Alltid den som inte är kär som har ansvaret att dra sig ur?

[Freeride]

Jag ser ingen anledning att bryta en vänskapsrelation åt någon annan "för deras bästa". Det måste de själva, som myndiga, få besluta hur de vill göra.
Däremot talar jag om att jag inte har mer känslor än så och inte kommer få. Sen får de välja hur de vill deala med den infon.

En del vill vara vänner, andra bryta.
Är det så att man inte respekterar den gräns jag dragit bryter jag dock relationen helt. Men det är för min skull.

Bra skrivet, håller med. Är själv hyfsat integritetsfull och balanserar hela tiden på linjen om vad jag är komfortabel med. Jag ger på inga sätt signaler som kan misstolkas till det positiva, men det är lätt att hamna i att jag blir mer avvisande än mot andra bara för att vara tydlig, och jag gillar inte att behöva sätta gränser hela tiden. Får fortsätta fundera på det här tror jag

 

[Petruska]

Man ger inga muntliga löften men man signalerar någon form av intimitet ändå på olika subtila sätt.

Jag var sån ibland när jag var yngre, jag tog noll ansvar för hur andra tog emot att jag medvetet drog på charmen utan att mena nåt med det.

Jag har alltid lite svårt att reda ut det där med att man sänder signaler av intimitet, att man beter sig på sätt som man egentligen inte kan stå för, osv.

Tankesättet att det öht kan vara så - vilket jag ju på något sätt håller med om att det kan - verkar falla tillbaka på antingen att man på något vis har en "sann, inre känsla" som man då kan uttrycka mer eller mindre ärligt, tex genom att vara mer flörtig än man "egentligen" känner sig. För såna som jag, som mer lutar åt att vi är de vi gör (oss till), är den tanken lite svår att greppa.

Eller så menar man att vissa handlingar, inklusive blickar, kroppshållning osv, har en bestämd betydelse - och bara bör ske då man menar just den där betydelsen. Jämförbart med att ljuga med ord. Men jag tycker att det är en rätt stor skillnad mellan ord och annan kommunikation på just den punkten.

Om någon flörtar med någon annan, så är det väl ofta för att man vill det just då. Samma sak med hålla handen, tex. Det innebär inga vidare skyldigheter, på samma sätt som att hämta en kopp kaffe åt någon inte innebär några vidare skyldigheter. Eller?

Alltså, inte så mycket motargument mot dig, som hopp om lite utveckling av tankegångar.

 

[mandalaki]

Författaren Lena "Egenmäktigt förfarande" Andersson sa i en intervju ungefär att "Man uppmuntrar inte någon som man ändå inte har känslor för, den regeln lär man sig ju redan som tonåring" - och jag håller inte med på en fläck.

Med denna "regel" skulle t ex allt vardagsflirtande vara förbjudet, om man inte redan från start visste att man ville inleda något långvarigt med objektet (och hur ska man veta hur långsiktigt objektet vill ha det?)

Min erfarenhet av förhållanden är att de inleds stegvis. Men det skulle också vara omöjligt om man inte tilläts lite kravlöst flirtande och känslomässig upptäcksfärd från början.

Det enda man kan göra tycker jag är att vara så ärlig man kan, så får den andra parten fatta sina beslut utifrån det. Jag har många gånger trasslat med män där jag velat ha mer av det än vad han velat - men jag har aldrig lagt ansvaret på någon annan än mig själv.

 

[Mizzy]

Alltså jag tycker nog ändå att man borde känna något slags ansvar om man verkligen bryr sig om personen som man haft en relation med. Märker man att ens ex mår dåligt av att umgås med en som vän, men ändå vill göra det, är väl det mest humana att bryta för en stund. Som kär kan det nästan vara omöjligt att bryta trots att man någonstans vet att det vore bäst för en.

Sen beror det väl på grader. Gymnasiekompisen som blev lite kär i alla, där är det väl knappast en stor grej som plågar honom. Men efter en längre relation, eller om någon har en himlastormande förälskelse så tycker jag nog att man borde känna lite ansvar om man har lite empati i kroppen. Inte en skyldighet, men ansvar och medkänsla tycker jag nog att man borde kunna ta hänsyn till.

