Annans barn - vild 12åring. Hjälp?

[ASKAPLASKA]

Det kommer ett barn till mig och rider rätt ofta och har gjort så i drygt ett år. Barnet är 12 år och har det rätt jobbigt med en diagnos men har medvetna, kunniga och stöttande föräldrar.
Barnet har sen i somras börjat rymma hem till mig, eller rättare sagt så långt det går då jag bor ute på vischan utan kollektiva färdmedel, och är mycket driven och framåt och hen har inga bekymmer att ta buss och pendeltåg för att hamna på en station ute i obygden där hen snällt väntar tills jag (eller förälder) kommer och plockar upp.
Barnet går i skolan i en förort och upplever skolan som jättetuff och jag baxnar när jag hör hur hen berättar om hur de kommunicerar med varandra. Tonen är oerhört hård och det är allt ifrån "jag ska knulla din mamma", "horunge" till "din äckliga råtta" osv. Det är dessutom mycket hot om våld och en allmänt "röjig" jargong i klassen och bland kompisar.
Jag kan uppriktigt förstå att hen inte orkar utan bara går ut genom dörren och vill ut till hästarna i mitt stall, därav rymningarna.
Nu har jag ett par frågor jag skulle vilja ställa till er som är mer med i matchen och kanske har barn i den åldern (jag har inga egna barn).
1. Är detta ett "normalt" språk nuförtiden och nån slags fas hen ska igenom?
2. Hen berättar att hen inte delger föräldrarna allt tok som sker men berättar mer än gärna rätt brutala grejer när vi är ute och rider, särskilt kring språket. Borde jag berätta för föräldrarna omnde här "hemlisarna"? Det känns inte alls ok att bryta förtroendet hen visar mig men jag tänker att föräldrarna ändå behöver veta vad som pågår?
3. Jag skulle vilja föreslå ett skolbyte för föräldrarna men vet inte hur påträngande det är? Det är ju verkligen inte min sak att lägga mig i. Har dock kontakt med föräldrar i den kommun där jag bor och även den jag arbetar i som båda är landsortskommuner och där det helt klart verkar lugnare i skolorna generellt. Borde jag backa undan en kilometer och sköta mitt eller får man komma med sådana idéer när man ändå har nån annans barn hos sig?
Jag vill slutligen tillägga att jag hjälper barnet med skolarbetet hen ligger efter i så det är inte bara blir ridning och stallhäng när hen smiter iväg så där samt att jag verkligen inte vill att nån skugga ska falla över föräldrarna, de gör som sagt allt de kan och gör det bra.

 

[skiesabove]

Ang språket och kaoset i klassen, så är det i en av klasserna på min dotters skola, liten byaskola. Det är några individer som är totalt kaos, i fyran.

Hon går i trean och det är kaos i hennes klass med, men lite mildare språk och mindre våld. Min dotter vill byta, men det kommer innebära en enorm omställning och förmodligen flytt av hela hushållet, så än så länge drar jag på det, så länge majoriteten av skoldagarna är bra från hennes perspektiv.

Skolbyte kan hjälpa men det är inte så säkert - många skolor har problem numera. Om jag hade varit i din sits hade jag absolut försökt känna av läget med föräldrarna, hur mycket har dom hört om hur skoldagarna är, hur mycket anpassningar och hjälp barnet får.

Att rymma på det viset är farligt, bättre om ni har en arrangerad och planerad lösning.

Du borde också få ersättning för jobbet du gör - kanske läge att prata med kommunen om en officiell lösning där du är stödhem/helghem?

 

[Rumpnissen]

Ja, det är nog tyvärr ”normalt” språk. Eller vanligt förekommande i alla fall. Normalt är det ju inte, det tror jag de flesta vuxna är överens om.

Svårt att avgöra om du ska prata med föräldrarna eller inte. Handlar det om hårt språkbruk så tycker jag inte det låter anledning nog. Är det däremot verbala hot eller trakasserier så är läget annat. Det bästa är så klart att få flickans medgivande. Jag skulle nog dra med rejält för att bryta förtroendet.

Att föreslå skolbyte låter väl radikalt. Låter ändå som föräldrarna är engagerade och relativt god förmåga? Då tycker jag att det är att ta sig väl stora friheter .

 

[Tilly_85]

Hade varit försiktig och värnat om det fina förtroendet du har fått. Har barnet själv uttryckt någon önskan om att byta skola? Hade börjat med att fråga barnet lite mer, såsom skolbyte, om hen är ok med att du/ni tar upp en del av det som hon berättar till hens föräldrar och att ni kanske kan ha några fasta dagar som man kan resa ut till dig?

