Sv: Angående såkallade hästpratare...
Migo Intressant din kommentar att tidigare trodde du att du kunde prata med djur. Men att du sen, när du började tänka, insåg att du inte kunde det. Kan man lura sig själv så?
Norrland
Självklart kan man det, det är ingen som är så lättlurad som en själv. Man ser vad man vill se och hjärnan tolkar intryck efter hur den egna världsbilden ser ut för tillfället. Och jag är inte sämre än att jag kan stå för det
Jag var i början av tonåren och var fullständigt övertygad om att jag fick känsloreaktioner från djuren i omgivningen. DÅ trodde jag stenhårt på att skicka helande energier genom kroppskontakt(det kändes ju varmt och djuren jag "healade" verkade tycka om det).
(det ska tilläggas att jag bara pillade med min egen (friska) häst, och inte gjorde nån deal av det hela). Det hela "gick över" när jag läste mig till en vetenskaplig förklaring till "fenomenen". Det jag upplevde var med största sannolikhet något som hjärnan konstruerade eftersom jag så gärna ville uppleva det! Precis som att människor börjar tala i tungor i frikyrkorna- de förväntar sig den reaktionen. Man skulle väl kunna kalla det för nån slags placeboeffekt kanske? (jag har glömt den vetenskapligt korrekta termen- har fn huvudet fullt av annat inför helgens jobb). Och klart som sjutton det blir varmt efter en stund om man lägger händerna på en hästkropp. Knappast nått magiskt med det...
Anledningen till att jag trodde att jag kunde från början var ju att vissa saker jag "hörde dem säga" stämde- ena hästen hade inte ont i bogen, utan i knäet, osv. Detta var dock med 110% säkerhet baserat på rena observationer- även om jag då inte medvetet förstod att tolka det jag såg utan trodde informationen kom från annan källa(återigen- det passerar väldigt mycket information utan att vi faktiskt är medvetna om det. Bara vår tankeverksamhet går mycket fortare än vårt medvetande klarar av. Försök att vara medveten om vad du tänker och se själv hur långt efter du hamnar...).
Varje skicklig djurmänniska känner nog igen sig i känslan av att se att ett djur mår dåligt, men utan att kunna peka exakt på vad det är som känns fel. Sen att vissa väljer att tolka det som att djuret kommunicerar det via telepati medan andra inser att det handlar om omedveten (intuitiv) observation... Jag tror det är hönan i ägget här faktiskt
Jag började intressera mig för inlärningspsykologi i samband med att jag kom i kontakt med klickerträning nån gång under senare halvan av 90-talet, och började då läsa på en massa om hur hjärnan fungerar, hur vi upplever omvärlden, hur hjärnan lär sig mm. Bla ett referat om ett forskningsprojekt utfört på människor som är födda utan förbindelse mellan hjärnhalvorna, där forskarna kunde visa på hur höger och vänster hjärnhalva lurar VARANDRA att placera in externa stimuli i den redan existerande verklighetsuppfattningen- hur off de än var i verkligheten.
Bara en sån sak som att medvetandet inte alls är "högsta instans", utan snarare resultatet av en massa bortgallrad information. Att de flesta beslut är förberedda i hjärnan ungefär en halv sekund innan vi tror att vi fattar dem medvetet....
Boktipsen jag lämnade tidigare i tråden är faktiskt väldigt läsvärda!
/Migo
känner att det blev osammanhängande. Ber om ursäkt