Om vi nu tar mitt ex som exempel så känner jag ett stort ansvar för hans välmående, antagligen alldeles för stort. Om det bästa vore att vi bröt så har jag inga problem med det. Men jag känner väl att världen inte alltid är så svart och vitt. Jag VET inte att det är det som vore bäst (för honom -sannolikt vore det de bäst för mig). Han säger att det inte är det, han säger att han vill ha en fortsatt kontakt och jag tycker att det är svårt att bortse från vad han säger sig vilja, att sätta mig över hans åsikter och förklara att han inte "ser klart", att han inte vet vad han vill.

Zebran uttryckte också i en här tråden att hon hade föredragit mer tid, men hon har alltså fel? Eftersom hon är kär är hennes åsikter inte giltiga?

 

[Petruska]

Med denna "regel" skulle t ex allt vardagsflirtande vara förbjudet, om man inte redan från start visste att man ville inleda något långvarigt med objektet (och hur ska man veta hur långsiktigt objektet vill ha det?)

Och jag är så småpervers att jag ofta är lite förälskad i nya kompisar i början. Klart jag flörtar lite då! Klart jag inte har en tanke på att bli ihop, eller ens ha sex, med de flesta!

Jag tolkar hellre flört som att man vill flörta, än som att man vill gifta sig och köpa hus.

 

[mandalaki]

Och jag är så småpervers att jag ofta är lite förälskad i nya kompisar i början. Klart jag flörtar lite då! Klart jag inte har en tanke på att bli ihop, eller ens ha sex, med de flesta!

Jag tolkar hellre flört som att man vill flörta, än som att man vill gifta sig och köpa hus.

Ja, lite så. Framför allt kan man ha det så på jobbet, nån där det slår lite mer gnistor med vissa än med andra. Ett sätt att liva upp arbetsdagen som inte har något annat syfte alls.

 

[mino]

@Petruska
Det var det jag försökte antyda med att det säkert är väldigt olika hur nyanserna ser ut i nära relationer och hur man bygger dem.

Men för min del så är just kombinationen av att man har en förtrolig och djupt diskuterande relation samtidigt som man har ett kontaktsökande kroppsspråk. Att bara vara flörtig i största allmänhet, tex vid ett fikabord, är inte alls samma sak. Och jag tycker att det är helt rimligt att man visar intresse när man lär känna en ny vän av något slag, det ingår i spelet. Men om man behåller den typen av intim stil mot en person trots att man har deklarerat att man inte vill vara ett par så anser jag att man har ett visst ansvar. Inte för att säga upp relationen, men för att dämpa ambivalensen så att den andra ska slippa känna sig konfunderad. Jag tror att det är många som använder närhet av fel skäl, tex för att få bekräftelse och känna sig omtyckta.

 

[mandalaki]

@mino Men finns det verkligen fel skäl att vilja ha närhet? Jag tror dessutom inte att man alltid vet varför man vill ha det.

 

[Mixoman]

@mino Men finns det verkligen fel skäl att vilja ha närhet? Jag tror dessutom inte att man alltid vet varför man vill ha det.

Och vad är i så fall rätt skäl? Att bli bekräftad och känna sig omtyckt är väl ungefär det vi alla strävar efter hela livet, fast på olika sätt och med varierande framgång.

 

[martha]

Nyfiken på hur du tänker kring hur du beter dig mot personen och vad du menar med "så ärlig situationen kräver"? Med det här resonemanget så skulle man kunna tillåta sig att vara ganska charmig mot sitt ex och ändå tycka att det är upp till hen att hantera de känslor man väcker. Man ger inga muntliga löften men man signalerar någon form av intimitet ändå på olika subtila sätt.

Jag var sån ibland när jag var yngre, jag tog noll ansvar för hur andra tog emot att jag medvetet drog på charmen utan att mena nåt med det. Nu för tiden är jag helt allergisk mot sånt beteende och retar mig verkligen på när andra försöker spela mig.

vadå medvetet lägger på charmen ? Inte fan tar jag ansvar över att folk skulle gilla mig för att jag är en glad människa...

