Angående: "Att dröja med barnafödande"

[Fnyfniken]

Sv: Angående: "Att dröja med barnafödande"

Det konstiga i kråksången är att att männen som grupp inte "kommit längre".... att kvinnorna i den "bittra, frånskilda gruppen" uppfostrat flickor som som är självständiga, vet att dubbelarbete inte funkar och pojkar som är lata slackers som tror de ska få en hemmafru och yrkeskvinna i samma paket..?

Jag tror definitivt att det har med egen motivation att göra. Vad har kvinnorna att vinna på en mer jämställd värld? Allt! Vad har männen att vinna? Inget! Bara mer jobb överfördelat till dem. De saknar motivation till att hugga i och göra alla dessa tråkiga hemmaarbeten som kvinnor känner att de måste göra ändå för annars skäms de om någon kommer och hälsar på.

Ja, jag skyller på kvinnorna främst; det är trots allt kvinnorna i den generationen som dragit det största lasset vad gäller föräldraskapet (både på grund av eget val och "monopol" samt delvis beroende på männens ovilja). Varför lärde de sina tjejer att ta för sig, göra karriär, utbilda sig och hitta en BRA, jämställd man, men misslyckades med att lära sönerna att bli en bra partner och pappa?
Troligen helt omedvetet, men ändå...

Jag tror att den generationen kvinnor lär sina döttrar att kämpa som de, medans de faller till föga inför sina söner så som de gjorde för sina män och sina fäder. Barn lär av exempel, och ser man en lat farsa som får allt serverat av en gnällig, tjatande morsa så lär man sig att "kvinnor blir liksom tjatiga med åldern" och kan inte koppla ihop det med den ojämlika arbetsfördelningen.

Jag kan avslöja att min sambo tror att vissa saker gör sig själva hemma. Han tror att maten lagar sig själv och att diskmaskinen har en självurplockande funktion. Han tror att sambon och sonen vips blir färdiga att gå ut om man bara sitter på toa tillräckligt länge och pyntar håret och rakar sig. När han har hand om sonen själv blir han "helt sluuuut" och kan inte förklara varför. Duh? När han byter är sonen alltid "för varm" och kan vara utan byxor och strumpor sen. När jag har honom ska han torkas från dräggel, ha byxorna instoppade, etc.

Och är jag en tjatig 38-årig kvinna? You bet! Riktig ragata och det hjälper inte. Och svärmor skäms när jag säger rakt ut hur han undandrar sig jobb.

Fny

 

[No1]

Sv: Angående: "Att dröja med barnafödande"

Jag tror definitivt att det har med egen motivation att göra. Vad har kvinnorna att vinna på en mer jämställd värld? Allt! Vad har männen att vinna? Inget! Bara mer jobb överfördelat till dem. De saknar motivation till att hugga i och göra alla dessa tråkiga hemmaarbeten som kvinnor känner att de måste göra ändå för annars skäms de om någon kommer och hälsar på.

Tror jag med, och oh my gos vad uppretad jag blev nu när jag fick se mina gamla tankar printade i tryck

Själv har jag aldrig fogat mig. Har legat i konstant krigsföring och krigsmetodik för att få motparten dit jag vill.
Jag tillhör fö de som uppskattar rent och prydligt hem - alltid.
När vi fått besök har jag städat om besökarna tillhört mitt umgänge.
Har det varit hans umgänge dvs familj och vänner har mer än gärna hemmet fått förfalla till oigenkännlighet.
Gällde även vid hans födelsedagar, självklart och givetvis.

 

[Björk]

Sv: Angående: "Att dröja med barnafödande"

Jag tror definitivt att det har med egen motivation att göra. Vad har kvinnorna att vinna på en mer jämställd värld? Allt! Vad har männen att vinna? Inget! Bara mer jobb överfördelat till dem. De saknar motivation till att hugga i och göra alla dessa tråkiga hemmaarbeten som kvinnor känner att de måste göra ändå för annars skäms de om någon kommer och hälsar på.

