- Svar: 5
- Visningar: 1 962
Det är bevisat.
Fyra dagar. Fyra dagar provade jag att "jobba" 25%.
5:e dagen var jag hemma. Med en sån fruktansvärd värk i nacken. Precis som befarat.
Det kom smygande redan när vi ökade från 1,5 timme 2 dagar i veckan och 2 timmar 2 dagar i veckan (Onsdagar tog jag mig friheten att vara ledig. Det var ändå obemannat på "mina" tider och jag kunde ju inte vara där ensam...)
Lite konstant värk i svanken.
Längtade hem snarare än längta dit.
Det enda roliga var när det fanns folk att prata med. Eller någon att spana på (
...och det är väl det absolut enda jag saknar!) allt annat var skit. Jag orkade ingenting.
Sista tiden hade jag så ont att en timme om dagen, med en dammtrasa i handen och INGENTING ovanför/under axelhöjd fungerade-ish.
Sen kom veckan då vi skulle ha möte inför fortsatt planering. Jag, och handläggarna från AF och FK.
Jag hade så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
Gick dit, sa precis som det var, jag hade mailat min handläggare tidigare när jag insåg att situationen definitivt var ohållbar, det var då hon rekommenderade att gå ner till MAX en timme om dagen, om ens alls.
Och det mailet skickade hon (inte oväntat) vidare till min handläggare på FK.
Med det som underlag - plus det jag berättade, sa de:
"Det här går inte, du är sjukskriven f.o.m Måndag och du går INTE tillbaka - men du måste lova oss att du fortsätter träna! Sen ska du ansöka om sjukersättning så fort du bara kan!" det var vi alla tre rörande överens om, tyvärr är det ju inte handläggaren som tar beslutet.
Men att de skulle kunna neka när jag verkligen försökt är ju inte så där jättetroligt.
Jag skickade sms till chefen samma dag (hon har sagt att sms är det bästa, annars hade jag såklart ringt)
AF skrev i sitt "slutdokument" något i stil med att "Hon avser att söka sjukersättning, vilket vi uppmuntrar och rekommenderar starkt"
Min läkare undrade hur fan jag stod på benen ens, och att hon skulle skriva ett intyg samma dag som jag ber om det. Så det har hon gjort.
Nu ska jag till en kurator som ska få hjälpa mig att ansöka om sjuk.ers.
Den där måndagen "när jag inte skulle gå tillbaka" kom. Och gick.
Jag mådde väl ändå rätt okej . trodde jag.
På tisdagen skulle jag träna, Bodypump stod på schemat.
Låt nr 3 är bröst/bänkpress.
Totalvikt, inkl stång; 3 kg.
Jag hann knappt lägga mig ner på brädan innan det började snurra. Ordentligt.
Bort med stången, andas, håll i brädan för att inte ramla av.
Andas.
Min kompis vände sig om och såg att jag inte mådde bra. Jag fick ett tuggummi (med socker, jag tänkte att jag ätit för dåligt eller så) i hopp om att inte svimma.
Sen gav jag upp.
Frågade om hon kunde hjälpa mig ut.
När vi kom ut mötte vi en av instruktörerna som var på väg hem. Hon såg mig, drog in mig i omklädningsrummet med ett "kom hit!" la mig på golvet, fötterna i högläge.
Gick och köpte en dricka, tvingade mig att dricka av den.
Satt kvar.
Såg till att jag var vaken och andades, pratade om allt och ingenting. Mestadels våra Bodyjam-pass.
Lämnade inte min sida en sekund.
Sen började jag spy, rejält. I en hink, tack och lov, hon tog det utan att blinka.
Hon skickade sms till en vän, som också är min PT.
Hon kom dit, de tvingade i mig både dricka, frukt och druvsocker ifall det var lågt blodsocker (inget jag har känt problem med, men dåligt matintag + träning kan få vem som helst att behöva den energin)
Det snurrade fortfarande runt i huvudet i en rasande fart. Men jag var ändå vaken och kunde prata.
Stå upp var otänkbart.
I en och en halv timme låg jag där. I en och en halvtimme satt hon kvar.
Sen var de tre som hjälpte mig upp på benen, såg till att jag kom hem. Egentligen hade väl ambulans varit det bästa där och då, men så här i efterhand vet jag att det inte hade gjort någon skillnad över huvud taget.
Somnade, vaknade. Allt snurrade. Somnade, vaknade, allt snurrade.