 

[mandalaki]

Och vad är i så fall rätt skäl? Att bli bekräftad och känna sig omtyckt är väl ungefär det vi alla strävar efter hela livet, fast på olika sätt och med varierande framgång.

Ja, det är så jag tänker också. Vill man ha närhet är det just för att bli bekräftad. Och att vilja ha bekräftelse har blivit mer negativt laddat än det skulle behöva vara, tycker jag - med tanke på ord som t ex bekräftelsekåt.

 

[Trani]

Om någon flörtar med någon annan, så är det väl ofta för att man vill det just då. Samma sak med hålla handen, tex. Det innebär inga vidare skyldigheter, på samma sätt som att hämta en kopp kaffe åt någon inte innebär några vidare skyldigheter. Eller?

Nej verkligen inte. Det är äckelpäckelfasoner att gå igång på förväntade handlingsförlopp sådär, att om hen gör si så betyder det att så kommer ske. Som män som tror att kyssar och hångel garanterat kommer att följas upp av sex.

Det är så jäkla... respektlöst är nog bästa ordet. Totalt okänsligt och oflexibelt för sammanhanget. Som att man inte kan läsa sina medmänniskor utan på ett nästan mekaniskt vis tolkar handlingar. Handling x förväntas leda till handling y.

 

[mino]

@mino Men finns det verkligen fel skäl att vilja ha närhet? Jag tror dessutom inte att man alltid vet varför man vill ha det.

Det håller jag med om. Men vad är motsatsen? Att man överhuvudtaget aldrig ska ha någon tilltro på andras sociala signaler? Menar du att man är fri att ge vilka sociala signaler som helst så länge man inte uttryckligen lovat något? För mig känns det ganska tveksamt, att friskriva sig helt från vad man (medvetet!) drar in andra känslomässigt i. Att man omedvetet framstår som attraherande är förstås en helt annan sak, det kan man omöjligen ta ansvar för.

Jag märker att det är svårt att diskutera detta eftersom det jag pratar om handlar för mig om subtila signaler som är svåra att beskriva. Men jag tänker tex hur jag betedde mig som 20-åring när jag bodde i korridor och drog i gång relationer till höger och vänster bara för att testa om jag kunde, jag visste redan från början att jag inte var intresserad men jag gav ändå signaler som att jag nog kanske var lite intresserad, lite teaser helt enkelt. Där tycker jag att man har någon form av ansvar, även om man aldrig har lovat något.

 

[mandalaki]

Det håller jag med om. Men vad är motsatsen? Att man överhuvudtaget aldrig ska ha någon tilltro på andras sociala signaler? Menar du att man är fri att ge vilka sociala signaler som helst så länge man inte uttryckligen lovat något? För mig känns det ganska tveksamt, att friskriva sig helt från vad man (medvetet!) drar in andra känslomässigt i. Att man omedvetet framstår som attraherande är förstås en helt annan sak, det kan man omöjligen ta ansvar för.

Jag märker att det är svårt att diskutera detta eftersom det jag pratar om handlar för mig om subtila signaler som är svåra att beskriva. Men jag tänker tex hur jag betedde mig som 20-åring när jag bodde i korridor och drog i gång relationer till höger och vänster bara för att testa om jag kunde, jag visste redan från början att jag inte var intresserad men jag gav ändå signaler som att jag nog kanske var lite intresserad, lite teaser helt enkelt. Där tycker jag att man har någon form av ansvar, även om man aldrig har lovat något.

Jag vet inte om jag tycker att just motsatsen är intressant. Verkligheten består ju sällan av motsatser utan av en massa nyanser. Och som du säger, det handlar ju om subtila signaler.

 

[Lovisaleonora]

Jag beter mig precis som vanligt. Jag varken kan eller blir någon annan än jag är, beroende på mottagaren.

Om jag går och är förälskad i någon, inte vill jag att de ska neka mig sitt sällskap bara för att de inte har ett amoröst intresse av mig. Jag uppskattar människor för vad de är, inte för vad de känner för mig.

