Alltid den som inte är kär som har ansvaret att dra sig ur?

[Sleepy]

Själv hade jag tex föredragit om jag fått mer tid att komma fram till saken själv istället för att från blå himmel dumpas

Komma fram till vad? Och vad skulle ha fått dig att komma fram till det? Och hur skulle du ha reagerat då till skillnad från nu?

 

[mino]

Vad betyder "inte intresserad" i sammanhanget? Du var väl intresserad av att dra igång relationer eftersom du gjorde det?

Det kan väl ses mot bakgrund av en av kärnfrågorna: i vilken utsträckning bör man närma sig andra (eller behålla relationer med ex) av egoistiska skäl (tex för att man vill ha lite bekräftelse och uppmärksamhet), snarare än att man är genuint intresserad av människan? Jag tycker inte att det finns något rätt eller fel, men jag upplever det som att det finns en gråzon och att man inte helt kan friskriva sig från ansvar.

 

[gul_zebra]

Om vi nu tar mitt ex som exempel så känner jag ett stort ansvar för hans välmående, antagligen alldeles för stort. Om det bästa vore att vi bröt så har jag inga problem med det. Men jag känner väl att världen inte alltid är så svart och vitt. Jag VET inte att det är det som vore bäst (för honom -sannolikt vore det de bäst för mig). Han säger att det inte är det, han säger att han vill ha en fortsatt kontakt och jag tycker att det är svårt att bortse från vad han säger sig vilja, att sätta mig över hans åsikter och förklara att han inte "ser klart", att han inte vet vad han vill.

Zebran uttryckte också i en här tråden att hon hade föredragit mer tid, men hon har alltså fel? Eftersom hon är kär är hennes åsikter inte giltiga?

Fast i mitt fall var jag redan på väg åt det hållet. Vi var redan överens båda två om att det är bättre om jag försöker träffa andra, men jag behövde tid att tänka och bli redo för det själv och var på god väg. För mig hade det underlättat om jag fått den tid jag behöver och själv fått bryta när jag är redo för det istället för att från klarblå himmel bli dumpad - att försöka träffa någon annan finns inte ens på världskartan nu när hela världen bara rämnade för mig och blotta tanken på att avvisas igen och igen och igen känns bara skitläskig. Men det är ju jag det och det gäller ju varken alla människor eller alla scenarior.

Däremot är det ju inte karlns ansvar att stanna och hålla mig nöjd tills jag är redo heller utan vill han bryta så måste han ju få göra det, och det däremot gäller väl i stort sett alla i mina ögon. Är det bättre för dig att bryta så ser jag inte varför du skulle behöva låta bli även om killen blir sårad.

 

[athena_arabians]

Det ansvaret kan väl inte läggas på någon egentligen men det vore ju trevligt om man utgick ifrån att inte göra någon illa.

Jag hade ett sabla jojoförhållande när jag pluggade. Han gjorde slut, jag satt hemma och grinade (han visste om att jag var kär i honom), efter ett tag ringer han och cirkusen startade igen (x3!). Naturligtvis gjorde jag mina egna val men hur lätt är det att säga dra åt helvete när man är störtkär? Hade han haft någon skam i kroppen kunde han faktiskt låtit bli att ringa när han visste hur illa han sårade mig.

En kille som jag strulade med blev kär i mig och jag gjorde snabbt som attan slut eftersom jag visste att jag inte var kär i honom. Skulle aldrig fallit mig in att börja ringa eftersom jag ändå tyckte om honom och inte ville honom något ont.

 

[gul_zebra]

Komma fram till vad? Och vad skulle ha fått dig att komma fram till det? Och hur skulle du ha reagerat då till skillnad från nu?

Komma fram till att jag är redo att gå vidare och försöka träffa andra. Jag var redan på god väg iom att känslorna är obesvarade och jag i stort sett gett upp, saken har diskuterats en del förr men jag har inte riktigt nått dit och jag är övertygad om att det vore lättare för mig om jag fått bli redo i min egen takt och då kunnat bryta istället för att bara bli dumpad när jag minst anade det. Reagerat, ptja... Svårt att säga men jag hade nog inte brutit ihop på samma sätt som nu iaf.