Jo, delar av förklaringen kan finnas där.. men långtifrån hela! För det första: hur motiverar jag som förälder/mamma att mina döttrar ska få ett jämställt liv och lär dem detta, men struntar i att sonen/sönerna inte gör sin del i hemmet? Och vaddå; har inte karlar att vinna på det? Jo, det har de ju! De får mer tillgång till just föräldraskapet, familjen och den nära kontakten med sina barn. De får privilegiet att ses som fullvärdiga föräldrar och inte som "barnpassare". De får möjligheten att få en kvinna som VILL fortsätta leva med dem hela livet. mm mm. Å andra sidan kanske det är så långtgående perspektiv att många killar/män inte ser detta själva. Men då borde väl deras (bittra) 40- och 50-talistmorsor ha upplyst dem om detta?

Och är jag en tjatig 38-årig kvinna? You bet! Riktig ragata och det hjälper inte. Och svärmor skäms när jag säger rakt ut hur han undandrar sig jobb.

Fny

Du låter lite bitter... *skoja bara*
Men jag förstår vad du menar. Det är ju dock ett BRA framsteg att din svärmor faktiskt skäms över faktumet att hennes son blivit sådan som undandrar sig ansvaret. Det är ju ett framsteg i denna värld. För 40 år sen hade hon nog snarast tyckt DU var pinsam och elak som hade mage att klaga.

Min sambo och jag har ibland en del diskussioner; på det stora hela tycker jag nog han är uppfostrad rätt vettigt och är van att bo själv och göra saker i hemmet. Men... på något sätt känner jag ändå att mycket av hushållets sysslor liksom alltid ska "dras igång" av mig. När jag blir lite bitter och arg/irriterad på sånt och tar upp det så är han i regel totalt frågande. Han tycker att han gör lika mycket som mig; minst. Och då kan jag ju undra: inbillar jag mig? Kanske har han rätt? ELLER så inbillar han sig...
Det lustiga är att när jag haft en sån diskussion; trots att han oftast blir både sur och ifrågasättande och vi blir upprörda så brukar han alltid bli MYCKET mer ambitiös i hemmet och ta tag i saker helt självständigt i ett par månader efteråt.. Och då tänker jag: kom han ändå på att jag hade en poäng? Eller gör han det bara för att "vara snäll" trots att han tycker att han redan är ambitiös nog? (jag ska nog fråga honom så småningom)

 

[Björk]

Sv: Angående: "Att dröja med barnafödande"

Själv har jag aldrig fogat mig. Har legat i konstant krigsföring och krigsmetodik för att få motparten dit jag vill.

Jag förstår dig.. men samtidigt så kan jag känna att någonstans så blir det där med krigsföringen ganska jobbig. För en själv, partnern och relationen. Och frågan är ibland: är det värt att föra krig om allt; är det värt att offra flera relationer pga detta?
Eller ska man också kanske försöka lära sig leva med att man har olika toleransnivåer.

Någonstans handlar det ju så himla mycket om till vilken grad den andra partens normer skiljer sig från mina. En person som min första pojkvän skulle jag ALDRIG kunna leva med (inte då och inte nu) i gemensamt boende. Han var EXTREMT bortskämd och klarade ingenting i hemmet..... Ville inte heller.
Men med nuvarande sambo som jag anser vara lite av en perfektionist i vissa delar och som faktiskt har en vilja att vi ska kunna leva tillsammans och må bra båda två; då kan jag överse med vissa tokigheter. För att han dessutom överser med vissa av mina tokigheter...

 

[Bebben]

Sv: Angående: "Att dröja med barnafödande"

Jag måste bara få tillägga en sak. Jag har lyckats hitta någon som är till 100% ärlig, om ALLT. Oavsett om det är obekvämt, jobbigt, pinsamt eller vad som helst. Han berättar alltid sanningen för mig, och det är otroligt skönt. Jag får hellre höra att han tycker att jag gått upp i vikt och inte är lika attraktiv, än att han ljuger för mig. Exempelvis.

Han är också en person som inte är feg. Någonsin, tyvärr ibland.
Han är van vid att ta alla sorters beslut, och tar dom också.