I tre veckor.
I tre veckor snurrade allting. Mer eller mindre.
Smärtan i nacken var borta, men allt snurrade.
Kontaktade neurolog akut och fick tid två dagar senare - inga undersökningar visade någonting. Men de var rörande överens om att jag inte kunde gå. Bara att de inte hittade något de faktiskt kunde hjälpa mig med. Sjukgymnast var det bästa.
Jag hade redan inbokad tid till sjukgymnast dessutom., tog mig dit på något konstigt jävla sätt - på fel dag. Det var dagen efter.
Hem igen, vila. Sova.
Nytt försök till sjukgymnast. Hon vågade inte göra något eftersom det var dagen före neurologbesöket.
Jag är fortfarande inte "på banan" över huvud taget, tre danspass och två PT-timmar med fokus att försöka få bort spänningarna, är vad jag klarat av sen det slutade snurra i huvudet och jag klarade av att gå. åtminstone hyfsat.
Jag tog små promenader när jag kunde ta mig ut - för att inte bli rädd eller fastna i ett dåligt tänk om att jag kommer svimma, allt blir dåligt, jag kommer slå ihjäl mig, bli påkörd...fan vet.
Jag har varit med om MÅNGA sjukdomsfall för egen del, men jag kan lova att detta var det värsta någonsin.
Så alla som sagt "nåååågot kan du väl jobba med..." bla bla bla...har nu fått bevisat att nej, det kan jag inte.
Ska man ses som arbetsför MÅSTE man klara av 25%. Och det var ju glasklart i mitt fall att det går inte. Det är inte aktuellt.
Mina dagar nu?
Ingenting. Absolut ingenting.
Jag försöker komma ut lite varje dag, danspass. PT. That´s it.
Resten av tiden tillbringar jag framför datorn. Mestadels med Starstable Online, ett spel riktat till barn.
Den äldsta jag pratar med är 23.
Den yngsta 11.
Dagar, kvällar, helger, nätter.
Och när det faktiskt är i princip det enda nöje en har...då är det väl ändå jävligt illa?
Jag har skrivit ut på FB och frågat om någon behöver ha dagmatte till en liten hund, som jag kan ha till sällskap här hemma. Inget napp.
Slut på idéer.
Vad fan gör jag nu??
Fyra dagar. Fyra dagar provade jag att "jobba" 25%.
5:e dagen var jag hemma. Med en sån fruktansvärd värk i nacken. Precis som befarat.
Det kom smygande redan när vi ökade från 1,5 timme 2 dagar i veckan och 2 timmar 2 dagar i veckan (Onsdagar tog jag mig friheten att vara ledig. Det var ändå obemannat på "mina" tider och jag kunde ju inte vara där ensam...)
Lite konstant värk i svanken.
Längtade hem snarare än längta dit.
Det enda roliga var när det fanns folk att prata med. Eller någon att spana på (
...och det är väl det absolut enda jag saknar!) allt annat var skit. Jag orkade ingenting.Sista tiden hade jag så ont att en timme om dagen, med en dammtrasa i handen och INGENTING ovanför/under axelhöjd fungerade-ish.
Sen kom veckan då vi skulle ha möte inför fortsatt planering. Jag, och handläggarna från AF och FK.
Jag hade så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
Gick dit, sa precis som det var, jag hade mailat min handläggare tidigare när jag insåg att situationen definitivt var ohållbar, det var då hon rekommenderade att gå ner till MAX en timme om dagen, om ens alls.
Och det mailet skickade hon (inte oväntat) vidare till min handläggare på FK.
Med det som underlag - plus det jag berättade, sa de:
"Det här går inte, du är sjukskriven f.o.m Måndag och du går INTE tillbaka - men du måste lova oss att du fortsätter träna! Sen ska du ansöka om sjukersättning så fort du bara kan!" det var vi alla tre rörande överens om, tyvärr är det ju inte handläggaren som tar beslutet.
Men att de skulle kunna neka när jag verkligen försökt är ju inte så där jättetroligt.
Jag skickade sms till chefen samma dag (hon har sagt att sms är det bästa, annars hade jag såklart ringt)
AF skrev i sitt "slutdokument" något i stil med att "Hon avser att söka sjukersättning, vilket vi uppmuntrar och rekommenderar starkt"
Min läkare undrade hur fan jag stod på benen ens, och att hon skulle skriva ett intyg samma dag som jag ber om det. Så det har hon gjort.