 

[mandalaki]

Vi var redan överens båda två om att det är bättre om jag försöker träffa andra, men jag behövde tid att tänka och bli redo för det själv och var på god väg.

Jag känner igen situationen där han säger att jag borde träffa någon annan än honom. Och det är så förbannat förödmjukande!

Det dummaste man kan göra är att söka tröst för att man blivit dumpad hos den som dumpade en. (Tycker jag) Det är ett säkert sätt att aldrig släppa taget, man sitter fast som med superklister på karljäveln. Usch.

(Därmed inte sagt att just din karljävel är en karljävel, jag generaliserar och kallar alla karljävlar för karljävel).

 

[Trani]

Det kan väl ses mot bakgrund av en av kärnfrågorna: i vilken utsträckning bör man närma sig andra (eller behålla relationer med ex) av egoistiska skäl (tex för att man vill ha lite bekräftelse och uppmärksamhet), snarare än att man är genuint intresserad av människan? Jag tycker inte att det finns något rätt eller fel, men jag upplever det som att det finns en gråzon och att man inte helt kan friskriva sig från ansvar.

Men det är väl alltid egoistiska skäl till att man raggar på folk? Inte gör man det för någon annans skull heller?

Att vara "genuint intresserad" (vad är det? vara kär i/vilja vara i tvåsamhet med/bo ihop med/etc?) är ju inte heller baserat på den andres vilja och behov.

Dessutom är man inte alltid medveten om de bakomliggande drivkrafterna. De som du skrev om t ex, om när du var 20, läser jag som att det lika gärna kan vara en efterkonstruktion gjord av dig idag. Tanken du hade då var väl knappast att göra andra illa?

 

[Sassy]

Att vara "genuint intresserad" (vad är det? vara kär i/vilja vara i tvåsamhet med/bo ihop med/etc?) är ju inte heller baserat på den andres vilja och behov.

Jag upplever att det dessutom ofta är den "seriösare" parten som har tolkningsföreträde. I min vänkrets finns flera exempel på människor som blivit dumpade för att de tex inte vill eller inte är redo att bilda familj. Trots att den dumpade parten verkligen är kär och olycklig över att relationen tagit slut är det den "seriösa" som får stöd i att det var rätt att lämna nån som var så "oseriös"??

Det finns väl ingen som på allvar påbörjar en relation med vetskapen om att "den här människan kommer jag vilja dela mitt liv med"? Vissa letar aktivt efter en potentiell livskamrat, och hos andra växer den längtan fram när den personen finns där (i den mån man är öppen för att hamna i den typen av relation alltså). Den första typen ses ofta som den med mer "fina" avsikter, men varför i hela världen är det så?

"Hej, jag letar en potentiell far till mina framtida barn" är väl inte på något sätt att se människor mer än "Hej, du verkar rolig, ska vi umgås ett tag och se om vi gillar det?".

 

[gul_zebra]

Jag känner igen situationen där han säger att jag borde träffa någon annan än honom. Och det är så förbannat förödmjukande!

Det dummaste man kan göra är att söka tröst för att man blivit dumpad hos den som dumpade en. (Tycker jag) Det är ett säkert sätt att aldrig släppa taget, man sitter fast som med superklister på karljäveln. Usch.

(Därmed inte sagt att just din karljävel är en karljävel, jag generaliserar och kallar alla karljävlar för karljävel).

Ohja, det är det... Jag tog det så jävla skitfel när han sa det först dessutom, han fick definitivt veta att han levde Men jag visste ju samtidigt att han hade rätt, jag hade länge funderat på det redan innan men inte kunnat släppa taget ifall han skulle ändra sig och komma över sin rädsla och kanske kanske få känslor för mig, livrädd för att ge upp för tidigt. När han väl sa det blev det plötsligt mer, ptja... "Verkligt" eller hur man ska säga. Det var typ där jag insåg att det verkligen är dags att gå vidare, men jag hade behövt mer tid att bearbeta det först.