 

[Angel]

Det var sånt språk i min högstadieskola också när jag gick där så det är inget nytt påfund. Tyvärr bara att försöka byta till en bättre skola tror jag, mina kompisar som inte gick i samma skitskola som jag hade inte samma jargong i sin klass.

 

[Araminta]

Kan du fråga barnet om och vad av era samtal du kan berätta för föräldrarna? Det är något jag alltid gör på jobbet och en 12-åring är absolut stor nog att kunna resonera kring sådana frågor.

 

[ASKAPLASKA]

Tack för svar alla.
Det är ju rätt skrämmande att det verkar så normaliserat det här med språket och våldet.
Vi har normalt sett en arrangerad lösning vecka för vecka men det är utanför dessa dagar hen rymmer eller bara inte är i skolan.
Jag kommer nog att prata med barnet om vad jag får diskutera med föräldrarna och inte. Förtroendet är oerhört viktigt men det är ju även av vikt att föräldrarna får veta vissa saker för att förstå vad de ska ha ögonen på.
Angående skolbyte tror jag att jag avvaktar med att ta upp nåt. Det verkar ju tyvärr som att det är en "normal" vardag för många barn efter era berättelser.
En mer filosofisk fråga som dök upp här är hur tusan man som förälder står ut med att dagligen lämna ifrån sig sitt barn till den här typen av miljö. Jag hade nog gått sönder helt.

 

[Krystalline]

En mer filosofisk fråga som dök upp här är hur tusan man som förälder står ut med att dagligen lämna ifrån sig sitt barn till den här typen av miljö. Jag hade nog gått sönder helt.

Jag hade personligen helt enkelt inte gjort det. Skolplikten skiter jag i när det kommer till mobbning och otrygghet. Är fortfarande ärrad av min egen skolgång och tänker verkligen inte utsätta mina barn för samma trauma.

 

[Nepenthe]

Jag har varit extra vuxen åt två killar i mitt förra förhållande. Ena killen bodde hos oss heltid och han pratade mycket med mig för vi oftast va hemma ihop. Han berättade saker som hänt i skolan och som han gjort.
Vi pratade om det och jag lyssnade utan att dömma.
Men jag sa även till honom att jag måste berätta för hans förldrar och frågade hur det kändes för honom. Han brukade tycka det var ok iom hur jag la upp det tror jag?
Jag sa att jag kan liksom inte hålla den hemlisen och sa alltid att de är ingen fara, det är inget fel du gjort mm
Då tyckte han alltid det var ok.

Han fortsatte berätta för mig hellre än sina föräldrar så jag tror i endel fall att de handlar mer om hur en reagerar när de berättar?
Jag har inga barn men jag har ju varit ett och vet precis hur en INTE ska reagera.

 

[Midsommarblomster]

Du kan ju hinta lite till föräldrarna om att det verkar stökigt i skolan. De vet säkert redan, men kan vara bra att få bilden bekräftad av andra vuxna. På så vis behöver du varken bryta förtroendet med barnet genom att berätta för mycket, eller kliva över gränsen med konkreta förslag. Samtidigt som du ändå visar omsorg. Som förälder hade jag varit tacksam för omsorgen och informationen, och att meningarna bytts er emellan kan ni hålla mellan er.

Jag gick i en sådan skola i högstadiet. Jag har växt upp i en trygg hemmiljö och haft bra skolor fram tills dess. I högstadiet bytte jag skola där språket var hårt, och våld och sexuella trakasserier var vardag. Efter det gick jag vidare in i gymnasiet och lämnade det där, och alla i den skolan, bakom mig. För mig var det viktigaste att ha trygga vuxna runtom mig. Jag var trygg hemma, jag hade några väldigt bra lärare under den här tiden (som jag inte vet hur de överlevde sitt arbetsliv) och jag hade trygga vuxna i stallet. Då kunde det blåsa på, och tro mig det blåste. Det var slagsmål, övergrepp, vapen, droger, mobbing. Vid några svaga ögonblick höll jag nästan på att trilla över på fel sida själv. Men jag gjorde inte det på grund av alla trygga vuxna i mitt liv. Så min uppmaning till dig, och alla andra som kommer i kontakt med tonåringar och barn, är att fortsätt bara stå stadigt. Se barnen, döm inte. Fortsätt dyka upp.

