Amning och FL/föräldratid

[vemsomhelst123]

Jag delammade min dotter i tre-fyra månader. Vi växlade mellan amning och utpumpad bröstmjölk och ersättning. Från fyra månader åt hon bara ersättning.

För oss och dottern funkade det här jättebra. Båda kunde mata och trösta och gosa, jag fick amma och myset som kom med det, det var praktiskt och bra med flaska när vi var iväg och vandrade på vintern etc.

Jag har aldrig riktigt förstått alla som pratar om amning som så praktiskt. Oftast används bröstet för att trösta och söva utöver mat vilket innebär att en av föräldrarna står för tröst och nattning. Otaliga är sen inläggen om hur svårt det är att natta utan bröstet, när pappan ska ta över, att pappan inte kan trösta etc (”bara mamma som duger”). Hade min dotter föredragit att ammas hade jag fortsatt med det men inte för att amningen i sig är särskilt praktisk.

Jag tyckte faktiskt det var praktiskt att kunna amma trots att jag delammade från start, jämfört med att ha koll på att ha med termos och pulver osv. Men beror säkert på när man får barn också, vår dotter ammade augusti-oktober ungefär, kanske inte lika praktiskt på vintern.

 

[gulakatten]

Min man kunde trösta och natta lika bra som jag. Jag förstår inte varför han inte skulle kunna göra det?

Inte vet jag . Jag går bara på vad jag läser på de flesta forum och vad jag hör IRL. Min make har tröstat lika väl som jag från dag 1, och jag har alltid fått höra av alla att det var för att jag inte helammade.

Jag har så många vänner som under amningstiden talar sig så varma om amning för att det är bästa lösningen för missnöjd bebis (”släng fram tutten”) men som sen beklagar sig precis lika mycket när de inte kan få avlastning och ska kämpa sig igenom avvänjning. Jag har dock aldrig varit i den sitsen själv, eftersom vi inte helammat.

Men det kanske bara används som ursäkt, vad vet jag .

 

[gulakatten]

Jag tyckte faktiskt det var praktiskt att kunna amma trots att jag delammade från start, jämfört med att ha koll på att ha med termos och pulver osv. Men beror säkert på när man får barn också, vår dotter ammade augusti-oktober ungefär, kanske inte lika praktiskt på vintern.

Min dotter ammades från februari och framåt. Jag minns blåsiga kalla vinterdagar där jag skulle amma ute, jämfört med att ha med en flaska, lite pulver och en termos och så kunde hon äta liggandes i sin varma vagn.

 

[Lingon]

Inte vet jag . Jag går bara på vad jag läser på de flesta forum och vad jag hör IRL. Min make har tröstat lika väl som jag från dag 1, och jag har alltid fått höra av alla att det var för att jag inte helammade.

Jag har så många vänner som under amningstiden talar sig så varma om amning för att det är bästa lösningen för missnöjd bebis (”släng fram tutten”) men som sen beklagar sig precis lika mycket när de inte kan få avlastning och ska kämpa sig igenom avvänjning. Jag har dock aldrig varit i den sitsen själv, eftersom vi inte helammat.

Men det kanske bara används som ursäkt, vad vet jag .

Jag helammade med undantag för att min man matade med min utpumpade mjölk ca 1 gång per dygn (på natten). Jag kunde/ville inte samsova så de nätter hon behövde sova med någon som nyfödd sov hon på sin pappas bröstkorg. Det var inga problem alls att få henne att somna där.

 

[gulakatten]

Jag helammade med undantag för att min man matade med min utpumpade mjölk ca 1 gång per dygn (på natten). Jag kunde/ville inte samsova så de nätter hon behövde sova med någon som nyfödd sov hon på sin pappas bröstkorg. Det var inga problem alls att få henne att somna där.

Det är ju jättebra! Bra motvikt mot allt annat jag läst .

 

[WildWilma]

Det biten förstod jag aldrig och fortfarande inte. Varje gång min dotter vaknade och åt så bajsade hon. Så varje matning krävde också ett blöjbyte. Så det där med att amma på natten och slumra vidare medan man gör var helt uteslutet för min del!

Alla barn är olika men mina bajsade bara någon enstaka gång på natten precis i början. Då kunde jag utan problem skicka iväg pappan med bebis för att fixa blöjbyte om jag fått sova dåligt.

 

[Human]

Jag har aldrig riktigt förstått alla som pratar om amning som så praktiskt. Oftast används bröstet för att trösta och söva utöver mat vilket innebär att en av föräldrarna står för tröst och nattning. Otaliga är sen inläggen om hur svårt det är att natta utan bröstet, när pappan ska ta över, att pappan inte kan trösta etc (”bara mamma som duger”). Hade min dotter föredragit att ammas hade jag fortsatt med det men inte för att amningen i sig är särskilt praktisk.