Men, han har ju andra brister istället. Han är långtifrån den perfekta pappan eller sambon, och ibland känns relationen hopplös - och ibland perfekt. Jag tror inte att man kan hitta någon som är så pass perfekt, oavsett om den har några väldigt viktiga "punkter" som den uppfyller.

 

[Fnyfniken]

Sv: Angående: "Att dröja med barnafödande"

Och vaddå; har inte karlar att vinna på det? Jo, det har de ju! De får mer tillgång till just föräldraskapet, familjen och den nära kontakten med sina barn. De får privilegiet att ses som fullvärdiga föräldrar och inte som "barnpassare". De får möjligheten att få en kvinna som VILL fortsätta leva med dem hela livet. mm mm. Å andra sidan kanske det är så långtgående perspektiv att många killar/män inte ser detta själva. Men då borde väl deras (bittra) 40- och 50-talistmorsor ha upplyst dem om detta?

Du låter lite bitter... *skoja bara*
Men jag förstår vad du menar. Det är ju dock ett BRA framsteg att din svärmor faktiskt skäms över faktumet att hennes son blivit sådan som undandrar sig ansvaret. Det är ju ett framsteg i denna värld. För 40 år sen hade hon nog snarast tyckt DU var pinsam och elak som hade mage att klaga.

Tyvärr så är det väl lite selektivt med det här dubbelarbetet. Han vill vara lika mycket förälder som jag, gillar att leka, spela instrument, titta på djur, allt möjligt. Han gillar inte att diska, byta bajsblöjor, laga mat, plocka ur diskmaskinen, och allt annat som sonen säkert märker mindre av, men som ändå måste göras. Det blir liksom jag som gör det som tjänstehjon.

Innan vi fick barn tyckte jag att det var så jobbigt att ha folk hemma på middag, för jag fick slava i köket medans han leker värd och är social och rolig. Nu känns det lite som en paus att han självmant knallar omkring med sonen och underhållr honom så jag kan vara i mitt eget huvud. Annars när han har hand om honom ligger han på golvet, och om sonen kryper ut till mig i köket ropar han bara "han kommer till dig nu" och reser sig inte och hämtar honom för mindre än att jag säger åt honom.

Om han ska göra saker måste jag säga till. Han säger "säg vad jag ska göra då" men det är ju jättejobbigt att vara hemma med barn, sova en timme i stöten på natten, vara aptrött och sen vara arbetsledare dessutom. Var är egen motor?

Han är bra på många sätt, men han är verkligen bortskämd i det att han tror att någon annan ordnar allt vardagligt och tråkigt, och dessutom tycker att det är utvecklande och kul. Min svägerska påpekade för någon månad sen att hans pappa har precis samma stil när vi är hemma hos dem. Han står med armarna klistrade längs sidorna och som om fötterna vore cementerade i ett block och svärmor springer fram och tillbaka med tallrikar, servetter och allt. På sin höjd kan han ordna ölen Svägerskan och jag hjälper till med den arm som barnet inte sitter på

Fny

 

[tazza]

Sv: Angående: "Att dröja med barnafödande"

*kl*

Min man och jag hatar städning lika mycket. Därför ser det för det mesta ut som f*n hos oss. Med jämna mellanrum tar vi oss samman och röjer ut päls och damm, men däremellan gör vi inte mycket.
Vi har båda dåligt samvete och om någon av oss till äventyrs tar tag i ex köksstädning själv är den stolt som en påfågel och släpper kommentarer typ "Vi måste bli bättre, du kan väl ta bort dina xxx" en hel kväll

Det känns jämlikt.

Vad som är dåligt är att vi har extremt svårt att tvinga barnen att hjälpa till eftersom vi själva är så dåliga på städning. Hur motiverar man att deras rum ska vara rena när vårt eget är ett kaos?

 

[Björk]

Sv: Angående: "Att dröja med barnafödande"

Om han ska göra saker måste jag säga till. Han säger "säg vad jag ska göra då" men det är ju jättejobbigt att vara hemma med barn, sova en timme i stöten på natten, vara aptrött och sen vara arbetsledare dessutom. Var är egen motor?