Nu är jag förvisso så dum så jag söker ju den där trösten hos honom... Men ja, det får gå ändå. Jag har funderingar hit och dit jag behöver få svar på för att slippa få hjärnspöken tex och de svaren kan jag bara få från honom. Och förhoppningen är att vi ska kunna fortsätta som vänner, även om det kommer vara riktigt jävla jobbigt och ta längre tid att komma över honom. Om jag klarar av det återstår att se men jag är övertygad om att det är möjligt att gå från kär till vän generellt så jag vill iaf försöka. Hur ont det än gör nu så hoppas jag ändå att jag en vacker dag får höra honom vara jätteglad över att ha hittat den rätta och faktiskt vågat. Det får förvisso gärna vara jag då den dagen då men, ja... Det törs jag inte ens hoppas på.

 

[mandalaki]

Ohja, det är det... Jag tog det så jävla skitfel när han sa det först dessutom, han fick definitivt veta att han levde Men jag visste ju samtidigt att han hade rätt, jag hade länge funderat på det redan innan men inte kunnat släppa taget ifall han skulle ändra sig och komma över sin rädsla och kanske kanske få känslor för mig, livrädd för att ge upp för tidigt. När han väl sa det blev det plötsligt mer, ptja... "Verkligt" eller hur man ska säga. Det var typ där jag insåg att det verkligen är dags att gå vidare, men jag hade behövt mer tid att bearbeta det först.

Nu är jag förvisso så dum så jag söker ju den där trösten hos honom... Men ja, det får gå ändå. Jag har funderingar hit och dit jag behöver få svar på för att slippa få hjärnspöken tex och de svaren kan jag bara få från honom. Och förhoppningen är att vi ska kunna fortsätta som vänner, även om det kommer vara riktigt jävla jobbigt och ta längre tid att komma över honom. Om jag klarar av det återstår att se men jag är övertygad om att det är möjligt att gå från kär till vän generellt så jag vill iaf försöka. Hur ont det än gör nu så hoppas jag ändå att jag en vacker dag får höra honom vara jätteglad över att ha hittat den rätta och faktiskt vågat. Det får förvisso gärna vara jag då den dagen då men, ja... Det törs jag inte ens hoppas på.

Jag tror att du lurar dig själv. Jag kan inte föreställa mig hur man kan sluta vara kär om man fortsätter umgås och påstår att det är som vänner.

Men samtidigt: det är en erfarenhet man nog måste göra själv. Du kanske måste igenom även det innan du landar och verkligen går vidare.

 

[gul_zebra]

Ja det kanske jag gör, jag är väl medveten om att jag kanske inte ens klarar av att hålla kontakten, men jag vill iaf göra ett försök.

 

[mino]

Men det är väl alltid egoistiska skäl till att man raggar på folk? Inte gör man det för någon annans skull heller?

Att vara "genuint intresserad" (vad är det? vara kär i/vilja vara i tvåsamhet med/bo ihop med/etc?) är ju inte heller baserat på den andres vilja och behov.

Ett väldigt hypotetiskt och övertydligt scenario som kanske kan förklara lite mer hur jag tänker: du har en halvseg period på jobbet. En ny person börjar på en annan avdelning (för att inte krångla till det för mycket ) och du tycker att hen är lite halvintressant och du märker att hen svarar på ditt flörtande. I brist på annat och livets allmänna leda drar du på med flörtandet som om hen var rejält intressant snarare än en lite småsöt som du egentligen tycker. Du har inte lovat hen något. Och dyker det upp nåt intressantare så släpper du den nya kollegan direkt.

Det är denna nyansen jag är ute efter, att man kanske spelar något mer intresserad än vad man är av personen, att kontakten man tar och intresset man visar inte är särskilt genuint.

 

[em-pirre]

jag tror inte heller att det är så vettigt att fortsätta som vänner. Just nu alltså. Annars tror jag det blir som att skrapa på en sårskorpa hela tiden. För att inte tala om när han hittar en flickvän.

 

[Trani]

Det är denna nyansen jag är ute efter, att man kanske spelar något mer intresserad än vad man är av personen, att kontakten man tar och intresset man visar inte är särskilt genuint.

Ditt exempel skulle jag snarare se som att jag där och då är lite mer intresserad än vad jag kanske hade varit under andra omständigheter (utan ledan). Inte att jag inte är genuint intresserad. Det där flörtandet kan ju leda till en störtförälskelse eller mitt livs bästa sex.