Antagligen det vanliga svaret - för att barn är olika? Jag upplever amning som väldigt praktiskt, jag kan mata, trösta och söva med amning. För mina barn har det dock inte varit den enda trösten eller sövningen. Pappan har, förutom de första säg två veckorna, kunnat både trösta och söva. Mitt stora barn blev tidigt väldigt pappig, även om han älskade att amma och inte åt något annat förrän väldigt sent. För oss var det alltså ingen koppling mellan amning/relation alls. För mig och mina barn har amningen verkligen varit - och är - praktisk.

 

[gulakatten]

@Human Ja, såklart att jag förstår att barn är olika. Men något som framstår som påfallande lika är att väldigt många kvinnor och män säger att barnet föredrar mamman - ofta med hänvisning till amningen. Generellt alltså. Så min bild av amning är allt annat än att det är praktiskt utan tvärtom rätt opraktiskt. Generellt alltså.

 

[VLMF]

@Human Ja, såklart att jag förstår att barn är olika. Men något som framstår som påfallande lika är att väldigt många kvinnor och män säger att barnet föredrar mamman - ofta med hänvisning till amningen. Generellt alltså. Så min bild av amning är allt annat än att det är praktiskt utan tvärtom rätt opraktiskt. Generellt alltså.

Som motvikt kan jag också säga då att det var sjukt praktiskt att helamma. Vi tänkte att vi skulle flaskmata också för att kunna dela på det men oj vad jobbigt att pumpa, blanda, diska osv. Det enda jag skötte av matandet var själva amningen, pappan tog barnet både innan och efter och var den som nattade varje natt, utan amning till sömns. Trösta tror jag ingen av oss gjorde, han var typ aldrig ledsen och barnet långsnuttade aldrig på natten utan ammade 1-2 ggr (efter de där första gänget veckor när de äter ofta) samt avslutade nattammandet själv vid 7 månader. Inte tror jag att detta var för att jag helammade eller att vi båda var hemma ihop så många månader även om det är vad folk säger till mig, utan vi fick slumpmässigt ett sjukt enkelt barn helt enkelt och alla barn är olika.

 

[gulakatten]

Som motvikt kan jag också säga då att det var sjukt praktiskt att helamma.

Min upplevelse är att man får läsa och höra exakt överallt att helamning är det bästa för barnen (så pass att kvinnor får dåligt samvete när de inte kan) så jag tror nog inte att det finns ett jättebehov av att framföra att helamning är praktiskt/bra/etc. Däremot är det ju alltid kul att läsa om jämställt föräldraskap även om du själv inte tror att det påverkat ert barn i det här hänseendet. Att ha ett barn som aldrig behöver tröstas är nog rätt ovanligt dock. Jag tyckte vi hade världens lättaste och gladaste unge men givetvis var hon ledsen ibland och behövde tröstas.

 

[Ingela_S]

Jag helammade vår dotter till 8 månaders ålder, sen började jag jobba och pappan gav då utpumpad bröstmjölk I flaska under dagen och så ammade jag på kvällar, nätter och helger. Dottern har alltid varit effektiv i sitt ammande, max 10 minuter sen somnade hon igen, så jag tycker inte det har stört min sömn så mycket med 1-2 amningar per natt. Pappan har tröstat och tagit hand om henne lika mycket som jag, bortsett från amningarna och den tiden när han hade covid och inte ville smitta oss. Vid 11 månaders ålder gick vi över helt till flaskmatning med utpumpad mjölk och senare ersättning.

 

[VLMF]

Min upplevelse är att man får läsa och höra exakt överallt att helamning är det bästa för barnen (så pass att kvinnor får dåligt samvete när de inte kan) så jag tror nog inte att det finns ett jättebehov av att framföra att helamning är praktiskt/bra/etc. Däremot är det ju alltid kul att läsa om jämställt föräldraskap även om du själv inte tror att det påverkat ert barn i det här hänseendet. Att ha ett barn som aldrig behöver tröstas är nog rätt ovanligt dock. Jag tyckte vi hade världens lättaste och gladaste unge men givetvis var hon ledsen ibland och behövde tröstas.

Poängen var att barn är olika, behöver olika stöd för insomning och tröst och det har varken med om de ammas eller flaskas att göra.

 

[vemsomhelst123]

Poängen var att barn är olika, behöver olika stöd för insomning och tröst och det har varken med om de ammas eller flaskas att göra.

