mycket bra flextidsavtal för mitt avtalsområde. Ska jag däremot ta typ en halv- eller heldag flexledigt så måste jag först fråga min chef. Det är dock inga problem i regel; jag sköter ju mina sysslor ändå så att säga. För de i vår organisation som jobbar med vårdtagare så gäller inte samma system; då det helt enkelt inte fungerar inom t ex hemtjänst.

 

[Björk]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Ja, exakt. Som sagt var, en stor del av dagens kontorsjobb skulle säkerligen kunna förläggas till hemmet i dag

Ja.
Och nej.
Jag tror ändå att det i många yrken är viktigt att kunna få till "personliga möten". Mitt jobb som personalare skulle i vissa delar kunna skötas hemifrån, absolut. Men det är också viktigt att personer i vår organisation kan droppa in på kontoret helt oanmälda och veta att jag finns där; jag anser det vara en bra service. Men; då är också vår organisation i stora delar ganska "dataomogen" - är alla i en organisation väldigt vana vid modernare kommunikationsvägar så funkar ju hemarbete bättre. Tror jag.

 

[Hiddeous]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Men jag antar att du; liksom jag gjort i de fallen; har (på något vis) kollat upp med arbetsgivaren vad som gäller? Ett jobb jag hade var i form av arbetstider 8.30-17.00 och med bortavtalad övertid.

Ja - varför undrar du det? Jag har jobbat på samma ställe i snart tio år, så du kan vara helt lugn för att jag vet var hyllorna står någonstans. (Men bara det faktum att du frågar styrker väl någonstans att det kanske inte bara är ungdomar som har en nonchalant attityd till sina arbetsgivare, och har svårt att begripa hur arbetstiderna fungerar.)

 

[Björk]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Ja - varför undrar du det? Jag har jobbat på samma ställe i snart tio år, så du kan vara helt lugn för att jag vet var hyllorna står någonstans. (Men bara det faktum att du frågar styrker väl någonstans att det kanske inte bara är ungdomar som har en nonchalant attityd till sina arbetsgivare, och har svårt att begripa hur arbetstiderna fungerar.)

Jag har nog begripit att just du har den insikten.

Varför jag ställer frågan är just för att diskussionen har handlat om 19åringar som uppenbarligen INTE gjort just det. Eftersom TS menade att på den arbetsplats hon jobbar är det inte okej, men det bryts mot tider osv ändå av vissa individer. Snarast en retorisk fråga alltså.

(Och ja, visst finns det folk som har svårt att begripa arbetstider (eller kanske oftare; helt enkelt skiter i det så länge de kommer undan med det) och andra ansvar som en anställning innebär. Extremfallen jag varit inblandad i är väl fall där personer bara "tar semester" i flera dagar utan att höra av sig eller vara nåbara överhuvudtaget. Eller där någon efter 8 månaders rehabilitering visar sig under något år före denna process i realiteten bara ha jobbat 4 av 8 timmar per dag och sen gått hem. Kombination av extrem ansvarslöshet och; förstås; även dålig arbetsledning.)

 

[No1]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Ojoj, vad jobbar dina ungdomar med egentligen?

Mina arbetsplatser har alltid representerats av ungefär lika stora delar kollektivare som tjänstemän, arbetare/akademiker.
Ungdomarna har alla typer av bakgrunder, socialgrupper och utbildningar.

Så frågan jag lite spontant ställer mig, skulle en annan arbetsplats haft så stora problem med sommarjobbande ungdomar. En annan arbetsplats hade kanske haft nästan bara pärlor och lätt att hitta dem...

Nu har jag rekryterat i över 15 år och oavsett om jag personligen upplever en förändring i rekryteringsmaterialet så delar jag erfarenheten med många chefer där det handlar om ganska massiv rekrytering.

Jag tror det är det andra i tråden också frågar sig/antyder. Om arbetsplatsen har lite flexiblare tider och attityd kanske den inte har problem med de anställda. Det är ju det som är själva HR biten i ekonomen, det är därför en viss del av ekonomiutbildningen handlar om hur man får personal att jobba, stanna, tycka om sitt arbete. Det blir liksom enklare för alla.

De tider som hade kunnat individanpassas är individanpassade, det är en metod som för mig är gammal.
Fö uppmanar jag samtliga att läsa startinläggen på nytt, problem att passa tider är bara toppen på ett isberg av den uppvisad lättja/nonchalans.

Sedan kanske jag skall tillägga att detta inte är något problem för mig, bara en iakttagelse. De som inte håller måttet genomskådas mycket tidigt och få vända i dörren.
Det som är retligt är att jag inte har förmåga att gallra bort dem redan på intervjun och att det kostar mig mycket tid på ingenting.

 

[Björk]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Fö uppmanar jag samtliga att läsa startinläggen på nytt, problem att passa tider är bara toppen på ett isberg av den uppvisad lättja/nonchalans.