Ej genuint intresse skulle vara att jag verkligen spelar en roll. Dvs är någon annan än mig själv och agerar på helt påhittade känslor.

Ibland vet man ju inte vad man tycker om någon och vill känna lite. Hur beter man sig "genuint" då?

 

[Trani]

Det finns väl ingen som på allvar påbörjar en relation med vetskapen om att "den här människan kommer jag vilja dela mitt liv med"?

Men eller hur!

 

[lil-sis]

Jag upplever att det dessutom ofta är den "seriösare" parten som har tolkningsföreträde. I min vänkrets finns flera exempel på människor som blivit dumpade för att de tex inte vill eller inte är redo att bilda familj. Trots att den dumpade parten verkligen är kär och olycklig över att relationen tagit slut är det den "seriösa" som får stöd i att det var rätt att lämna nån som var så "oseriös"??

Det finns väl ingen som på allvar påbörjar en relation med vetskapen om att "den här människan kommer jag vilja dela mitt liv med"? Vissa letar aktivt efter en potentiell livskamrat, och hos andra växer den längtan fram när den personen finns där (i den mån man är öppen för att hamna i den typen av relation alltså). Den första typen ses ofta som den med mer "fina" avsikter, men varför i hela världen är det så?

"Hej, jag letar en potentiell far till mina framtida barn" är väl inte på något sätt att se människor mer än "Hej, du verkar rolig, ska vi umgås ett tag och se om vi gillar det?".

Min tanke och min kommentar handlar ju inte om början på ett förhållande utan när man är "etablerade" som par.

När då den enas känslor svalnar och försvinner så tycker jag inte att det är schysst att fortsätta "som vanligt".

Den andra parten har ju då ingen aning om att man inte längre delar känslor och ev mål och planer.

Det minsta man kan göra är att berätta hur det ligger till.

 

[Mizzy]

Min tanke och min kommentar handlar ju inte om början på ett förhållande utan när man är "etablerade" som par.

När då den enas känslor svalnar och försvinner så tycker jag inte att det är schysst att fortsätta "som vanligt".

Den andra parten har ju då ingen aning om att man inte längre delar känslor och ev mål och planer.

Det minsta man kan göra är att berätta hur det ligger till.

Har man en pågående relation där känslorna förändras håller jag med om att man ska berätta. Har man nyss påbörjat en relation tycker jag väl att en bra sak är att prata om sina känslor, motparters känslor och var man är på väg istället för att ta för givet att motparten känner/vill samma sak.

Min fundering var väl snarare en situation där båda parterna vet att den ena hyser starkare känslor än den andra men där båda ändå säger sig vilja fortsätta relationen (oavsett om det nu är ett förghållande, kk eller vänner). Är man ändå skyldig att avsluta eftersom "det är bättre för den olyckligt kära parten".

 

[lil-sis]

Har man en pågående relation där känslorna förändras håller jag med om att man ska berätta. Har man nyss påbörjat en relation tycker jag väl att en bra sak är att prata om sina känslor, motparters känslor och var man är på väg istället för att ta för givet att motparten känner/vill samma sak.

Min fundering var väl snarare en situation där båda parterna vet att den ena hyser starkare känslor än den andra men där båda ändå säger sig vilja fortsätta relationen (oavsett om det nu är ett förghållande, kk eller vänner). Är man ändå skyldig att avsluta eftersom "det är bättre för den olyckligt kära parten".

Nej är båda medvetna så är det en annan sak, tycker jag.

 

[Mizzy]

Det kan väl ses mot bakgrund av en av kärnfrågorna: i vilken utsträckning bör man närma sig andra (eller behålla relationer med ex) av egoistiska skäl (tex för att man vill ha lite bekräftelse och uppmärksamhet), snarare än att man är genuint intresserad av människan? Jag tycker inte att det finns något rätt eller fel, men jag upplever det som att det finns en gråzon och att man inte helt kan friskriva sig från ansvar.

Ett genuint intresse av vad? Om man behåller en vänskap för att man genuint tycker om att vara med personen. Är ett sexuellt intresse mindre genuint? Självklart ska man inte ljuga men om personen är insatt i läget och säger sig vilja fortsätta relationen. Vilket ansvar har man då? Jag vet inte heller vad som är rätt eller fel, därför jag startade diskussionen.

