Han är död

[Grazing]

Men fy vad tråkigt

 

[Got2Be]

Jag beklagar sorgen! Finner inga ord!
Klandra dig inte för att du inte sa farväl på det sättet du ville! Han vet nog hur mycket du älskade och älskar honom!

 

[Wendy1000]

beklagar

 

[Niki]

Beklagar.

 

[angelwings]

jag beklagar verkligen sorgen

 

[Coolfrees]

Förstår precis hur du känner! Jag fick 155 dagar med mitt hjärta och samma där, alldeles för kort tid men ack så underbart!
Skickar en mängd styrkekramar till dig och beklagar verkligen!

 

[TeamLundVer]

Beklagar sorgen

 

[Bri]

Beklagar sorgen! Så fin han var.

 

[Milene]

Kärlek kan inte mätas i tid... Vissa individer klickar man med direkt!

Att du avvaktade med veterinären på kvällen är okej, @ztsu! Det är veterinären med sin utbildning och sina kunskaper som möjligen skulle tänkt annorlunda, men alla individer är olika och reagerar olika även i deras värld.

Mackan visste att du älskade honom! Han visste det när du promenerade med honom. Han visse det, när du ringde veterinären gång på gång. Han visste det när du ville att han skulle dricka sitt betforvatten. Han visste det när du fanns hos honom när han fick sitt smärtstillande och när han somnade in för sin färd mot Trapalanda. Det VI vill är bara ord. Men djuren ser till våra handlingar! Och dina handlingar andades kärlek in i det sista!

Lyckliga alla dessa djur som vi sörjer så djupt, ty de har varit så högt älskade!!!

Många varma tröstkramar från Milene

 

[Kilauea]

Beklagar sorgen!

 

[aprilmaj]

Jag beklagar.
Du behöver inte plågas av att du inte tänkte på att säga farväl, för du gjorde det i handling; du var med honom och tog hand om honom.

 

[GoLightly]

Beklagar sorgen och skickar styrkekramar!!

 

[ztsu]

Tusen tack för era värmande tankar och ord. Det är lite lättare att sörja (och mycket roligare att fylla år) i dessa digitala tider med sociala medier. Det är fantastiskt hur mycket stöd man kan få från folk man inte känner. Tack.

 

[Smulu]

På den översta bilden ser han ut att garva åt något.
Den understa är full av omtanke och kärlek.

 

[Mia_R]

Alla dina bilder visar den kärlek och vänskap ni hade, sörj inte över det du inte sa, ord betyder ingenting utan det är handling som räknas. Ni fick en kort tid tillsammans, men den var fylld av äkta kärlek mellan två individer.

 

[athena_arabians]

@ztsu: Beklagar förlusten, vad hemskt!

Jag vet att jag lagt in den här tidigare men jag tycker den är vacker och passar när man förlorat sin häst. Jag tänker på alla fina minnen jag har av mina två som betar i Trapalanda (han möttes av två surfior, en skimmel och en fux!) när jag läser den.

Don't Cry For The Horses, av Brenda Riley-Seymore

Don't cry for the horses
That life has set free
A million white horses
Forever to be

Don't cry for the horses
Now in God's hands
As they dance and they prance
To a heavenly band

They were ours as a gift
But never to keep
As they close their eyes
Forever to sleep

Their spirits unbound
On silver wings they fly
A million white horses
Against the blue sky

Look up into heaven
You'll see them above
The horses we lost
The horses we loved

Manes and tails flowing
They gallop through time
They were never yours
They were never mine

Don't cry for the horses
They will be back someday
When our time has come
They will show us the way

On silver wings they will lift us
To the warmth of the sun
When our life is over
And eternity has begun

We will jump the sun
And dance over the moon
A Ballet of horses and riders
on the winds
to a heavenly tune

Do you hear that soft nicker
Close to your ear?
Don't cry for the horses
Love the ones that are here

Don't cry for the horses
Lift up your sad eyes
Can't you see them
As they fly by?

A million white horses
Free from hunger and pain
Their spirits set free
Until we ride again

 

[ztsu]

@ztsu: Beklagar förlusten, vad hemskt!

Jag vet att jag lagt in den här tidigare men jag tycker den är vacker och passar när man förlorat sin häst. Jag tänker på alla fina minnen jag har av mina två som betar i Trapalanda (han möttes av två surfior, en skimmel och en fux!) när jag läser den.

