Ångest som återvändande ryttare

[tillbaka i sadeln]

För ett par månader sedan skrev jag ett inlägg om att börja rida igen, att söka mig tillbaka till ridskolan, ta privatlektioner, etc ... Jag kan nu meddela att det är igång!!

I oktober 2023 satt jag upp på världens raraste ridskoleponny och red för första gången sedan jag var 13 år gammal. Hon är en riktig dröm att rida, har tagit 3 privatlektioner under höst/vinter och ridit henne alla gånger Ringrostig är jag, men nog sitter all kunskap kvar, och muskelminne är en fantastisk grej!

Jag har även börjat gå i hästunderstödd terapi för att hjälpa min ångest och bearbeta saker som har hänt i tonåren, saker jag har mått mycket dåligt av. Däremot har terapin ställts in vecka för vecka sedan november av diverse anledningar, som sjukdom, dåligt väder, etc. Vilket inte alls har hjälpt min ångest, utan snarare gjort den värre eftersom jag inte kunnat veta om det blir av eller inte, och då gått och oroat mig, byggt upp förväntningar, och så vidare.

Den här texten lär vara luddig, men jag vill allra mest kunna skriva av mig, även om det jag skriver kanske låter löjligt för många. Bara under hösten och vintern har min ångest trappats upp med 1000% Jag vet inte när jag hade en lugn, normal puls utanför stallet sist. Huvudet snurrar, hjärtat klappar, ibland domnar händerna, jag tänker och tänker och oroar mig för det mesta. Att börja rida igen är det bästa som har hänt mig på många, många år. Ridläraren jag har haft under mina privatlektioner är fantastisk, så snäll och följsam, vet när han ska pressa och när han ska vara mjuk, han verkar veta precis vad jag går för och har ändå bara träffat mig ett par gånger. Ridskolan verkar riktigt bra, chefen är så snäll och välkomnande.

Privatlektioner kan man däremot inte ha för alltid, rent ekonomiskt vore det bäst om jag började rida i grupp. Min ridlärare har 3 grupper, varav 2 verkar ha lediga platser om jag har förstått rätt. Jag vill börja rida i grupp igen, men där kommer ångesten, och jag är så fruktansvärt nervös. Jag har svårt för gruppsituationer, har haft det hela mitt liv. (När jag var 14 fick jag dessutom en autismdiagnos, kanske är värt att nämna.) Red förstås i grupp när jag var liten och det funkade bra, men jag minns perioder och ögonblick då jag tyckte att det var väldigt jobbigt. Mycket att hålla reda på, människor som kollade, känslan av att helt sticka ut från sina jämnåriga då man alltid var huvudet längre och gick runt med odiagnostiserad autism. Hade dessutom en ridlärare som favoriserade elever, hade lätt för att höja rösten/skälla, och inte var särskilt förstående om man var rädd, utan tyckte att det alltid var rätt att 'pusha' barnen genom det läskiga. På grund av att jag var sjukskriven under nästan 3 av mina tonår har jag varit väldigt isolerad under den tid som det kanske är allra viktigast att utmana sig själv och vara social. Jag kan inte sätta fingret på exakt varför jag blir så plågsamt nervös av tanken på att börja rida i grupp igen. Viljan är där, och jag måste nog bara sätta mig själv i situationen och våga. Kanske hade det hjälp att veta så mycket detaljer som möjligt om gruppen han tycker att jag ska börja i.

Är det någon som har känt något liknande? Vad kan jag göra för att lugna mig själv? Kanske är inlägget alldeles för luddigt, eller så är oron irrationell, men tyvärr är ångest aldrig särskilt rationellt.

 

[sweep]

För ett par månader sedan skrev jag ett inlägg om att börja rida igen, att söka mig tillbaka till ridskolan, ta privatlektioner, etc ... Jag kan nu meddela att det är igång!!

I oktober 2023 satt jag upp på världens raraste ridskoleponny och red för första gången sedan jag var 13 år gammal. Hon är en riktig dröm att rida, har tagit 3 privatlektioner under höst/vinter och ridit henne alla gånger Ringrostig är jag, men nog sitter all kunskap kvar, och muskelminne är en fantastisk grej!

Jag har även börjat gå i hästunderstödd terapi för att hjälpa min ångest och bearbeta saker som har hänt i tonåren, saker jag har mått mycket dåligt av. Däremot har terapin ställts in vecka för vecka sedan november av diverse anledningar, som sjukdom, dåligt väder, etc. Vilket inte alls har hjälpt min ångest, utan snarare gjort den värre eftersom jag inte kunnat veta om det blir av eller inte, och då gått och oroat mig, byggt upp förväntningar, och så vidare.