 

[monster1]

Det kommer ett barn till mig och rider rätt ofta och har gjort så i drygt ett år. Barnet är 12 år och har det rätt jobbigt med en diagnos men har medvetna, kunniga och stöttande föräldrar.
Barnet har sen i somras börjat rymma hem till mig, eller rättare sagt så långt det går då jag bor ute på vischan utan kollektiva färdmedel, och är mycket driven och framåt och hen har inga bekymmer att ta buss och pendeltåg för att hamna på en station ute i obygden där hen snällt väntar tills jag (eller förälder) kommer och plockar upp.
Barnet går i skolan i en förort och upplever skolan som jättetuff och jag baxnar när jag hör hur hen berättar om hur de kommunicerar med varandra. Tonen är oerhört hård och det är allt ifrån "jag ska knulla din mamma", "horunge" till "din äckliga råtta" osv. Det är dessutom mycket hot om våld och en allmänt "röjig" jargong i klassen och bland kompisar.
Jag kan uppriktigt förstå att hen inte orkar utan bara går ut genom dörren och vill ut till hästarna i mitt stall, därav rymningarna.
Nu har jag ett par frågor jag skulle vilja ställa till er som är mer med i matchen och kanske har barn i den åldern (jag har inga egna barn).
1. Är detta ett "normalt" språk nuförtiden och nån slags fas hen ska igenom?
2. Hen berättar att hen inte delger föräldrarna allt tok som sker men berättar mer än gärna rätt brutala grejer när vi är ute och rider, särskilt kring språket. Borde jag berätta för föräldrarna omnde här "hemlisarna"? Det känns inte alls ok att bryta förtroendet hen visar mig men jag tänker att föräldrarna ändå behöver veta vad som pågår?
3. Jag skulle vilja föreslå ett skolbyte för föräldrarna men vet inte hur påträngande det är? Det är ju verkligen inte min sak att lägga mig i. Har dock kontakt med föräldrar i den kommun där jag bor och även den jag arbetar i som båda är landsortskommuner och där det helt klart verkar lugnare i skolorna generellt. Borde jag backa undan en kilometer och sköta mitt eller får man komma med sådana idéer när man ändå har nån annans barn hos sig?
Jag vill slutligen tillägga att jag hjälper barnet med skolarbetet hen ligger efter i så det är inte bara blir ridning och stallhäng när hen smiter iväg så där samt att jag verkligen inte vill att nån skugga ska falla över föräldrarna, de gör som sagt allt de kan och gör det bra.

Att vara 12år och kunna åka kollektiva färdmedel till en plats är ju inget konstigt. Det är klart att det inte är bra att skolka men jag skulle inte se det som en stor risk att personen själv tar sig med kollektivtrafiken till dig i den åldern. Om man bortser från att hen skolkar vid dessa tillfällen ser jag inget problem med att den på eget bevåg tar sig till dig och stallet. Snarare är det väll bra att det är dit hen flyr, det finns andra scenarier som är betydligt värre när det gäller vart man rymmer vid dessa tillfällen.

Den hårda tonen skulle jag säga att den inte är helt ovanlig i den åldern mellan 12-15 är ju den absolut värsta åldern för beteenden, det brukar plana ut i gymnasieåldern sedan. Om du litar på föräldrarna skulle jag uppmuntra ungdomen/barnet att själv berätta om detta alternativt om det finns en kurator eller liknande i skolan som faktiskt kan hjälpa till i situationen eller kanske BUP om de är inkopplade. Det kan vara svårt för barn att prata med sina föräldrar om det jobbiga som händer dom eftersom barnet dels vill skydda föräldrarna och för att det kan bli jobbigt att hantera förälderns reaktion och känslor trots att de kanske inte är riktade mot barnet. På det sättet är det mycket lättare att prata med dig som är utomstående.

 

[Dorinda]

Tack för svar alla.
Det är ju rätt skrämmande att det verkar så normaliserat det här med språket och våldet.
Vi har normalt sett en arrangerad lösning vecka för vecka men det är utanför dessa dagar hen rymmer eller bara inte är i skolan.
Jag kommer nog att prata med barnet om vad jag får diskutera med föräldrarna och inte. Förtroendet är oerhört viktigt men det är ju även av vikt att föräldrarna får veta vissa saker för att förstå vad de ska ha ögonen på.
Angående skolbyte tror jag att jag avvaktar med att ta upp nåt. Det verkar ju tyvärr som att det är en "normal" vardag för många barn efter era berättelser.
En mer filosofisk fråga som dök upp här är hur tusan man som förälder står ut med att dagligen lämna ifrån sig sitt barn till den här typen av miljö. Jag hade nog gått sönder helt.

