sky_fly
Trådstartare
Mina tankar och känslor är ett enda stort kaos och jag fungerar inte normalt i dagsläget. Jag behöver input, råd och pepp ifrån er kära buke!
Jag börjar i stort sett ifrån början av hela förloppet vilket är ca 4 år sedan. Jag träffade då en kille som jag visste var en partymyra men inget som stack ut direkt. Alla i gänget var likadana och så även jag.
Vi blev tillsammans och var det nästan ett år, allt var frid och fröjd tills jag insåg att jag tröttnat så jag dumpade och gick vidare.
Ca ett år senare så tycker jag mig sakna honom och vi blir ett par igen. Alkoholhalten var densamma, fest varje helg och det var inte roligt om inte minst en hade däckat eller hamnat i fyllecell. Han var ofta en av dom som utförde någon utav handlingarna. Jag tyckte och förklarade tydligt för honom att det inte är det minsta häftigt eller respektingivande att ha suttit i fyllecell x antal gånger eller däckat på toa med byxorna nere.
Ofta när vi var ute så blev han grymt svartsjuk. En händelse var att vi gick ut här i min hemstad och jag träffade på en gammal klasskamrat som jag satte mig och pratade med. Får ett sms efter ca fem minuter "Vad fan tror du att du håller på med", jag kollar upp och då står min pv ett par meter därifrån. Han kollar alltid på min mobil när jag får ett sms och är det ett killnamn får jag alltid frågan vem det är och hur jag känner honom..
Jag tröttnade på denna enorma svartsjuka, hans alkoholvanor och hur han inte hade något driv med någonting i livet (Bodde hemma, inget körkort och inga planer på att skaffa någotdera) så jag lämnade honom åter igen.
Fick höra efter vårt uppbrott att han tagit till flaskan rejält. Det var svinigt varje helg och ofta både fre - lör. Han var knäckt. Jag slutade prata med honom trots att han sökte kontakt hela tiden, överallt.
Plötsligt en söndagmorgon i sommras så stod han utanför min dörr (vi bor ca en och en halvtimma ifrån varandra), bakis som ett as och berättade att han skulle åka på behandlingshem dagen efter och hur mycket han älskade mig.
Jag blev såklart helt ställd men samtidigt förbannad och körde iväg honom. När jag lugnat mig så ringde jag upp och vi pratade om det hela. Kommer då fram att han varit full på jobbet två gånger för ett år sedan. En gång bakis efter en hård helg och en gång full efter en festival.
Chefen satte då honom på tester en gång i månaden för att kolla upp. Dessa tester skedde delvis under våran tid tillsammans. Värderna var inte bra (konstigt eftersom han fortsatte som förut) och han fick ett ultimatum. In på behandlingshem eller bli av med jobbet.
Jag åkte och hälsade på honom på hemmet samt även hämtade honom när han fick åka hem. Vi klickade på ett annat sätt och jag tyckte mig tro att han var en ny människa. Vi gav förhållandet ett nytt försök. Jag i tron om att han skulle kunna hålla sig någorlunda borta ifrån alkoholen plus att han nu skaffat lägenhet.
Jobbet gav honom noll tolerans till alkohol under ett år, tester varannan vecka och återbesök på hemmet en gång i månaden - annars tack och adjö.
Den första tiden höll han noll toleransen, eller jag trodde så i alla fall, kom hem till honom en dag och det stod ett par påsar med ölflaskor. Förklaringen var att två av hans vänner vart där och förat lite..
Hans teraput berättade för honom om en skala. Dricker man ca en-två starköl långsamt under en kväll ger det inget utslag på hans test. Han tog givetvis med sig detta och börjde dricka en-två öl emellanåt trots att jag berättade att jag blev besviken och tyckte det var onödigt.
Fick reda på av 'försägningar' ifrån hans vänner att det blivit ett par öl de gånger jag varit hemma hos mig, dessa gånger när han lovat att han dricker redbull.
En kväll/natt när han påstått att han suttit hemma i soffan hela kvällen så ringde jag honom. Hörde direkt att han satt på en buss/tåg eller vad som och jag frågade vart han var. Nekade lite men sa sedan att han var påväg hem ifrån Sthlm, hans vänner ville ut på krogen där.
En annan händelse som stör mig fruktansvärt var en kväll vi blivit bjudna till en kompis flickvän som fyllde tjugo. Jag frågade flera gånger om, om det var okej att jag drack. Givetvis, det var helt okej - men jag ska också dricka öl svarade han. Blev ett par öl, lite bål och en shot... Blev lite småtjafs men inget mer. Då hoppar en av hans vänner på mig och idiotförklarar mig framför alla, skäller och gapar på mig om hur deprimerad jag gör honom. Att jag ska sluta var polis och yadayadayada. Pojkvännen står bredvid honom med händerna i kors och säger inte ett ljud. Gör mig skitförbannad och jag stormar ut.
