Jag vet inte exakt bakgrunden för dig. Vad som har hänt och som tagit dig dit du är idag. Jag har varit "där". I mitt eget privata helvete. Väldigt annorlunda symptom än de du har, men jag tror att jag förstår en del.
Det positiva med psyket och psykakuten är att man faktiskt knappt träffar någon. Och man behöver inte ta hand om särskilt mycket själv. Man får inte särskilt mycket hjälp - åtminstone fick inte jag det, men det kanske är vad du behöver.
Jag förstår också din tveksamhet till att vända dig till de i din omgivning för att få hjälp. Vem kan ens komma i närheten av att förstå vad du går igenom? För egen del kan jag fortfarande bli arg och irriterad på vissa som försöker komma med en patentlösning som kanske fungerar för vissa.
Jag känner dig inte och vet inte mer om ditt liv än vad du skrivit i tråden. Du har börjat söka hjälp och det är bra, men förstår de hur illa det är? Jag gick för egen del hos psykolog regelbundet när jag sedan åkte till psykakuten som alternativ till en kula genom huvudet. Jag får intrycket att du är ganska sluten inför andra och inte gärna visar känslor, något jag känner igen hos mig. När jag skrevs in fick jag för första gången frågan hur det var bakom fasaden...
Vad jag egentligen vill säga är att du behöver hjälp - nu. Du vill inte sjunka längre. Tro mig! Resten får lösa sig sedan. Ta med dig telefonen till psykakuten och låt de som tar emot dig läsa den här tråden. Då slipper du säga så mycket om det är för jobbigt. Det du behöver nu är att bryta det mönster du fastnat i. När du sedan har kommit igenom det värsta och kan börja tänka framåt igen finns det bra böcker och annat som kan hjälpa dig. Men nu finns det nog en risk att det bara förlänger processen. När man väl tappat taget helt måste man nå botten eller fångas av någon innan klättringen uppåt kan börja.
