Filifjonkan_
Trådstartare
Har ridit en häst i dryga halvåret nu. Inte vilken häst som helst, utan världens vackraste, peppigaste och mest mångsidiga bästa vän. En häst som inte skulle kunna gå till vem som helst, och som ägaren nu inte kan ha kvar då denne skaffat en ny häst. Jag fick nu erbjudandet om att ta över honom helt, ägaren är alltså beredd att GE mig hästen då hon vill att han ska gå till mig, om någon. Lite speciell är han, och håller kanske inte till vilken ridning som helst.
Om jag inte tar honom blir det med all förmodan trapalanda för hans del. En fullt fungerande, frisk häst. En vän. Förstår ägaren dock, då vi gemensamt suttit och förfasat oss över inlägg på diverse forum, där folk lämnar ut hästar på foder och får tillbaka dem i ett fruktansvärt skick- eller inte får tillbaka dem alls. Vår kille får inte bli nån vandringspokal liksom. Sälja, och hitta honom på annons ett par månader senare igen. Insomning känns då som det vettigaste alternativet, då hästmarknaden idag är fullkomligen översvämmad. Hemskt är det ju fortfarande, för han är ju frisk, den raraste som finns...
Själv sitter jag med ett deltidsjobb, och jobbar för fullt på att skaffa en heltid någonstans. Klarar inte häst på en halv lön, provat att köra två jobb nu ett halvår, men det kaosar ihop sig med den egna hälsan där. Orkar inte, mår inte bra, magkatarren bråkar... Allra minst har jag hunnit åka till stallet. Det har gått veckor där jag jobbat två pass om dagen, tio dagar i sträck.
Men en deltid gör ingen hästhållning. Räknar och räknar, men allt jag ser är katastrofala siffror. Mina räkningar plus hästens räkningar minus min lön. Knappa femhundringen över till mig och min mat i månaden. Leva så, för hästens skull?
Börjat leta delfodervärd inför hösten. Beslut måste tas snart, helst innan installning. På betet kostar han ingen många kronor. Skor, avmaskning och lite kraft efter ridning, för att det är gott. Inte för att han måste ha. En delfodervärd som kan betala hälften. Lämnar några kronor mer till mig, om jag inte skulle hitta ett heltidsjobb. Om jag inte får ett. Om fodervärden tröttnar då? Ett ekonomiskt stödben som plötsligt inte finns där? Vad gör jag då om ägarpappren är i näven på mig? Lämnar JAG ut honom på foder? Säljer JAG honom? Tar JAG beslutet om avlivning?
Dras mellan att det här antingen kommer bli så djävla bra med medryttare och allt (Har en intresserad tjej som ska kika efter midsommar) och fan vad kul att äga häst, ska köpa ALLA rosa prylar jag kan hitta åt honom och det kommer bli perfekt, allt ordnar sig- och nej, det här blir fel, det är för mycket ansvar, jag löser det inte ekonomiskt, vill inte vara beroende av någon annans pengar för att ha honom kvar. Vad gör jag om livet blir annorlunda? Jag får sparken, jag får en skada som gör att jag inte är arbetsför, jag måste flytta, jag dör? Var hamnar han då? Vad gör jag med honom? Den speciella killen som jag vände mig ut och in för att behålla. Hur ont gör det att ha kämpat men misslyckats, vs att släppa det och låta honom springa på de evigt gröna ängarna?
Känner samtidigt en viss skyldighet gentemot hans nuvarande ägare. Det ÄR inget moment 22 där ägaren ställer mig ett ultimatum; ta honom eller så dör han. Inte alls. Det är bara ett resonemang, två alternativ till lösningar.
Det går inte en sekund utan att jag tänker på det här, och jag känner mig som natt och dag i frågan. Ena sekunden; JA! andra sekunden; NEJ! Idag och just nu känns det som nej. Och jag känner mig som en djävla svikare, mot både häst och ägare som båda är mina vänner.
vad gör jag?
Om jag inte tar honom blir det med all förmodan trapalanda för hans del. En fullt fungerande, frisk häst. En vän. Förstår ägaren dock, då vi gemensamt suttit och förfasat oss över inlägg på diverse forum, där folk lämnar ut hästar på foder och får tillbaka dem i ett fruktansvärt skick- eller inte får tillbaka dem alls. Vår kille får inte bli nån vandringspokal liksom. Sälja, och hitta honom på annons ett par månader senare igen. Insomning känns då som det vettigaste alternativet, då hästmarknaden idag är fullkomligen översvämmad. Hemskt är det ju fortfarande, för han är ju frisk, den raraste som finns...
Själv sitter jag med ett deltidsjobb, och jobbar för fullt på att skaffa en heltid någonstans. Klarar inte häst på en halv lön, provat att köra två jobb nu ett halvår, men det kaosar ihop sig med den egna hälsan där. Orkar inte, mår inte bra, magkatarren bråkar... Allra minst har jag hunnit åka till stallet. Det har gått veckor där jag jobbat två pass om dagen, tio dagar i sträck.
Men en deltid gör ingen hästhållning. Räknar och räknar, men allt jag ser är katastrofala siffror. Mina räkningar plus hästens räkningar minus min lön. Knappa femhundringen över till mig och min mat i månaden. Leva så, för hästens skull?
Börjat leta delfodervärd inför hösten. Beslut måste tas snart, helst innan installning. På betet kostar han ingen många kronor. Skor, avmaskning och lite kraft efter ridning, för att det är gott. Inte för att han måste ha. En delfodervärd som kan betala hälften. Lämnar några kronor mer till mig, om jag inte skulle hitta ett heltidsjobb. Om jag inte får ett. Om fodervärden tröttnar då? Ett ekonomiskt stödben som plötsligt inte finns där? Vad gör jag då om ägarpappren är i näven på mig? Lämnar JAG ut honom på foder? Säljer JAG honom? Tar JAG beslutet om avlivning?
Dras mellan att det här antingen kommer bli så djävla bra med medryttare och allt (Har en intresserad tjej som ska kika efter midsommar) och fan vad kul att äga häst, ska köpa ALLA rosa prylar jag kan hitta åt honom och det kommer bli perfekt, allt ordnar sig- och nej, det här blir fel, det är för mycket ansvar, jag löser det inte ekonomiskt, vill inte vara beroende av någon annans pengar för att ha honom kvar. Vad gör jag om livet blir annorlunda? Jag får sparken, jag får en skada som gör att jag inte är arbetsför, jag måste flytta, jag dör? Var hamnar han då? Vad gör jag med honom? Den speciella killen som jag vände mig ut och in för att behålla. Hur ont gör det att ha kämpat men misslyckats, vs att släppa det och låta honom springa på de evigt gröna ängarna?
Känner samtidigt en viss skyldighet gentemot hans nuvarande ägare. Det ÄR inget moment 22 där ägaren ställer mig ett ultimatum; ta honom eller så dör han. Inte alls. Det är bara ett resonemang, två alternativ till lösningar.
Det går inte en sekund utan att jag tänker på det här, och jag känner mig som natt och dag i frågan. Ena sekunden; JA! andra sekunden; NEJ! Idag och just nu känns det som nej. Och jag känner mig som en djävla svikare, mot både häst och ägare som båda är mina vänner.
vad gör jag?