Jag kanske (till slut) ska säga något om det som du egentligen ville ta upp.

Jag rekryterar ju inte personligen något alls idag tyvärr så jag har inte så mycket färsk erfarenhet. Har dock gjort väldigt många rekryteringar för 10 år sen och då även ganska unga människor ibland. Upplevde inte generellt att det du beskriver fanns då; förutom hos enstaka individer.
Jag känner dock igen det du beskriver från andra som rekryterar mer än vad jag gör. Däremot funderar jag ibland över om det verkligen objektivt ÄR så att "ungdomen idag är värre än någonsin" eller om vi (?) helt enkelt blivit så gamla att vi har en tendens att just inte förstå oss på ungdomar; att hamna i fällan "det var bättre förr!" och väljer att se just de problematiska personerna, om du förstår vad jag menar?

 

[No1]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Jag kanske (till slut) ska säga något om det som du egentligen ville ta upp.

Jag rekryterar ju inte personligen något alls idag tyvärr så jag har inte så mycket färsk erfarenhet. Har dock gjort väldigt många rekryteringar för 10 år sen och då även ganska unga människor ibland. Upplevde inte generellt att det du beskriver fanns då; förutom hos enstaka individer.
Jag känner dock igen det du beskriver från andra som rekryterar mer än vad jag gör. Däremot funderar jag ibland över om det verkligen objektivt ÄR så att "ungdomen idag är värre än någonsin" eller om vi (?) helt enkelt blivit så gamla att vi har en tendens att just inte förstå oss på ungdomar; att hamna i fällan "det var bättre förr!" och väljer att se just de problematiska personerna, om du förstår vad jag menar?

För tio år sedan upplevde heller inte jag detta som något problem utan det har kommit starkt de senare åren.
Jag är ingen anhängare av "det var bättre förr" men även om jag försöker att kritisera mig själv kommer jag fram till samma slutsats och det är att det i större utsträckning finns fler orosmoment bland de yngre.
Curlingkonsekvens är något som är relativt nytt dvs jag märker vilka som har stjälpande stöttning hemifrån.
Spelandet har ökat så pass att det blivit ett missbruk som hindrar personen att fungera i andra sammanhang ex sköta sitt jobb.
Rent socialt är det många ungdomar som är så klistrade vid sina telefoner att jag flera gånger varit tvungen att införa telefonförbud.
Det nya from förra året är att jag nu kan notera hur de på rasten slänger sig över sina iphones och sitter där klistrade istället för att socialisera med arbetskamrater.

Jag har inga problem att kritiskt granska min uppfattning huruvida den är fördomsfull, eller lider av annan brist, men i detta fall ser jag en utveckling som inte roar mig. Jag har alltid arbetat tight med ungdomar på olika sätt inom yrkeslivet, så att jag inte skulle förstå dem oroar jag mig inte för, däremot att de håller mig alltför ung i sinnet

Sedan är det så här, vilket inte skadar att nämnas, det finns ungdomar som genuint är med på spelreglerna och det är dessa jag försöker anställa. Det krävs bara lite mer engagemang för att sålla ut dem.
Att anställa individer som kräver handikappanpassning skulle få mig att må dåligt när jag vet att det är arbetsbrist och det kryllar av människor som inte vill något hellre än att få JOBBA.

Något annat som inte skadar att nämnas är att en 18-åring inte bör ha några problem att förstå och ta ansvar för arbete.
I mitt fall ger jag dem all information de kan tänkas behöva för att göra ett bra jobb - om de VILL.
Vi får fö in 15-åringar som glänser med både god uppfostran och arbetslust så åldern som ursäkt håller inte i min bok.
Då är det något allvarligt evolutionärt som påverkat ungdomars mentala utvecklingskurva de senaste åren.

 

[Björk]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Curlingkonsekvens är något som är relativt nytt dvs jag märker vilka som har stjälpande stöttning hemifrån.

Ja, jag tycker mig ju också ha sett/märkt just curlingkonsekvenser i olika former hos vuxna människor och kan tänka mig att det i någon mån ökat.

Rent socialt är det många ungdomar som är så klistrade vid sina telefoner att jag flera gånger varit tvungen att införa telefonförbud.
Det nya from förra året är att jag nu kan notera hur de på rasten slänger sig över sina iphones och sitter där klistrade istället för att socialisera med arbetskamrater.

Tänker på en viss arbetskamrat som sitter på både fika och lunchraster och studerar sin iphone hela tiden. Hen är dock 50+. Jag (och några kollegor) tycker väl att det är ganska ohyfsat/oartigt. Om man inte vill socialisera ALLS behöver man ju inte sitta vid ett bord med flera andra och bara "prata" med sin telefon...

Något annat som inte skadar att nämnas är att en 18-åring inte bör ha några problem att förstå och ta ansvar för arbete.

