Luna10
Trådstartare
...efter 7 månader.
Som någon här kanske kommer ihåg, var det en rätt utdragen historia på totalt 34 timmar. Började med att vattnet bara sipprade (pga att det gått bara ett litet hål högst upp i hinnsäcken visade det sig), sen dröjde det nästan 12 timmar innan jag fick regelbundna värkar, sen gick det tröööögt.
Öppnade mig jättelångsamt. Klarade mig genom att andas och dra i mig lustgas ett bra tag, sen bad jag om EDA. Den stängde dom av sen när det visade sig att den gjorde mina värkar ännu svagare och sonen inte gillade det värkstimulerande (hjärtljuden gick ner).
Fick krystvärkar tidigt, försökte krysta men det hände inte så mycket, huvudet låg och tryckte mot bäckenbotten jag vet inte hur länge och det gjorde ont som f*n. När huvudet till sist var så långt nere att det var dags att krysta kände jag att jag ORKADE inte. Så slut var jag. Jag kände krystimpulsen men hade inga krafter kvar. Jag blev besviken på min kropp, man har ju alltid hört att när barnet väl ska ut hittar man nya krafter och så. Inte jag.
Så jag sa åt barnmorskan att nu vill jag ha hjälp att få ut ungen för jag orkar inte själv (ordvalet var nog lite fulare men det kan jag bespara Buke).
Så sonen förlöstes med sugklocka, och just då kändes det som en stor befrielse. När han kom ut såg de att han hade ena knytnäven med sig vid örat, undra på att det gick trögt. Jag sprack en hel del såklart, och rullades ner till OP för att sys så fort sonen hade ammat första gången.
Nu efteråt är det främst två saker som stör mig som jag ältar:
1. Kanske jag hade orkat krysta ut sonen själv om jag bara skärpt mig? Kanske jag var bara lat? Helt logiskt vet jag ju att jag inte var det, men jag kan inte släppa det riktigt.
2. När jag rullades ner till OP fick jag nånting lugnande som jag slocknade som ett ljus av. På uppvaket låg jag sedan nån timme innan jag rullades upp till BB igen. Men jag kände aldrig den där paniken att få se mitt barn NU som andra mammor berättat om. Antagligen för att jag visste att han var i goda händer hos sin pappa, men det känns ändå som att jag var en lite dålig mamma som inte ens saknade sitt nyfödda barn.
Som någon här kanske kommer ihåg, var det en rätt utdragen historia på totalt 34 timmar. Började med att vattnet bara sipprade (pga att det gått bara ett litet hål högst upp i hinnsäcken visade det sig), sen dröjde det nästan 12 timmar innan jag fick regelbundna värkar, sen gick det tröööögt.
Öppnade mig jättelångsamt. Klarade mig genom att andas och dra i mig lustgas ett bra tag, sen bad jag om EDA. Den stängde dom av sen när det visade sig att den gjorde mina värkar ännu svagare och sonen inte gillade det värkstimulerande (hjärtljuden gick ner).
Fick krystvärkar tidigt, försökte krysta men det hände inte så mycket, huvudet låg och tryckte mot bäckenbotten jag vet inte hur länge och det gjorde ont som f*n. När huvudet till sist var så långt nere att det var dags att krysta kände jag att jag ORKADE inte. Så slut var jag. Jag kände krystimpulsen men hade inga krafter kvar. Jag blev besviken på min kropp, man har ju alltid hört att när barnet väl ska ut hittar man nya krafter och så. Inte jag.
Så jag sa åt barnmorskan att nu vill jag ha hjälp att få ut ungen för jag orkar inte själv (ordvalet var nog lite fulare men det kan jag bespara Buke).
Så sonen förlöstes med sugklocka, och just då kändes det som en stor befrielse. När han kom ut såg de att han hade ena knytnäven med sig vid örat, undra på att det gick trögt. Jag sprack en hel del såklart, och rullades ner till OP för att sys så fort sonen hade ammat första gången.
Nu efteråt är det främst två saker som stör mig som jag ältar:
1. Kanske jag hade orkat krysta ut sonen själv om jag bara skärpt mig? Kanske jag var bara lat? Helt logiskt vet jag ju att jag inte var det, men jag kan inte släppa det riktigt.
2. När jag rullades ner till OP fick jag nånting lugnande som jag slocknade som ett ljus av. På uppvaket låg jag sedan nån timme innan jag rullades upp till BB igen. Men jag kände aldrig den där paniken att få se mitt barn NU som andra mammor berättat om. Antagligen för att jag visste att han var i goda händer hos sin pappa, men det känns ändå som att jag var en lite dålig mamma som inte ens saknade sitt nyfödda barn.