 

[Gammeln]

Frågeställningen aktualiserades i och med Zebrans tråd (hoppas det är ok med henne annars hoppas jag modd kan ta bort trågen) men jag har såklart själv hamnat i den situationen många gånger, både som den som varit obesvarat kär och föremålet för obesvarad kärlek. Just nu sitter jag i situationen att min före detta har kvar känslor och jag pendlar mellan att jag gör honom en björntjänst eftersom vi fortfarande pratar och att han faktiskt är en vuxen människa. I just detta fall kompliceras situationen också något av att han inte mår riktigt bra i grund och botten.

Diskussionen behöver dock inte röra vad tusan jag ska göra utan mer allmänt om man är skyldig som föremålet för obesvarad kärlek att bryta? Är man en dålig människa annars? Vart går gränserna?

Ett annat exempel är väl en kompis i gymnasiet som blev förtjust i ungefär varenda tjej han umgicks med, inte himlastormande kär men ändå. Han ville fortsätta vara vänner, det går ju över resonerande han. Det känns ju lite som att omyndighetsförklara någon att i det fallet upplysa honom om att han minsann mår bättre utan vänner i så fall.

Varför stanna kvar

 

[Trani]

Men jag tänker tex hur jag betedde mig som 20-åring när jag bodde i korridor och drog i gång relationer till höger och vänster bara för att testa om jag kunde, jag visste redan från början att jag inte var intresserad men jag gav ändå signaler som att jag nog kanske var lite intresserad, lite teaser helt enkelt.

Vad betyder "inte intresserad" i sammanhanget? Du var väl intresserad av att dra igång relationer eftersom du gjorde det?

 

[Lovisaleonora]

Men jag tänker tex hur jag betedde mig som 20-åring när jag bodde i korridor och drog i gång relationer till höger och vänster bara för att testa om jag kunde, jag visste redan från början att jag inte var intresserad men jag gav ändå signaler som att jag nog kanske var lite intresserad, lite teaser helt enkelt. Där tycker jag att man har någon form av ansvar, även om man aldrig har lovat något.

Men det är ju bara ett djävligt rövigt beteende, inget som jag tycker går att jämföra med ursprungsfrågan i den här tråden. Att uppföra sig så som du beskriver, och medvetet leka med andras känslor är ju bara överdjävligt dåligt uppförande.

Det handlar ju knappast om grundläggande respekt och vuxet beteende.

 

[JosefineLi]

Om vi nu tar mitt ex som exempel så känner jag ett stort ansvar för hans välmående, antagligen alldeles för stort. Om det bästa vore att vi bröt så har jag inga problem med det. Men jag känner väl att världen inte alltid är så svart och vitt. Jag VET inte att det är det som vore bäst (för honom -sannolikt vore det de bäst för mig). Han säger att det inte är det, han säger att han vill ha en fortsatt kontakt och jag tycker att det är svårt att bortse från vad han säger sig vilja, att sätta mig över hans åsikter och förklara att han inte "ser klart", att han inte vet vad han vill.

Zebran uttryckte också i en här tråden att hon hade föredragit mer tid, men hon har alltså fel? Eftersom hon är kär är hennes åsikter inte giltiga?

Nä, det är ju omöjligt att veta. Jag talade ur egen erfarenhet i mitt svar, där jag önskade att mitt ex brutit med mig istället för att ha kvar någon slags sjuklig relation som innebar att jag mest grät och bad honom ta tillbaka mig. Sen beror det ju på massor av andra faktorer också - men jag tycker nog att man har ett större ansvar att handla mer rationellt och empatiskt om man är den som inte är kär. Man sitter ju i en enorm maktposition som föremål för andras förälskelse.

 

[Petruska]

@mino Jag håller med om att båda/alla parter i relationer har ett visst ansvar för varandra och vad som sker med personerna i relationen. Men jag menar också att alla måste hävda sina egna gränser. En sådan gräns, för min del, handlar om att jag inte vill att folk trånar efter mig, så det försöker jag undvika att uppmuntra. Då visar det sig ju att olika människor reagerar med att tråna olika lätt. Det verkar i begränsad mån handla om vad jag gör, det handlar om något annat.

Jag tycker inte att fel skäl att söka närhet existerar, tror jag. Bekräftelse är vad vi alla lever på, lika viktigt som mat, snart sagt.