På något sätt känns det som att du måste förklara det här för honom. Du har säkert försökt, men på´t igen bara. Eller vad tror du? Jag kände efter något år med min sambo att jag var just arbetsledare i allting. När han inte förstod vad jag pratade om när jag tog upp det så skrev jag ett långt brev där jag förklarade vad jag menade; försökte vara så "objektiv" som möjligt i brevet och inte BARA anklaga. DÅ trillade faktiskt polletten ner; han förstod vad jag menade. Om du bara finner dig i det här; gnäller lite till vardags, men inte går till grunden och får honom att FÖRSTÅ så ... ja; hur kommer er relation då att se ut om 2 år, 5 år, 10 år?
Kommer den ens att bestå? En sådan oro; för er framtid tillsammans bör kanske flaggas upp för honom; så att han inser att hans beteende till slut KAN få ödesdigra följder. Och om du inte lyckats få honom fatta innan dess blir han väl ännu en av dessa (hyfsat många) män som inte fattar någonting vid skilsmässan... "men vi som har det så bra?!"

 

[Björk]

Sv: Angående: "Att dröja med barnafödande"

Vad som är dåligt är att vi har extremt svårt att tvinga barnen att hjälpa till eftersom vi själva är så dåliga på städning. Hur motiverar man att deras rum ska vara rena när vårt eget är ett kaos?

Det kan man väl inte? Motivera det alltså?
Och varför ska barnen vara duktigare på städning än er två?

 

[Britta68]

Sv: Angående: "Att dröja med barnafödande"

Jag får hellre höra att han tycker att jag gått upp i vikt och inte är lika attraktiv, än att han ljuger för mig. Exempelvis.

Oj vad ledsen jag skulle bli om min man skulle säga så till mig .
Då fördrar jag nog att han inte säger nånting alls om saken.

 

[Björk]

Sv: Angående: "Att dröja med barnafödande"

Oj vad ledsen jag skulle bli om min man skulle säga så till mig .
Då fördrar jag nog att han inte säger nånting alls om saken.

Jag håller med. Jag gillar inte brutal ärlighet. Det är (för mig) ofta ett sätt att på något sätt få "legitimitet" att vara elak.

Man behöver inte säga allt man tycker och tänker. Det finns inget självändamål eller någon nytta med det.

 

[Björk]

Sv: Angående: "Att dröja med barnafödande"

Jag får hellre höra att han tycker att jag gått upp i vikt och inte är lika attraktiv, än att han ljuger för mig. Exempelvis.

Förresten; ett tillägg... jag tycker som så att jag tycker inte sambon behöver tala om för mig när/om jag gått upp i vikt. Det är jag medveten om själv. Jag tycker heller inte han behöver ljuga för det. Han behöver bara låta bli att säga något alls om saken. Det är inte att ljuga. Om jag däremot frågar och säger "Var ärlig nu!" då uppskattar jag ärlighet; då har jag ju bett om just ett ärligt svar.

 

[Sara-Ida]

Sv: Angående: "Att dröja med barnafödande"

Jag håller med. Jag gillar inte brutal ärlighet. Det är (för mig) ofta ett sätt att på något sätt få "legitimitet" att vara elak.

Man behöver inte säga allt man tycker och tänker. Det finns inget självändamål eller någon nytta med det.

Exakt. Jag förstår inte varför man vill ha ärlighet till varje pris. Det kan vara (och är) ofta oerhört sårande.

 

[No1]

Sv: Angående: "Att dröja med barnafödande"

Det finns ju olika grader av detta. Oärlighet - är det samma som att dra en vit lögn om du frågar om du har gått upp i vikt?
Velighet - är det när han vill att ni ska fatta besluten tillsammans eller tänka över dem?

Jag har aldrig träffat en frisk varken kvinna eller man som ALLTID är ärlig, modig och beslutsam. En sådan människa hade förmodligen varit chef hemma och pekat med hela handen.

Egenskaperna blir helt i proportion till den andre parten.
Jag kan beskriva det såhär:
-Jag måste kunna känna att vi går bredvid varandra, inte att han går framför eller bakom.

En man som går bredvid mig kanske gentemot dig skulle gå framför eller bakom.