Den här texten lär vara luddig, men jag vill allra mest kunna skriva av mig, även om det jag skriver kanske låter löjligt för många. Bara under hösten och vintern har min ångest trappats upp med 1000% Jag vet inte när jag hade en lugn, normal puls utanför stallet sist. Huvudet snurrar, hjärtat klappar, ibland domnar händerna, jag tänker och tänker och oroar mig för det mesta. Att börja rida igen är det bästa som har hänt mig på många, många år. Ridläraren jag har haft under mina privatlektioner är fantastisk, så snäll och följsam, vet när han ska pressa och när han ska vara mjuk, han verkar veta precis vad jag går för och har ändå bara träffat mig ett par gånger. Ridskolan verkar riktigt bra, chefen är så snäll och välkomnande.

Privatlektioner kan man däremot inte ha för alltid, rent ekonomiskt vore det bäst om jag började rida i grupp. Min ridlärare har 3 grupper, varav 2 verkar ha lediga platser om jag har förstått rätt. Jag vill börja rida i grupp igen, men där kommer ångesten, och jag är så fruktansvärt nervös. Jag har svårt för gruppsituationer, har haft det hela mitt liv. (När jag var 14 fick jag dessutom en autismdiagnos, kanske är värt att nämna.) Red förstås i grupp när jag var liten och det funkade bra, men jag minns perioder och ögonblick då jag tyckte att det var väldigt jobbigt. Mycket att hålla reda på, människor som kollade, känslan av att helt sticka ut från sina jämnåriga då man alltid var huvudet längre och gick runt med odiagnostiserad autism. Hade dessutom en ridlärare som favoriserade elever, hade lätt för att höja rösten/skälla, och inte var särskilt förstående om man var rädd, utan tyckte att det alltid var rätt att 'pusha' barnen genom det läskiga. På grund av att jag var sjukskriven under nästan 3 av mina tonår har jag varit väldigt isolerad under den tid som det kanske är allra viktigast att utmana sig själv och vara social. Jag kan inte sätta fingret på exakt varför jag blir så plågsamt nervös av tanken på att börja rida i grupp igen. Viljan är där, och jag måste nog bara sätta mig själv i situationen och våga. Kanske hade det hjälp att veta så mycket detaljer som möjligt om gruppen han tycker att jag ska börja i.

Är det någon som har känt något liknande? Vad kan jag göra för att lugna mig själv? Kanske är inlägget alldeles för luddigt, eller så är oron irrationell, men tyvärr är ångest aldrig särskilt rationellt.

Åk och kolla på de grupper som du kan passa i så ser du vad dom gör, vad det är för folk, osv
Då kanske det känns lättare när du vet lite hur lektionerna ser ut.

 

[stjarnhimmel]

Om ridläraren är bra så kanske du kan prata med honom om din oro tex kring att vara med i en grupp. Och om han har sett dig rida borde han ju kunna se vilken grupp som är lämplig nivå.
Sen hade jag också åkt och kollat EM gång när de rider.

 

[Islandshästryttare]

För ett par månader sedan skrev jag ett inlägg om att börja rida igen, att söka mig tillbaka till ridskolan, ta privatlektioner, etc ... Jag kan nu meddela att det är igång!!

I oktober 2023 satt jag upp på världens raraste ridskoleponny och red för första gången sedan jag var 13 år gammal. Hon är en riktig dröm att rida, har tagit 3 privatlektioner under höst/vinter och ridit henne alla gånger Ringrostig är jag, men nog sitter all kunskap kvar, och muskelminne är en fantastisk grej!

Jag har även börjat gå i hästunderstödd terapi för att hjälpa min ångest och bearbeta saker som har hänt i tonåren, saker jag har mått mycket dåligt av. Däremot har terapin ställts in vecka för vecka sedan november av diverse anledningar, som sjukdom, dåligt väder, etc. Vilket inte alls har hjälpt min ångest, utan snarare gjort den värre eftersom jag inte kunnat veta om det blir av eller inte, och då gått och oroat mig, byggt upp förväntningar, och så vidare.