Don't Cry For The Horses, av Brenda Riley-Seymore

Don't cry for the horses
That life has set free
A million white horses
Forever to be

Don't cry for the horses
Now in God's hands
As they dance and they prance
To a heavenly band

They were ours as a gift
But never to keep
As they close their eyes
Forever to sleep

Their spirits unbound
On silver wings they fly
A million white horses
Against the blue sky

Look up into heaven
You'll see them above
The horses we lost
The horses we loved

Manes and tails flowing
They gallop through time
They were never yours
They were never mine

Don't cry for the horses
They will be back someday
When our time has come
They will show us the way

On silver wings they will lift us
To the warmth of the sun
When our life is over
And eternity has begun

We will jump the sun
And dance over the moon
A Ballet of horses and riders
on the winds
to a heavenly tune

Do you hear that soft nicker
Close to your ear?
Don't cry for the horses
Love the ones that are here

Don't cry for the horses
Lift up your sad eyes
Can't you see them
As they fly by?

A million white horses
Free from hunger and pain
Their spirits set free
Until we ride again

Så fint! Tack.

Då möttes han av tre surfior.
Den här teckningen av Mackan och min surfia, tillsammans på de evigt gröna ängarna, ritade min 10-åring härom dagen. Det är så jag ser dem framför mig. Han med sin bångstyriga man och hon med sitt humör.

 

[Bison]

Fy vad tråkigt :-(
Massa tröstkramar!

 

[SantaLussia73]

Strax före fyra på morgonen den 22/12 dog Mackan. Vi fick bara 72 dagar tillsammans men i hjärtat känns det som ett helt liv. Han började visa tecken på kolik efter lunch och vet. kom ut och gav kramplösande och smärtstillande. Vi började med täta promenader och betforvatten. Han lyckades bajsa några gånger men det var med extremt mycket möda och stort besvär. Allt eftersom timmarna gick visade han mer och mer att han hade rejält ont. Han möblerade om i boxen, vispade med frambenen, sparkade med bakbenen mot magen, snurrade runt och tittade bakåt mot magen. Men han stod upp hela tiden och han knallade på med raska steg när vi var ute. Han lyckades också bajsa några gånger till. Vid 20-tiden när jag ringde vet. för att stämma av tyckte han att vi skulle avvakta, eftersom Mackan ju faktiskt ändå hade bajsat. Såhär i efterhand ångrar jag djupt att jag inte tog ut vet. igen redan då. Det hade besparat Mackan många timmars lidande. Tyvärr hjälper det inte att vara efterklok.
Vid 3-tiden la han sig ner och sedan ställde han sig inte upp igen. I samma sekund som han la sig ner visste jag att det var kört och ringde vet. som kom direkt, men tiden från att jag ringde tills han kom är den längsta jag upplevt. Mackan låg med huvudet lutat mot mig men till slut orkade han inte ens det utan la sig ner med huvudet på marken. Han andades ljudligt och ögonen rullade, ett tag trodde jag att han skulle hinna självdö i de här fruktansvärda smärtorna innan vet. hann komma. Men vet. kom och Mackan fick rejält med smärtstillande innan det var dags för honom att vandra vidare och träffa Ztarlet på de evigt gröna ängarna. I chocken glömde jag av att ta farväl av honom. Jag glömde att ge honom en kram och jag glömde att säga att jag älskar honom. Det plågar mig.

Mackan stal mitt hjärta redan på provridningen och trots att han var gammal och hade sina många skimmelknölar var det honom jag skulle ha. Det var bara så. Jag visste att skimmelknölarna förr eller senare skulle ta hans liv, men jag trodde inte det skulle blir såhär förr och på det här sättet. Anledningen till förstoppningen var högst troligt sådana på insidan av anus. Bajset kom helt enkelt inte förbi och ut, hur mycket han än krystade. Han kissade i dödsögonblicket så som de ju gör, men något bajs kom det inte. Området runt anus var dock uttöjt som en ballong, en syn som jag kommer få leva med resten av mitt liv.
(Han har hela tiden som jag haft honom bajsat normala bajshögar i normal mängd, så också natten mot den 22e.)

Vi fick inte många dagar tillsammans, men de vi fick var fantastiska. Han byggde upp mitt självförtroende och på samma sätt som jag gav allt för honom gav han allt till mig. Jag är en helt annan ryttare och människa idag tack vare honom.

Jag var bara tvungen att skriva av mig. Mitt hjärta värker. 21/5 somnade min vackra fuxdam in och nu, nästan exakt sju månader senare, står jag åter igen utan häst med ett hål i hjärtat. Hur mycket smärta orkar ett människohjärta bära? Hur mycket sorg klarar man av? Hur kunde jag glömma att ta farväl?

Det kan gå så ruskigt snabbt. Ta hand om er och krama de ni älskar.

Vila i frid min älskade vän.

Har läst både denna och din tidigare tråd om honom. Hemskt att läsa rubriken... Usch vad livet är skört Kämpa på!

 

[Alexandra_W]

Men åh hade missat den här. Beklagar verkligen