Vad fint att barnet har dig och hästarna

Tyvärr är det nog skapligt vanligt, men jag tror och hoppas det finns mycket mer välfungerande alternativ oxå!
Som förälder kan jag inte ens föreställa mig att lämna ett barn där det fungerar så illa!

Min 3,5åring har redan fått byta bort två förskolor, som faktiskt inte klarade av att ge en trygg vardag för barnen!
Skolan här verkar rätt rimlig, men lirar inte den har jag redan spanat in en lite ur och skur skola som alternativ

 

[Lingon]

En mer filosofisk fråga som dök upp här är hur tusan man som förälder står ut med att dagligen lämna ifrån sig sitt barn till den här typen av miljö. Jag hade nog gått sönder helt.

Som förälder anser jag att skolan är en gräslig plats. Ett nödvändigt ont som kommer ge mitt barn mentala ärr. Förhoppningsvis inte för mycket. Jag önskar att det funnits alternativ för mitt barns undervisning!

En del lärare är fantastiska men andra inte borde få jobba som lärare eller med barn överhuvudtaget. Systemet är helt förlorat och borde rebootas helt! Gör om, gör rätt!

 

[Mirre]

Det kommer ett barn till mig och rider rätt ofta och har gjort så i drygt ett år. Barnet är 12 år och har det rätt jobbigt med en diagnos men har medvetna, kunniga och stöttande föräldrar.
Barnet har sen i somras börjat rymma hem till mig, eller rättare sagt så långt det går då jag bor ute på vischan utan kollektiva färdmedel, och är mycket driven och framåt och hen har inga bekymmer att ta buss och pendeltåg för att hamna på en station ute i obygden där hen snällt väntar tills jag (eller förälder) kommer och plockar upp.
Barnet går i skolan i en förort och upplever skolan som jättetuff och jag baxnar när jag hör hur hen berättar om hur de kommunicerar med varandra. Tonen är oerhört hård och det är allt ifrån "jag ska knulla din mamma", "horunge" till "din äckliga råtta" osv. Det är dessutom mycket hot om våld och en allmänt "röjig" jargong i klassen och bland kompisar.
Jag kan uppriktigt förstå att hen inte orkar utan bara går ut genom dörren och vill ut till hästarna i mitt stall, därav rymningarna.
Nu har jag ett par frågor jag skulle vilja ställa till er som är mer med i matchen och kanske har barn i den åldern (jag har inga egna barn).
1. Är detta ett "normalt" språk nuförtiden och nån slags fas hen ska igenom?
2. Hen berättar att hen inte delger föräldrarna allt tok som sker men berättar mer än gärna rätt brutala grejer när vi är ute och rider, särskilt kring språket. Borde jag berätta för föräldrarna omnde här "hemlisarna"? Det känns inte alls ok att bryta förtroendet hen visar mig men jag tänker att föräldrarna ändå behöver veta vad som pågår?
3. Jag skulle vilja föreslå ett skolbyte för föräldrarna men vet inte hur påträngande det är? Det är ju verkligen inte min sak att lägga mig i. Har dock kontakt med föräldrar i den kommun där jag bor och även den jag arbetar i som båda är landsortskommuner och där det helt klart verkar lugnare i skolorna generellt. Borde jag backa undan en kilometer och sköta mitt eller får man komma med sådana idéer när man ändå har nån annans barn hos sig?
Jag vill slutligen tillägga att jag hjälper barnet med skolarbetet hen ligger efter i så det är inte bara blir ridning och stallhäng när hen smiter iväg så där samt att jag verkligen inte vill att nån skugga ska falla över föräldrarna, de gör som sagt allt de kan och gör det bra.

Tyvärr är språket i skolorna fruktansvärt numer. Räcker att gå över skolgården här för att höra helt sinnessjuka saker. Ibland från barn så små att de går i förskoleklass. Det är ett riktigt hårt klimat i skolorna och det verkar bara bli värre.

Prata med föräldrarna, men berätta det för barnet först och förklara varför. Att det är viktigt att föräldrarna vet vad som sker i skolan

 

[Ninnurur]

Det är tyvärr stora skillnader mellan olika skolor. Dottern gick tidigare i kommunal skola men "i ett bra område". Där fanns viss jargong men då bland barn som kom utifrån så att säga. Nu går hon i en privatskola och där är det helt annorlunda. Viss jargong finns, men inte alls på den nivån. Mao så hade jag frågat barnet om jag fick prata med föräldrarna och föreslå att de ska leta ny skola.