Förstår du vad jag menar?

För mig är vel annars en persons oförmåga att fatta egna, någorlunda kvicka, beslut i små och stora frågor.
Utan lämnar över beslutsfattandet i vardagen till sin partner eller låter det rinna ut i sanden.
Vel/oärlighet handlar det också om när människor inte bestämmer sig för en partner utan lämnar alla dörrar öppna i rädsla att gå miste om någon bättre eller har svårt att välja mellan gamla och nya kärleken osv osv

 

[No1]

Sv: Angående: "Att dröja med barnafödande"

Jag förstår dig.. men samtidigt så kan jag känna att någonstans så blir det där med krigsföringen ganska jobbig. För en själv, partnern och relationen. Och frågan är ibland: är det värt att föra krig om allt; är det värt att offra flera relationer pga detta?
Eller ska man också kanske försöka lära sig leva med att man har olika toleransnivåer.

Nej, det är inte värt det. När jag blev äldre insåg jag att det är bättre att vänta till någon med liknande värderingar och livsåskådning dyker upp.

Någonstans handlar det ju så himla mycket om till vilken grad den andra partens normer skiljer sig från mina.

Exakt!

 

[No1]

Sv: Angående: "Att dröja med barnafödande"

Jag håller med. Jag gillar inte brutal ärlighet. Det är (för mig) ofta ett sätt att på något sätt få "legitimitet" att vara elak.

Man behöver inte säga allt man tycker och tänker. Det finns inget självändamål eller någon nytta med det.

Det är för mig stor skillnad att be om ärlighet och bli påtvingad någons åsikt.

Gällande ärlighet:
Jag har inga problem med att en människa är 100% ärlig mot mig i frågeställningar.
Ställer jag en fråga bär jag själv 100% ansvar för den och jag ställer aldrig en fråga jag inte vill ha ett ärligt svar på. Jag måste själv väga in att svaret kan vara högst personligt och inte speglar vare sig verklighet eller sanning.

 

[Björk]

Sv: Angående: "Att dröja med barnafödande"

Nej, det är inte värt det. När jag blev äldre insåg jag att det är bättre att vänta till någon med liknande värderingar och livsåskådning dyker upp.

Sant!!
Lite får man ju jämka med vem det än är. Men jag förstår vad du menar med det där med "velighet". Det känner jag igen från alltför många män/killar jag träffat. Till slut träffade jag en som inte "bangar" för att jag har en stark vilja och är rätt dominant som person. HAN funkar det bra med.

 

[tazza]

Sv: Angående: "Att dröja med barnafödande"

Det kan man väl inte? Motivera det alltså?
Och varför ska barnen vara duktigare på städning än er två?

Därför att de kanske inte har tur och träffar sin tvilllingsjäl vad gäller städning...

Och så slipper de skämmas när svärmor kommer på besök...

Vilket jag gör i större utsträckning än min man.

 

[Bebben]

Sv: Angående: "Att dröja med barnafödande"

Brutal ärlighet är ganska skönt, men det betyder inte att han försöker att vara legitimt elak. Han ger mig ärliga svar på alla frågor jag ställer, han berättar om ALLT som rör mig utan krusiduller. Han skulle utan problem kunna lämna mobil, kalender, anteckningspapper och annat hemma, och skulle jag titta i dom skulle det inte finnas något jag inte redan visste om.

Det är det jag menar med ärlighet. Ingenting döljs, låts bli att berätta om, små vita lögner som svar eller annat. Och jag älskar det.

 

[Bebben]

Sv: Angående: "Att dröja med barnafödande"

Ett tillägg från min sida också. Jag blir inte ledsen om han kommenterar någon förändring hos mig, men jag gör likadant mot honom också, så det kanske är därför.
Jag är nästintill omöjlig att såra för någon utomstående, men någon jag älskar kan på en sekund förstöra mig totalt. Det är han fullt medveten om, och skulle aldrig göra det. Men han vet också att jag inte har problem med vikten eller annat. Säger han det, så svarar jag med ett "Jaha, och det tror du inte att jag vet redan eller?" och går vidare i det jag gör.