Det var ungefär där som kaoset i vårt förhållande börjar på rikitgt. Allt fler lögner kommer fram i ljuset och jag dör lite inombords för varje sak. Jag började helt tappa förtroendet för honom och all min respekt försvann.
Droppen var nu under valborg. Jag hade bestämt att ta en egen utekväll med mina vänner här i stan då en fyllde år. Han skulle då sitta hemma och bara chilla, typ. Jag ringer honom på natten när jag väl kommit hem och hör hur jävla pissfull han är. Frågar honom rakt ut hur mycket han druckit och får till svar att det var ingenting. Lättretlig som jag är så blir jag förbannad och han svarar tillslut att han blivit bjuden på fyra öl. Jag svarar honom att det har varit mer än fyra öl, man blir inte dräggit pissfull på fyra öl (i alla fall inte han!) och slänger på luren.
Jag skrev till honom att jag kommer behöva några dagar att tänka igenom allt detta och se om jag pallar med allt det här. Jag gör slut dagen efter.
Ful och elak som jag egentligen är så loggar jag in på hans FB och läser meddelanden. Får fram att han vissa helger bett om ursäkt till tjejer för att han antingen däckat på dom (?) eller varit dumdryg.
Han sitter och skriver till sina vänner alla dess lögner om mig och hur jag behandlat honom varpå vännerna håller med och tycker jag är en bitterfitta i princip. Allt är mitt fel helt enkelt.
Han har börjat skriva till en hög tjejer och ska gå på middag/bio imorgon med en utav dom.. Jag blir galet svartsjuk men han är ju singel och för göra precis vad han vill!
Han och jag har smsat en hel del under dessa dagar och det pendlar ifrån att han hatar mig till att allt är mitt fel till att han älskar mig. Förstår att han är sårad men påminner honom om att det har varit hans aktiva val under hela denna tiden.
Här om natten ramlade det in ett meddelande om hur dålig jag var som tryckte ner honom hela tiden, kallade honom alkoholist osv.
Mina tankar går på högvarv och jag som person tänker alltid för mycket och ändrar om hela situationer för att det ska kunna kännas bra och gå vidare. Nu har jag kommit till den punkten till att det ÄR mitt fel, jag har lämnat honom i hela denna process. Hur bra hjälp har jag varit för min pojkvän om han inte kan hålla sig nykter?
Min kropp gör ont, jag saknar och älskar honom så jävla mycket men jag pallar inte att få fler lögner i ansiktet.
Hur mycket ska man ta/hjälpa en person som uppenbarligen har ett problem?
Jag börjar i stort sett ifrån början av hela förloppet vilket är ca 4 år sedan. Jag träffade då en kille som jag visste var en partymyra men inget som stack ut direkt. Alla i gänget var likadana och så även jag.
Vi blev tillsammans och var det nästan ett år, allt var frid och fröjd tills jag insåg att jag tröttnat så jag dumpade och gick vidare.
Ca ett år senare så tycker jag mig sakna honom och vi blir ett par igen. Alkoholhalten var densamma, fest varje helg och det var inte roligt om inte minst en hade däckat eller hamnat i fyllecell. Han var ofta en av dom som utförde någon utav handlingarna. Jag tyckte och förklarade tydligt för honom att det inte är det minsta häftigt eller respektingivande att ha suttit i fyllecell x antal gånger eller däckat på toa med byxorna nere.
Ofta när vi var ute så blev han grymt svartsjuk. En händelse var att vi gick ut här i min hemstad och jag träffade på en gammal klasskamrat som jag satte mig och pratade med. Får ett sms efter ca fem minuter "Vad fan tror du att du håller på med", jag kollar upp och då står min pv ett par meter därifrån. Han kollar alltid på min mobil när jag får ett sms och är det ett killnamn får jag alltid frågan vem det är och hur jag känner honom..
Jag tröttnade på denna enorma svartsjuka, hans alkoholvanor och hur han inte hade något driv med någonting i livet (Bodde hemma, inget körkort och inga planer på att skaffa någotdera) så jag lämnade honom åter igen.
Fick höra efter vårt uppbrott att han tagit till flaskan rejält. Det var svinigt varje helg och ofta både fre - lör. Han var knäckt. Jag slutade prata med honom trots att han sökte kontakt hela tiden, överallt.
Plötsligt en söndagmorgon i sommras så stod han utanför min dörr (vi bor ca en och en halvtimma ifrån varandra), bakis som ett as och berättade att han skulle åka på behandlingshem dagen efter och hur mycket han älskade mig.
Jag blev såklart helt ställd men samtidigt förbannad och körde iväg honom. När jag lugnat mig så ringde jag upp och vi pratade om det hela. Kommer då fram att han varit full på jobbet två gånger för ett år sedan. En gång bakis efter en hård helg och en gång full efter en festival.