Precis, jag helammade typ en vecka, kanske två. Men vill ändå säga att jag tyckte det var otroligt praktiskt att det funkade att amma de första tre månaderna (det slutade inte funka sen, vi/jag orkade bara inte lägga den tid det behövdes för att det skulle funka, tex satt jag på konferens 3 dagar i Europa och behövde pumpa var 3:e timme minst om jag hade velat hålla igång produktionen när barnet var 10 veckor, vi gav upp). Jag tror det viktigaste är att man känner efter vad man tror vill och sen vara beredd att ompröva det beroende på vad man får för barn eller egen känsla av det. Men vi hade också världens bästa bvcsköterska första månaderna som var otroligt tydlig med att hon inte la sig i det alls och att vi gör som vi vill. Jag vet att andra haft andra upplevelser från vården.

 

[McFlurry]

Jag tycker diskussionen ang amning vs jämlikt föräldraskap oftast hamnar lite snett, när man läser diskussioner om det i olika sammanhang.

Mitt barn föredrar utan tvekan att bli tröstad med amning och att somna medan hon ammar. Det betyder inte att min man inte kan trösta henne eller få henne att somna. Men jag har helt klart en fördel jäntemot honom iom att jag kan langa fram bröstet och ungen blir nästan omgående nöjd. Han har fått hitta andra strategier och det blir emellanåt lite mer gråt från dotterns sida innan hon kommer till ro.

Men att det är såhär nu första året eller hur länge man ammar, är det = att amning är opraktiskt eller ett tecken på att amningen förstör våra chanser för ett jämlikt föräldraskap? Nej. Givetvis kan det hos vissa hänga kvar i att mamman alltid är nummer 1 men då tänker jag att det är mycket annat som spelat större roll än amningen. Men det kanske är lätt att man skyller allt på amningen.

För mig, i mitt personliga föräldraskap, har amningen varit sjukt praktiskt. Och mysigt. Och relationsbyggande med dottern. Och inget jag skulle vilja vara utan. Att min man inte kan amma är ju inget vi kan påverka.

 

[vemsomhelst123]

Jag tycker diskussionen ang amning vs jämlikt föräldraskap oftast hamnar lite snett, när man läser diskussioner om det i olika sammanhang.

Mitt barn föredrar utan tvekan att bli tröstad med amning och att somna medan hon ammar. Det betyder inte att min man inte kan trösta henne eller få henne att somna. Men jag har helt klart en fördel jäntemot honom iom att jag kan langa fram bröstet och ungen blir nästan omgående nöjd. Han har fått hitta andra strategier och det blir emellanåt lite mer gråt från dotterns sida innan hon kommer till ro.

Men att det är såhär nu första året eller hur länge man ammar, är det = att amning är opraktiskt eller ett tecken på att amningen förstör våra chanser för ett jämlikt föräldraskap? Nej. Givetvis kan det hos vissa hänga kvar i att mamman alltid är nummer 1 men då tänker jag att det är mycket annat som spelat större roll än amningen. Men det kanske är lätt att man skyller allt på amningen.

För mig, i mitt personliga föräldraskap, har amningen varit sjukt praktiskt. Och mysigt. Och relationsbyggande med dottern. Och inget jag skulle vilja vara utan. Att min man inte kan amma är ju inget vi kan påverka.

Det tror jag är en annan diskussion (om föräldraskapet kan bli jämställt) än om det är praktiskt. Jag tror inte föräldraskapet kan bli jämställt på många många år om mamman helammar. Men jag vet inte och alla vill ju inte sträva dit heller. Vi har definitivt inte ett jämställt föräldraskap pga min sambos jobb, även om det nog blir bättre nu när han är hemma mer. Då tar han ändå allt ansvar halva tiden men inget alls halva tiden, då spelar det ingen roll att jag inte helammande länge, började jobba när barnet var två månader och att han var föräldraledig mer än jag. Vi strävade ditåt men jag tror inte vi lyckats. Problemet är väl att många vill försvara den strävan som misslyckades med att man kan kompensera med saker som faktiskt inte är kompensation, typ laga mat, städa, tvätta, byta däck och sånt man gjorde innan man fick barn med.

 

[julgrisen]

Inte vet jag . Jag går bara på vad jag läser på de flesta forum och vad jag hör IRL. Min make har tröstat lika väl som jag från dag 1, och jag har alltid fått höra av alla att det var för att jag inte helammade.

Jag har så många vänner som under amningstiden talar sig så varma om amning för att det är bästa lösningen för missnöjd bebis (”släng fram tutten”) men som sen beklagar sig precis lika mycket när de inte kan få avlastning och ska kämpa sig igenom avvänjning. Jag har dock aldrig varit i den sitsen själv, eftersom vi inte helammat.

Men det kanske bara används som ursäkt, vad vet jag .