Den här texten lär vara luddig, men jag vill allra mest kunna skriva av mig, även om det jag skriver kanske låter löjligt för många. Bara under hösten och vintern har min ångest trappats upp med 1000% Jag vet inte när jag hade en lugn, normal puls utanför stallet sist. Huvudet snurrar, hjärtat klappar, ibland domnar händerna, jag tänker och tänker och oroar mig för det mesta. Att börja rida igen är det bästa som har hänt mig på många, många år. Ridläraren jag har haft under mina privatlektioner är fantastisk, så snäll och följsam, vet när han ska pressa och när han ska vara mjuk, han verkar veta precis vad jag går för och har ändå bara träffat mig ett par gånger. Ridskolan verkar riktigt bra, chefen är så snäll och välkomnande.

Privatlektioner kan man däremot inte ha för alltid, rent ekonomiskt vore det bäst om jag började rida i grupp. Min ridlärare har 3 grupper, varav 2 verkar ha lediga platser om jag har förstått rätt. Jag vill börja rida i grupp igen, men där kommer ångesten, och jag är så fruktansvärt nervös. Jag har svårt för gruppsituationer, har haft det hela mitt liv. (När jag var 14 fick jag dessutom en autismdiagnos, kanske är värt att nämna.) Red förstås i grupp när jag var liten och det funkade bra, men jag minns perioder och ögonblick då jag tyckte att det var väldigt jobbigt. Mycket att hålla reda på, människor som kollade, känslan av att helt sticka ut från sina jämnåriga då man alltid var huvudet längre och gick runt med odiagnostiserad autism. Hade dessutom en ridlärare som favoriserade elever, hade lätt för att höja rösten/skälla, och inte var särskilt förstående om man var rädd, utan tyckte att det alltid var rätt att 'pusha' barnen genom det läskiga. På grund av att jag var sjukskriven under nästan 3 av mina tonår har jag varit väldigt isolerad under den tid som det kanske är allra viktigast att utmana sig själv och vara social. Jag kan inte sätta fingret på exakt varför jag blir så plågsamt nervös av tanken på att börja rida i grupp igen. Viljan är där, och jag måste nog bara sätta mig själv i situationen och våga. Kanske hade det hjälp att veta så mycket detaljer som möjligt om gruppen han tycker att jag ska börja i.

Är det någon som har känt något liknande? Vad kan jag göra för att lugna mig själv? Kanske är inlägget alldeles för luddigt, eller så är oron irrationell, men tyvärr är ångest aldrig särskilt rationellt.

Kan du inte ta detta med grupp stegvis? Först åk dit och kolla på gruppen och om det känns ok kanske heja på någon i gruppen efteråt? Sen boka en lektion i gruppen snarare än hela terminen så du kan tänka att det är en gång och inte blir så mycket press. Eventuellt efter det ta en privatlektion till och prata igenom med ridläraren i lugn och ro hur det kändes i gruppen och om du behöver lite extra stöttning i någon speciell situation. Så du kan tänka lite som kbt där man närmar sig något steg för steg.

 

[tillbaka i sadeln]

Kan du inte ta detta med grupp stegvis? Först åk dit och kolla på gruppen och om det känns ok kanske heja på någon i gruppen efteråt? Sen boka en lektion i gruppen snarare än hela terminen så du kan tänka att det är en gång och inte blir så mycket press. Eventuellt efter det ta en privatlektion till och prata igenom med ridläraren i lugn och ro hur det kändes i gruppen och om du behöver lite extra stöttning i någon speciell situation. Så du kan tänka lite som kbt där man närmar sig något steg för steg.

Jo, det är nog så jag måste göra

Har kontaktat ridskolan om att boka en till privatlektion. Då ska jag försöka uttrycka ordentligt att jag vill, men tycker det är jobbigt. Kan dessutom passa på att fråga om gruppen, om att komma och titta på, och att eventuellt provrida en lektion i gruppen. Kanske på ponnyn jag redan känner, det hade nog känts tryggare.

Tack för svar!

 

[tillbaka i sadeln]

Om ridläraren är bra så kanske du kan prata med honom om din oro tex kring att vara med i en grupp. Och om han har sett dig rida borde han ju kunna se vilken grupp som är lämplig nivå.
Sen hade jag också åkt och kollat EM gång när de rider.

Under min nästa privatlektion ska jag hinna med att prata med honom om det, och ska fråga om att få titta på när de rider, och kanske också boka en provridning i gruppen. Och jo, han har sett mig rida ett par gånger nu och verkade ha särskilt en av sina två lediga grupper i åtanke

Tack för svar

 

[Hoarfrost]

För det första, inget du skriver är löjligt.
Som de andra skriver, du verkar ha bra kontakt med ridläraren, så prata med hen.
Tänker att du kanske kan be att få rida den där rara ponnyn så mycket det bara går i början? Så blir det inte en extra grej att oroa sig över.