Fast i mitt fall var jag redan på väg åt det hållet. Vi var redan överens båda två om att det är bättre om jag försöker träffa andra, men jag behövde tid att tänka och bli redo för det själv och var på god väg. För mig hade det underlättat om jag fått den tid jag behöver och själv fått bryta när jag är redo för det istället för att från klarblå himmel bli dumpad - att försöka träffa någon annan finns inte ens på världskartan nu när hela världen bara rämnade för mig och blotta tanken på att avvisas igen och igen och igen känns bara skitläskig. Men det är ju jag det och det gäller ju varken alla människor eller alla scenarior.

Däremot är det ju inte karlns ansvar att stanna och hålla mig nöjd tills jag är redo heller utan vill han bryta så måste han ju få göra det, och det däremot gäller väl i stort sett alla i mina ögon. Är det bättre för dig att bryta så ser jag inte varför du skulle behöva låta bli även om killen blir sårad.

Självklart inte, att någon ska tvingas stanna blir nog aldrig bra. I övrigt skulle jag väl också tro att det är olika för olika människor och i olika scenario. Ändå får jag ofta höra att det vore bäst för oss båda (både jag och exet om jag bröt kontakten) och i din tråd verkade några vara av åsikten att karln hade ett ansvar att dra sig ut direkt när han insåg att du hade starkare känslor än han hade (även om jag antar att du ville att han skulle stanna?).

I en situation där personen som är olyckligt förälskad uttrycker att denna inte vill/orkar ha någon slags relation är såklart det renhåriga att inte tvinga sig på någon bara för att man själv vill. Men om personen säger sig vilja, ska man tro på det? Jag tycker det är svårt.

 

[Kiwifrukt]

Om jag var tillsammans/höll på att bli tillsammans med en kille och jag någonstans på vägen skulle känna att det här inte var rätt och inte vad jag ville, så hade jag brutit. Hade han känt likadant, och vi båda två hade varit överens om att försöka fortsätta vara vänner, så är det absolut värt ett försök. Men hade han haft starka känslor och blivit uppenbart sårad/ledsen av att jag ville bryta, så hade jag aldrig, aldrig försökt upprätthålla den kontakten. Definitivt inte där och då i alla fall, man vet aldrig hur det blir efter ett tag, men direkt efter hade jag brutit kontakten helt.

Jag har stått på "den andra sidan" i ungdomligt oförstånd, och tagit ren skit från en kille som ena stunden tjatar om att jag skulle träffa någon annan eftersom han var så uppenbart fel för mig (j-vligt lätt att säga det till någon som är upp över öronen kär och inte ser ett enda fel på människan i det läget, och dessutom är helt ointresserad av att ens titta på någon annan), nästa stund ringde han och ville visst träffas. Och just eftersom jag var så fruktansvärt kär i honom så träffade jag honom och lät honom behandla mig som en påse skit. Idag har jag insett hur destruktivt det beteendet var för mig själv, och hur dum jag var som lät honom göra så (jag sa ju inte nej, utan åkte gladeligen hem till honom, så det går ju inte att säga att allt var hans fel, jag var en vuxen individ som åkte dit av egen fri vilja), och framför allt, jag skulle aldrig vilja vara med om det igen, eller utsätta en annan människa för det.

Där kommer den biten in också, om personen säger att den vill träffas, fast den mår dåligt av det, vad ska man göra då? I mitt fall envisades jag med att upprätthålla kontakten för att jag givetvis hoppades att han skulle ändra sig, att han skulle vilja ha ett seriöst förhållande (och med seriöst förhållande menar jag inte barn, men ett förhållande som man kan stå för inför sina närmaste och eventuellt bo ihop i framtiden), men just eftersom det aldrig hände mådde jag sämre under en längre tid än vad jag kanske skulle gjort om vi hade brutit helt långt tidigare. Just därför kanske jag själv skulle ta på mig ett större ansvar om situationen var omvänd än vad jag egentligen behöver, bara för att jag har den bakgrunden, vad vet jag?