Det som förfasar mig, och nu är jag väldigt generaliserande, så bara den som känner sig träffad ska ta åt sig. Är att kunskapen om dressyrens grunder och verktygen funktion har fallit i glömska.
För det jag ser 99% på dressyrtävling och/eller träning är mycket tryck i tyglar mest hela tiden även i ett tränsbett. Ja oftast även i bettlösa.
Eftergift betyder 0 tryck i tygeln. För att få en häst att lära sig sann eftergift måste även ryttaren ge efter 100%. Då kommer hästen söka eftergift snarare än gå undan för tryck.
Märk väl att hästen känner en tygels rörelse i munnen redan med slack i tygeln. Det det handlar om är att lära hästen vad den rörelsen betyder. Det kan bara uppnås med 100% eftergift i grunden.
Sen när detta är befäst kan man sträcka tygeln och förfina signalerna. Då förstår hästen eftergiften och är villig att följa minsta lilla signal/förändring i känslan av bettet. Då kan vi prata lätthet i kontakten. DÅ först Kan stången introduceras.
Stångens funktion är inte bara teknisk. Den har även den effekten att när bettet ligger i balans med tyngdkraften, när hästen själv bär upp bettet med minsta belastning, då när stången är i eftergift, då håller hästen huvudet i lod och nacken högt, för det är DÄR balansen och minsta belastning finns.
Men detta förutsätter att stången är neutral. Att ryttaren inte hindrar hästen från att hitta balansen. Varken med träbstygeln eller stångtygeln. Dit kommer man bara med eftergift.
Detta är anledningen till att jag gav upp mina dressyr drömmar. Jag siktar på WE nu, inte för att inte samma problem bland ryttare finns där, för det gör det, men för får man i alla fall kredit för ridning i samspel och kommunikation, precision och lydnad, även om man inte har en massa bensprattel.
Tråkigt nog. För när jag först läste TR dressyr blev jag så glad då den beskriver precis det jag vill uppnå. Harmoni och balans och korrekthet.
Men när jag såg hur det efterlevdes och tolkades i praktiken, drog jag mig ur. Det jag såg vill inte jag anamma.