Jag tror även du tänker klokt när du skriver att du behöver sätta dig i situationen och våga. Men det är nog även smart att gå in i det så mjukt som möjligt, så det blir så lätt som möjligt att "lyckas" och finns så lite frågetecken som möjligt.
Som andra sagt - åk och kolla på lektioner, så vet du lite vad som brukar hända på lektionerna. Prata med ridläraren och fråga allt möjligt, hur man brukar göra innan och efter lektionen, hur lektionerna är upplagda.
Jag brukade vara lite osäker på de som tittade (tänk om de tycker jag rider dåligt etc) och det som hjälpte mig mycket var att vara extremt medveten och med mentalt på lektionerna. Det tog ett tag att ändra mindset, men när jag nu fokuserar så mycket på varenda lilla grej som rör mig och min häst, vad ridläraren säger och var de andra i gruppen är så blir det svårt att klämma in att oroa sig om de som tittar också.

Sista peppgrej, saker som du säkert redan egentligen vet men jag tänker säga det ändå
Du kommer klara det galant, speciellt om ridläraren redan har grupper i åtanke.
De som sitter och tittar kommer inte att döma dig (och gör de det är de idioter), de flesta som sitter och tittar på någon de känner eller som jag tittar lite på hur hästen man ska rida verkar vara för dagen.
Ofta kan man gå in på mitten och använda typ "ojsan ska bara fixa lite med stiglädren här!" som mental andningspaus - om du skulle känna att det blir lite mycket. Med det sagt finns det ingen skam att bara gå in på mitten och ta en liten mental paus utan någon ursäkt, men jag tänker om det tar emot och du känner att det skulle kännas konstigt.
Du är inte längre du när du var 13, och det är inte samma korkade ridlärare som då.

Heja dig, det här verkar vara en toppengrej för dig mentalt.
Om du vill och orkar finns det en tråd här på buke för ridskoleryttare där vi skriver om våra lektioner, och peppar om någon behöver pepp. Kanske kan du hitta inspiration där?

 

[Islandshästryttare]

Hejar på dig @tillbaka i sadeln ! Tror du kommer fixa detta om du bara tillåter dig att landa mjukt in i det.

Själv är jag skadad och kan inte rida alls sen början av november. Har skadat mig på gymmet så inget hästrelaterat alls Själv har jag kämpat mycket med rädsla efter en svår ridolycka och också fått ta saker steg för steg efter det. Jag var supernervös inför första gången jag skulle rida där jag rider nu, kräktes nog tre gånger innan jag åkte hemifrån av ren nervositet. Men har hittat världens bästa ridlärare som har pushat mig sakta steg för steg hela tiden med respekt för min rädsla. Du verkar också ha hittat en bra ridlärare som du är trygg med, det är så mycket värt oavsett varför man är osäker på något.

 

[tillbaka i sadeln]

För det första, inget du skriver är löjligt.
Som de andra skriver, du verkar ha bra kontakt med ridläraren, så prata med hen.
Tänker att du kanske kan be att få rida den där rara ponnyn så mycket det bara går i början? Så blir det inte en extra grej att oroa sig över.

Jag tror även du tänker klokt när du skriver att du behöver sätta dig i situationen och våga. Men det är nog även smart att gå in i det så mjukt som möjligt, så det blir så lätt som möjligt att "lyckas" och finns så lite frågetecken som möjligt.
Som andra sagt - åk och kolla på lektioner, så vet du lite vad som brukar hända på lektionerna. Prata med ridläraren och fråga allt möjligt, hur man brukar göra innan och efter lektionen, hur lektionerna är upplagda.
Jag brukade vara lite osäker på de som tittade (tänk om de tycker jag rider dåligt etc) och det som hjälpte mig mycket var att vara extremt medveten och med mentalt på lektionerna. Det tog ett tag att ändra mindset, men när jag nu fokuserar så mycket på varenda lilla grej som rör mig och min häst, vad ridläraren säger och var de andra i gruppen är så blir det svårt att klämma in att oroa sig om de som tittar också.