Instämmer (givetvis) fullkomligt i detta!

 

[No1]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Det tror jag ingen tycker är konstigt om man blir när man blir insnöad ute i buschen heller (som jag blev första dagen på nytt jobb för några år sen). Men det tillhör ju UNDANTAGEN. Om en telefonist på ett Stockholmsföretag kommer försent dag ut och dag in och växeln öppnar 30 min - 1h senare typ tre dagar i veckan - då kanske det inte direkt är okej att skylla på tunnelbanan varenda gång?

Instämmer.
Är fast arbetstid dealen anser jag att man ser till att anpassa sig efter yttre omständigheter så man kan följa sin del av avtalet.
2006-2010 pendlade jag 22 mil/dag hem-jobb.
Jag kom försent två gånger.
Det hade utan problem kunnat bli något tillfälle per vecka men jag anpassade mig för att hålla arbetstiden. Varför skulle jag inte göra det? För en fix idé om att väckarklockan bara fungerar kl 06:00?
Det var fö en ganska effektiv argumentationsdödare när det gällde ursäkter från andra som inte hade någon avancerad resväg att hänvisa till. Så pass effektiv att jag inte ens behövde nämna den, alla visste.

Ja.
Och nej.
Jag tror ändå att det i många yrken är viktigt att kunna få till "personliga möten". Mitt jobb som personalare skulle i vissa delar kunna skötas hemifrån, absolut. Men det är också viktigt att personer i vår organisation kan droppa in på kontoret helt oanmälda och veta att jag finns där; jag anser det vara en bra service. Men; då är också vår organisation i stora delar ganska "dataomogen" - är alla i en organisation väldigt vana vid modernare kommunikationsvägar så funkar ju hemarbete bättre. Tror jag.

Jag upplever dessutom att det inte alltid är arbetsuppgifterna i sig som är omöjliga att förlägga på annat ställe än just kontoret, problemet är snarare att det är relativt få som är disciplinerade nog att hantera "frihet under ansvar" - även om de själva anser sig kunna hantera det.
Lite som det för vissa är omöjligt att plugga på distans.

 

[cirkus]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Rent socialt är det många ungdomar som är så klistrade vid sina telefoner att jag flera gånger varit tvungen att införa telefonförbud.
Det nya from förra året är att jag nu kan notera hur de på rasten slänger sig över sina iphones och sitter där klistrade istället för att socialisera med arbetskamrater

Har detta endast gällt ungdomar ?

 

[No1]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Har detta endast gällt ungdomar ?

På det stora hela och som generalisering - ja.

 

[cirkus]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Åhå.
Då har vi olika erfarenhet, men å andra sidan har jag inte så många ungdomar på mitt jobb.

 

[Rina]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Det är inte sällan trådarna på detta forum berör hur man låter sina barn växa upp och hur man uppfostrar dem.

Jag är nyfiken på om ni har någon tanke på hur ni tänkt presentera och förbereda era barn inför det som är a och o för att överleva i vårt samhälle:
Studier/arbete/inkomst.

Det jag tycker mig kunna se är att viljan att arbeta/arbetsmoralen, i allt större utsträckning börjar bli en bristvara, medan nonchalansen och lättjan verkar öka.

Är detta något ni övht funderar över?
Efter detta års rekrytering av semestervikarier är det iaf en fråga jag personligen finner intressant.

Försöker få barnen att börja förstå värdet av pengar, något som tar tid att lära sig. Angående studier så kommer jag göra vad jag kan för att uppmuntra men inte pressa. En människas värde sitter inte i vad de studerar eller presterar och det är något jag vill att mina barn ska växa upp med. Jag försöka se till att inte uppfostra mina barn som jag själv blev uppfostrad, människovärdet sitter inte i prestation. Att allt för tidigt ge allt för små barn allt för stort ansvar främjar inte alls. Visst arbetsmoralen blir hög men risken är att det kommer att slå tillbaka en dag. Jag vill att mina barn ska sätta ett värde på sin prestation och inte växa upp med skuldkänslor om de handlar något till sig själv som jag gjorde. Det är en svår balansgång. Det gäller att ge barnen utrymme för att utvecklas som självständiga individer. Ungdomar har i alla tider anklagats för nonchalans och lättja.

 

[Rina]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Jag upplever dessutom att det inte alltid är arbetsuppgifterna i sig som är omöjliga att förlägga på annat ställe än just kontoret, problemet är snarare att det är relativt få som är disciplinerade nog att hantera "frihet under ansvar" - även om de själva anser sig kunna hantera det.
Lite som det för vissa är omöjligt att plugga på distans.

Frihet under ansvar är svårt för unga människor att hantera. Att allt för tidigt ge barn för mycket frihet under ansvar i skolan gynnar de som redan kan ta ansvar, de andra lär sig inte. De som har drag av duktigsyndrom brukar klara detta mycket tidigt.