Chefen satte då honom på tester en gång i månaden för att kolla upp. Dessa tester skedde delvis under våran tid tillsammans. Värderna var inte bra (konstigt eftersom han fortsatte som förut) och han fick ett ultimatum. In på behandlingshem eller bli av med jobbet.
Jag åkte och hälsade på honom på hemmet samt även hämtade honom när han fick åka hem. Vi klickade på ett annat sätt och jag tyckte mig tro att han var en ny människa. Vi gav förhållandet ett nytt försök. Jag i tron om att han skulle kunna hålla sig någorlunda borta ifrån alkoholen plus att han nu skaffat lägenhet.
Jobbet gav honom noll tolerans till alkohol under ett år, tester varannan vecka och återbesök på hemmet en gång i månaden - annars tack och adjö.
Den första tiden höll han noll toleransen, eller jag trodde så i alla fall, kom hem till honom en dag och det stod ett par påsar med ölflaskor. Förklaringen var att två av hans vänner vart där och förat lite..
Hans teraput berättade för honom om en skala. Dricker man ca en-två starköl långsamt under en kväll ger det inget utslag på hans test. Han tog givetvis med sig detta och börjde dricka en-två öl emellanåt trots att jag berättade att jag blev besviken och tyckte det var onödigt.
Fick reda på av 'försägningar' ifrån hans vänner att det blivit ett par öl de gånger jag varit hemma hos mig, dessa gånger när han lovat att han dricker redbull.
En kväll/natt när han påstått att han suttit hemma i soffan hela kvällen så ringde jag honom. Hörde direkt att han satt på en buss/tåg eller vad som och jag frågade vart han var. Nekade lite men sa sedan att han var påväg hem ifrån Sthlm, hans vänner ville ut på krogen där.
En annan händelse som stör mig fruktansvärt var en kväll vi blivit bjudna till en kompis flickvän som fyllde tjugo. Jag frågade flera gånger om, om det var okej att jag drack. Givetvis, det var helt okej - men jag ska också dricka öl svarade han. Blev ett par öl, lite bål och en shot... Blev lite småtjafs men inget mer. Då hoppar en av hans vänner på mig och idiotförklarar mig framför alla, skäller och gapar på mig om hur deprimerad jag gör honom. Att jag ska sluta var polis och yadayadayada. Pojkvännen står bredvid honom med händerna i kors och säger inte ett ljud. Gör mig skitförbannad och jag stormar ut.
Det var ungefär där som kaoset i vårt förhållande börjar på rikitgt. Allt fler lögner kommer fram i ljuset och jag dör lite inombords för varje sak. Jag började helt tappa förtroendet för honom och all min respekt försvann.
Droppen var nu under valborg. Jag hade bestämt att ta en egen utekväll med mina vänner här i stan då en fyllde år. Han skulle då sitta hemma och bara chilla, typ. Jag ringer honom på natten när jag väl kommit hem och hör hur jävla pissfull han är. Frågar honom rakt ut hur mycket han druckit och får till svar att det var ingenting. Lättretlig som jag är så blir jag förbannad och han svarar tillslut att han blivit bjuden på fyra öl. Jag svarar honom att det har varit mer än fyra öl, man blir inte dräggit pissfull på fyra öl (i alla fall inte han!) och slänger på luren.
Jag skrev till honom att jag kommer behöva några dagar att tänka igenom allt detta och se om jag pallar med allt det här. Jag gör slut dagen efter.
Ful och elak som jag egentligen är så loggar jag in på hans FB och läser meddelanden. Får fram att han vissa helger bett om ursäkt till tjejer för att han antingen däckat på dom (?) eller varit dumdryg.
Han sitter och skriver till sina vänner alla dess lögner om mig och hur jag behandlat honom varpå vännerna håller med och tycker jag är en bitterfitta i princip. Allt är mitt fel helt enkelt.
Han har börjat skriva till en hög tjejer och ska gå på middag/bio imorgon med en utav dom.. Jag blir galet svartsjuk men han är ju singel och för göra precis vad han vill!
Han och jag har smsat en hel del under dessa dagar och det pendlar ifrån att han hatar mig till att allt är mitt fel till att han älskar mig. Förstår att han är sårad men påminner honom om att det har varit hans aktiva val under hela denna tiden.
Här om natten ramlade det in ett meddelande om hur dålig jag var som tryckte ner honom hela tiden, kallade honom alkoholist osv.
Mina tankar går på högvarv och jag som person tänker alltid för mycket och ändrar om hela situationer för att det ska kunna kännas bra och gå vidare. Nu har jag kommit till den punkten till att det ÄR mitt fel, jag har lämnat honom i hela denna process. Hur bra hjälp har jag varit för min pojkvän om han inte kan hålla sig nykter?
Min kropp gör ont, jag saknar och älskar honom så jävla mycket men jag pallar inte att få fler lögner i ansiktet.
Hur mycket ska man ta/hjälpa en person som uppenbarligen har ett problem?