Sista peppgrej, saker som du säkert redan egentligen vet men jag tänker säga det ändå
Du kommer klara det galant, speciellt om ridläraren redan har grupper i åtanke.
De som sitter och tittar kommer inte att döma dig (och gör de det är de idioter), de flesta som sitter och tittar på någon de känner eller som jag tittar lite på hur hästen man ska rida verkar vara för dagen.
Ofta kan man gå in på mitten och använda typ "ojsan ska bara fixa lite med stiglädren här!" som mental andningspaus - om du skulle känna att det blir lite mycket. Med det sagt finns det ingen skam att bara gå in på mitten och ta en liten mental paus utan någon ursäkt, men jag tänker om det tar emot och du känner att det skulle kännas konstigt.
Du är inte längre du när du var 13, och det är inte samma korkade ridlärare som då.

Heja dig, det här verkar vara en toppengrej för dig mentalt.
Om du vill och orkar finns det en tråd här på buke för ridskoleryttare där vi skriver om våra lektioner, och peppar om någon behöver pepp. Kanske kan du hitta inspiration där?

Åh, tack för det fina svaret

Jag har också funderat på att se om det går att rida henne så mycket det går i början. Det hade absolut känts tryggt att hamna i en ny situation med en ponny jag redan känner. Hon är så lugn och stabil. På min första lektion här så frågade ridläraren vilken sorts häst jag helst hade suttit upp på. Jag sa lugn, trygg och stabil, och ridläraren pekade på henne utan tvekan

Det här med att veta hur saker fungerar i så mycket detalj som möjligt är bra för mig i en ny situation. Ibland blir jag blyg och tycker själv att jag frågar för mycket, men när det gäller detta ska jag verkligen ta mod till mig och fråga om precis allt jag behöver veta. Särskilt när det gäller vilket ridhus de brukar vara i (t.ex. kan det bli jobbigt för mig om det är en större grupp som alltid rider i lilla ridhuset), vilken tid man borde dyka upp, vilka små oskrivna regler som gäller, etc. Dessutom får jag intrycket att den här ridskolan har en hel del kunskap om alla sorters diagnoser. De har nära samarbete med daglig verksamhet och ridskolechefen verkar brinna för att alla ska trivas i hennes stall. Så jag tror absolut att jag får ett bra bemötande när jag berättar.

Grejen med att "fixa stigläder" ska jag verkligen komma ihåg!! Ibland kan man verkligen behöva en liten andningspaus. Och det är så sant att jag inte längre är jag när jag var 13. Har växt och gått igenom mycket sen dess, och vågar till och med säga att jag är stolt över att vara tillbaka i hästvärlden.

Nu blev det här ett väldigt långt svar, när jag egentligen bara ville tacka för ett så fint svar från dig. Har sett tråden för ridskoleryttare fara förbi, jag ska absolut läsa igenom den lite! Kanske blir det ett inlägg från mig efter nästa privatlektion?

 

[tillbaka i sadeln]

Hejar på dig @tillbaka i sadeln ! Tror du kommer fixa detta om du bara tillåter dig att landa mjukt in i det.

Själv är jag skadad och kan inte rida alls sen början av november. Har skadat mig på gymmet så inget hästrelaterat alls Själv har jag kämpat mycket med rädsla efter en svår ridolycka och också fått ta saker steg för steg efter det. Jag var supernervös inför första gången jag skulle rida där jag rider nu, kräktes nog tre gånger innan jag åkte hemifrån av ren nervositet. Men har hittat världens bästa ridlärare som har pushat mig sakta steg för steg hela tiden med respekt för min rädsla. Du verkar också ha hittat en bra ridlärare som du är trygg med, det är så mycket värt oavsett varför man är osäker på något.

Tack! Det tror jag med

Men vad tråkigt att du är skadad, hoppas verkligen att du kommer upp på hästryggen snart igen

Vad modigt av dig att våga börja igen! Det första steget är ofta det svåraste. Och vad bra att du har hittat en så fantastisk ridlärare. Det är verkligen guld värt.

 

[Islandshästryttare]

Tack! Det tror jag med

Men vad tråkigt att du är skadad, hoppas verkligen att du kommer upp på hästryggen snart igen

Vad modigt av dig att våga börja igen! Det första steget är ofta det svåraste. Och vad bra att du har hittat en så fantastisk ridlärare. Det är verkligen guld värt.

Tack ja prognosen nu är att jag ska kunna rida igen mars eller april. Känns långt, blir ett långt uppehåll. Men bara att kämpa på snart ska jag kunna börja med rehab iallafall. Lycka till med allt!