Sv: ang k-snitt funderingar,rädsla hjälp ?!
Kopierat från min "egna" kejsarsnitttråd:
Tänkte skriva lite om hur det har gått.
Den 29/12 var den hittills värsta dagen i mitt liv........men också den absolut bästa.
Kom till sjukhuset 07:18. Fick förlossningsrummet som ligger precis bredvid operationssalen.
Det hela började med att jag fick emblakräm på diverse ställen på kroppen. 08:30 sattes det dropp. Det gick väldigt smidigt. Visst var jag rädd men det kändes knappt. Dock var jag väldigt stressad redan då. Detta syntes på blodtrycket där undertrycket låg på över 100. Dock var barnets CTG-kurva mycket bra. Barnmorskans kommentar var "Ett piggt barn". Fick också två panodin. Blev lite besviken när jag förstod att det var panodil, hoppades att det var starkt ångestdämpande tabletter .
Sedan skulle kateten sättas in. Det gjorde inte ont men det var fruktansvärt obehagligt. Hedan efter om någon säger att "Det gör inte ont men det kan kännas lite obehagligt" så kommer jag att förvänta mig det värsta.
Ca 09:10 rullades jag in på OP. Nu skulle ryggbedövningen läggas. Jag fick sätta mig på operationsbritsen och narkosläkaren började känna efter på ryggen var jag skulle få bedövningen. När hon stack mig första gången så brast allting. Inte för att det gjorde speciellt ont utan för att jag var så stressad. Stortjutande sa jag till min sambo att jag inte vill vara med längre och att han skulle ta mig hem. Detta gick självklart inte utan jag fick vackert sitta kvar medan narkosläkaren satte de sista sprutorna.
Glömmer aldrig den obehagliga känslan när värmen från sprutorna började kännas i kroppen.
Nu fick jag hjälp att lägga mig ner för bedövningen verkar snabbt. Snart kände jag ingenting från brösten och neråt. Och då menar jag verkligen ingenting. Jag kände inte ens att de tog på mig.
09:39 påbörjades själva operationen med mig storgråtandes. 09:42 hör jag för första gången mitt barn skrika. Barnet visas fram så att jag får se att det är en pojke som verkar ha väldigt välutvecklade lungor. Mitt gråtande förvandlas från ångesttårar till glädjetårar istället.
Efter någon minut så läggs barnet på mitt bröst. Efter det så bekymrar jag mig inte längre om själva operationen. Det enda jag önskar är att de skall bli klara så att jag kan koncentrera mig på barnet. Efter ca en halvtimme är jag tillbaka på förlossningsrummet.
Under hela denna tiden har min sambo varit ett fantastiskt stöd. Tror inte att jag hade klarat av det hela utan hans hjälp. Han fattar dock inte vad det var han gjorde som var så bra. Han tyckte att han mest bara satt där och höll min hand och försökte att inte säga alltför för tokiga saker. Men han var alltså helt underbar och gjorde och sa precis rätt saker.
Personalen var också helt fantastiskt. Alla var så duktiga och empatiska och man kände att man inte bara var en till patient som skulle bli klar så fort som möjligt så att de kunde fika. Läkaren kom in på förlossningsrummet efter op och sa att anledningen till att hon inte hade haft tid att pratat med mig under op var för att hon trodde att det bästa för mig var om hon skyndade sig så mycket som möjligt så att jag skulle få upp barnet på magen och bli klar så fort som möjligt.
Den absolut största fördelen med ett kejsarsnitt är att pappan får ta i princip allt ansvar för barnet den första tiden. Min sambo har knutit an till lillen på ett fantastiskt sätt. Det var han som fick byta den första blöjan (mycket stolt över det). Det var han som fick bära runt på lillen när han grät. Det var han som fick gå med lillen och göra alla tester.
Som min sambo sa: ”Hur är det möjligt att på bara några sekunder kunna känna en sån kravlös, villkorslös och obegränsad kärlek för en liten ny individ som man ens aldrig har träffat förut?”.
På kvällen samma dag så tvingade mig några sadistiska sjuksköterskor mig upp ur sängen. Jag trodde att jag skulle dö. Trots smärtstillande så gjorde det fruktansvärt ont och jag är inte mesig när det kommer till smärta (så länge det inte har med sprutor att göra). Dagen därpå så kändes det dock mycket bättre och jag upptäckte att de sadistiska sjuksköterskorna faktiskt var riktigt trevliga.
Jag kom hem i torsdags och har haft lite problem med amningen. Tror dock att det börjar fungera hyfsat nu. Går fortfarande på panodil men har börjat trappa ner. Skall ta bort stygnen i dag (måndag). Bortsett från att jag inte får lyfta något så mår jag ganska så bra och är hyfsat rörlig.
Våran son vägde 4205 g och var 51,5 cm lång vid födseln. Namnet på den lilla gossen blev Lucas Mattias Alexander Dahlqvist.
Här är ett kort på honom från Varbergs "webbisar". Han är den som är född 081229 kl 09:42
http://www4.lthalland.se/extra/baby/...version=normal
Hoppas att allt går bra för dig. Håller tummarna!!!!!!!
Mvh
Tora
