Sv: ang k-snitt funderingar,rädsla hjälp ?!
Jag fick liksom du snitt pga sätesändesläge.
Vi fick åka in på extra ultraljud någon gång i vecka 32 eller så... pga att SF-måttet var så stort. Min BM hade sagt att barnet låg fixerat med huvudet nedåt och att hon ville de skulle kolla upp om jag hade för mycket fostervatten. Jo, tjena, vilken koll...
barnet låg i säte och de bokade in ett vändningsförsök några veckor senare.
Vi ställde redan då in oss på kejsarsnitt för att inte bli besvikna om inte vändningen skulle funka.
Hur jag upplevde vändningen: det var lite obehagligt då den medicin man får (en slags astmamedicin) för att livmodern ska slappna av gör att man får hjärtklappning och blir "darrig". Dock får man ju information om att det kan kännas så i förväg och själva tiden som medicinen är verksam är bara några minuter. Sen försökte läkaren vända barnet via handkraft utanpå magen. Det gör ju ont, men jag skulle absolut säga till om det var smärta som inte var uthärdlig. Och det gjorde helt enkelt för ont och barnet var väl "envis" så det blev ingen vändning. Då fick vi tid för snitt veckan efter (ca 1,5 vecka före BF). Personalen som närvarade vid vändningen var proffsig och hänsynsfull! De hade hela tiden bra bevakning både före och efter så att barnets hjärta slog som det skulle. Så: Jag tycker inte du ska vara orolig över detta. DU säger bara till själv om det gör för ont och då slutar de eller försöker göra på annat sätt.
Snittet: Vi kom in på morgonen och skrev in oss. Vi fick delad sal (gardin emellan) med en annan tjej och hennes partner. Det var vi två som skulle snittas den dagen. Som förberedelse fick man bland annat en kanyl i handen, en slags vätska man skulle svälja (smakade typ saltvatten), kateter (det sved till, men var inte så farligt). En BM var "vår" BM och skulle följa oss ner på op. Operationsläkaren kom förbi och talade lite samt även narkosläkaren (som var jätteskojig och trevlig!). Den andra tjejen fick snittas först och kanske 20 minuter efter vi hört dem komma upp (och hörde bebisskrik från deras sida! Det kändes jättekonstigt och superspännande då!) så fick vi åka ner. Min sambo var ju med hela tiden. Han blev tillfrågad om han ville ha barnet mot sitt bröst i en slags "kroppsstrumpa" när den kommit ut och det sa han (förstås) ja till. Så åkte vi ner allihop; jag liggande i sängen och resten av sällskapet gående. Nere på op så fick jag först resa mig och få en VARM och skön filt om kroppen. Sen åkte vi in i själva opsalen och alla därinne hälsade på mig. Det var rätt många där; minns inte exakt, men säkerligen 6-7 personer. Alla var jättegulliga och trevliga. Det var KALLT i salen (och de talade om att det är pga sterlitetskraven) och så lades min ryggbedövning. Jag var lite nervös för att det skulle göra ont, men det gjorde det INTE. Det kändes lite
konstigt dock; som att man nästan kände den lilla tunna slang som vätskan sprutades in i. Narkosläkaren (och flera) var förundrade över hur lugn jag var; min puls låg aldrig högre än 75. Jag kände mig lugn och litade fullt på dem. När jag fått bedövningen fick man hjälp att SNABBT lägga sig ner. Jag tittade på mina fötter och kunde vifta på tårna och sa till narkosläkaren: Jag kan vifta på tårna. - Ja, sa hon, det kan man ibland göra hela op, men du kan var lugn, du kommer inte känna något. Du kan ju prova lyfta på benen! Jag provade och plötsligt var de som stockar och tårna gick inte längre att röra. Innan de gör själva snittet så drar de med en kall bomullstuss på magen för att kolla så att man inte känner kylan. Man känner på något underligt sätt att de ÄR där, men man känner ingen kyla/värme eller smärta.
Under snittet så har man en operationsduk framför ansiktet. Min nyfikna sambo såg över den några gånger och när de började "bända" ut barnet så tittade han över och sa "Jag ser en pung!" Då började jag gråta av lycka.
De "tar i" ganska rejält när de tar ut barnet; hela kroppen rörde sig från sida till sida; Men jag lovar: Man känner
ingen smärta! Sen hörde vi sonens skrik; de kom runt med honom och jag fick snusa lite på hans panna och sen gick sambon ut med BM i ett annat rum. Där klippte de navelsträngen och han fick se moderkakan. Jag låg och snyftade av gläjde och
saknade dem på en gång! De var tillbaka inom några minuter och sonen låg då innanför kroppstrumpan mot pappas bröst. När jag var hopsydd så fick jag sonen på bröstet när vi åkte upp till vår sal igen på avdelningen.
Sammanfattningsvis så är jag
hur nöjd som helst med min upplevelse av att få barn. Det viktiga för mig var inte HUR barnet kom till världen utan ATT han gjorde det. Förlossningen är dessutom en ynka händelse i livet som förälder; det är ju liksom SEN som allt börjar.
Amningen kom igång som den skulle; under första natten rann mjölken till (brösten blev som två stora bollar!!) och under kvällen den dagen så fick sonen bra grepp och vi kunde börja amma "på riktigt". Alltså ingen fördröjning jämfört med vaginala förlossningar såvitt jag vet. Jag såg till att be om hjälp åtskilliga gånger av personalen och det var framförallt en ung tjej som gav mig/oss den hjälp som verkligen gav resultat för att vi skulle "hitta rätt". Efter tre dygn åkte vi hem.
Jag fick ett biknisnitt. Jag har ingen aning om varför man snittar på "gammalt sätt" för att någon är överviktig; det har jag inte hört något om förut.
Jag rekommenderar
absolut att vara vaken under snittet! Jag har i och för sig bara den erfarenheten, men har dels hört att vid sövning så kan man ju bli ganska medtagen och illamående efteråt. Dessutom så är det ju flera timmar som "försvinner" då man inte får vara med sitt nya barn och det skulle jag aldrig vilja missa!!