Jag upplever exakt samma, har heller aldrig förstått det praktiska med amning. Fattar att det är mysigt, men det är ju mysigt att flaskmata också. Mina barn var också små på vintern och det var toppen att blanda ihop ersättning och mata utan att själv frysa ihjäl. Hemma hade vi en baby brezza som blandade till lagom varm ersättning på några sekunder.

 

[soom]

Innan första barnet var min inställning till amning att vi testar, går det så är det bra, annars blir det ersättning och det är också bra. Sen kom barnet och av nån anledning (förmodligen hormonellt) blev amningen otroligt viktig för mig. Jag hade gärna sett att det hade gått att ge flaska också, men bebisen vägrade. Det där med pumpning fick jag heller aldrig till.

 

[G-uldlock]

Tror det är viktigt att ha med sig att det viktigaste är att det känns bra och fungerar för familjen. Det gäller oavsett om man väljer, amning, pumpa, flaska, ersättning, samsova, dela på nätter etc. Vad och hur andra gör är egentligen orelevant, men kan absolut ge inspiration och stöd till den som behöver.

Fungerar livet, bebis är nöjd, föräldrar mår bra, Ja då är det ju rätt!

 

[Linn-Nora]

För mig har amningen funkat från start med båda barnen. Även om nummer två hade lite dåligt grepp och fick klippa tungbandet. Det är två olika barn och dom beter sig inte riktigt på samma sätt men amningen funkar ändå smidigt. Jag tycker det är skönt att maten alltid är med. Perfekt temperatur och anpassad efter den åldern barnet är i där och då. Plus antikroppar som har räddat undan flera förkylningar när jag själv varit sjuk och mina bebisar duckat dessa.
Så jag ser klara fördelar med amning. Att min man inte kan mata är väldigt tillfälligt. Det kommer många år då han kan göra det. Jag har även turen att kunna liggamma och har effektiva ätare.
Upplever att efter några veckor eller typ två månader är amningen på natten inte så mycket mat för mina bebisar utan snarare en liten anknytning. Typ för att kolla så man är kvar. Men jag kan ju tolka det fel.

Sen tror jag det där med amningshets till viss del kan vara vad man som mottagare har för eget utgångsläge. Exempelvis om man känner sig kluven och sätter press eller prestige i det och det är svårt och inte funkar så kan det kännas laddat när någon nämner fördelarna med amning. Så tror jag i alla fall det kan vara i vissa fall. På BB när min bebis hade gulsot upplevde jag snarare "ersättningshets". Jag fick säga till ordentligt att jag har mjölk och vill inte ge ersättning då det inte behövdes. Hade jag inte varit så trygg i att jag kan amma och har mjölk kanske jag hade låtit dom ge ersättning och därmed fått problem med amningen. Säger inte att det måste vara så. Många kan ge ersättning som tillmatning i början och gulsot kan bli allvarligt. Men samtidigt så tror jag ibland att man jäktar och stör processen istället för att låta den ta tid. Och det är inte fel att prata om det, tycker jag. Jag är övertygad om att vården och samhället sabbar amningen för vissa som vill kunna amma på grund av felaktiga råd.

Med det sagt, vill man inte amma, oavsett anledning så ska man givetvis inte göra det. Personligen bryr jag mig verkligen inte om hur andra gör. Viktigast är att bebisen får mat och att allt funkar.
Däremot är det synd att det är ett så laddat ämne. Och om det är något som ändå stör mig så är det när det påstås att mjölken efter en viss tid blir blaskig och inte innehåller något, eller att vissa har "grädde" i brösten osv. Allas mjölk är lika bra och den fortsätter vara bra. Sen om det av andra anledningar inte funkar eller att en bebis går upp toppenbra betyder inte att mjölken är blaskig eller gräddig. Det är snarare andra faktorer.

 

[mamman]

Hej!

Vi har ju inga barn, men många funderingar.
Lite spinoff på FL-tråden, hur har ni gjort och hur är det vanligast att göra med amning och flaskmatning?
Jag tänker både på FL när det är pappans/den andra förälderns tur och så nätterna fån start. Endast amning eller varva med flaska?

Man helammar ju inte så jättelänge, det finns tid för pappan att vara föräldraledig senare.
Jag har helammat tre barn i 4-6 månader och sedan fortsatt att amma upp till c:a 1 år. Med en började jag jobba när hen var 7 månader, de andra lite senare. Då ammade jag på morgonen och på kvällen. På dagarna gav pappan gröt och vanlig mat. Inte alla mina accepterade flaska ö h t, och ingen så länge jag helammade. Bla en (jobb)resa gick om intet p g a det. Men jag vet inte om det hade varit så roligt att behöva hålla på och pumpa under resan heller. Det var inte värt att riskera att förstöra amningen. Så under några halvår i mitt liv har jag inte kunnat vara borta från ett barn mer än några timmar. Men det har det varit värt .