Nu ska jag till en kurator som ska få hjälpa mig att ansöka om sjuk.ers.
Den där måndagen "när jag inte skulle gå tillbaka" kom. Och gick.
Jag mådde väl ändå rätt okej . trodde jag.
På tisdagen skulle jag träna, Bodypump stod på schemat.
Låt nr 3 är bröst/bänkpress.
Totalvikt, inkl stång; 3 kg.
Jag hann knappt lägga mig ner på brädan innan det började snurra. Ordentligt.
Bort med stången, andas, håll i brädan för att inte ramla av.
Andas.
Min kompis vände sig om och såg att jag inte mådde bra. Jag fick ett tuggummi (med socker, jag tänkte att jag ätit för dåligt eller så) i hopp om att inte svimma.
Sen gav jag upp.
Frågade om hon kunde hjälpa mig ut.
När vi kom ut mötte vi en av instruktörerna som var på väg hem. Hon såg mig, drog in mig i omklädningsrummet med ett "kom hit!" la mig på golvet, fötterna i högläge.
Gick och köpte en dricka, tvingade mig att dricka av den.
Satt kvar.
Såg till att jag var vaken och andades, pratade om allt och ingenting. Mestadels våra Bodyjam-pass.
Lämnade inte min sida en sekund.
Sen började jag spy, rejält. I en hink, tack och lov, hon tog det utan att blinka.
Hon skickade sms till en vän, som också är min PT.
Hon kom dit, de tvingade i mig både dricka, frukt och druvsocker ifall det var lågt blodsocker (inget jag har känt problem med, men dåligt matintag + träning kan få vem som helst att behöva den energin)
Det snurrade fortfarande runt i huvudet i en rasande fart. Men jag var ändå vaken och kunde prata.
Stå upp var otänkbart.
I en och en halv timme låg jag där. I en och en halvtimme satt hon kvar.
Sen var de tre som hjälpte mig upp på benen, såg till att jag kom hem. Egentligen hade väl ambulans varit det bästa där och då, men så här i efterhand vet jag att det inte hade gjort någon skillnad över huvud taget.
Somnade, vaknade. Allt snurrade. Somnade, vaknade, allt snurrade.
I tre veckor.
I tre veckor snurrade allting. Mer eller mindre.
Smärtan i nacken var borta, men allt snurrade.
Kontaktade neurolog akut och fick tid två dagar senare - inga undersökningar visade någonting. Men de var rörande överens om att jag inte kunde gå. Bara att de inte hittade något de faktiskt kunde hjälpa mig med. Sjukgymnast var det bästa.
Jag hade redan inbokad tid till sjukgymnast dessutom., tog mig dit på något konstigt jävla sätt - på fel dag. Det var dagen efter.
Hem igen, vila. Sova.
Nytt försök till sjukgymnast. Hon vågade inte göra något eftersom det var dagen före neurologbesöket.
Jag är fortfarande inte "på banan" över huvud taget, tre danspass och två PT-timmar med fokus att försöka få bort spänningarna, är vad jag klarat av sen det slutade snurra i huvudet och jag klarade av att gå. åtminstone hyfsat.
Jag tog små promenader när jag kunde ta mig ut - för att inte bli rädd eller fastna i ett dåligt tänk om att jag kommer svimma, allt blir dåligt, jag kommer slå ihjäl mig, bli påkörd...fan vet.
Jag har varit med om MÅNGA sjukdomsfall för egen del, men jag kan lova att detta var det värsta någonsin.
Så alla som sagt "nåååågot kan du väl jobba med..." bla bla bla...har nu fått bevisat att nej, det kan jag inte.
Ska man ses som arbetsför MÅSTE man klara av 25%. Och det var ju glasklart i mitt fall att det går inte. Det är inte aktuellt.
Mina dagar nu?
Ingenting. Absolut ingenting.
Jag försöker komma ut lite varje dag, danspass. PT. That´s it.
Resten av tiden tillbringar jag framför datorn. Mestadels med Starstable Online, ett spel riktat till barn.
Den äldsta jag pratar med är 23.
Den yngsta 11.
Dagar, kvällar, helger, nätter.
Och när det faktiskt är i princip det enda nöje en har...då är det väl ändå jävligt illa?
Jag har skrivit ut på FB och frågat om någon behöver ha dagmatte till en liten hund, som jag kan ha till sällskap här hemma. Inget napp.
Slut på idéer.
Vad fan gör jag nu??
