Alkoholism -En nybliven alkis bekännelse...

[isprinsessan]

Hej igen alla gamla och nya på forumet.
Jag har varit borta härifrån i några år nu. Men valde att komma tillbaka eftersom jag har en chans att vara hyfsat anonym, ÄVEN om jag använder mitt gamla nick Ni som kanske kommer ihåg mig, snälla låt mig vara anonym.

Varför jag egentligen skriver beror på en enda sak. JAG HAR BLIVIT ALKOHOLIST.
Ja jag dricker alkohol. Ja jag dricker omåttliga mängder. Jag dricker nästan varje dag.

Jag har än så länge inte börjat missköta mitt jobb. Ingen s.k "måndagsmagsjuka" ännu. Däremot har jag lärt mig tänja på gränserna för hur mycket jag kan dricka för att kunna köra bil dagen efter. Och DET är inte positivt!
Jag har blivit alldeles för kreativ i mitt drickande. Nästan på gränsen att jag gömmer mina vinflaskor hemma... eller ja... tror att sambon inte ska fatta så mycket då jag köper hem samma sort och bara byter ut flaskan på bänken.
En hel flaska vin är inga problem att hälla i mig. Jag är duktig på att planera vilken tid jag ska börja dricka för att vara "fit for fight" dagen efter.

Första steget till att bli nykter är att erkänna sitt beroende. Men saaaatan så svårt det är utan att komma med mängder av undanflykter
Jag har sååååå många ursäkter på lager som skulle kunna förklara mitt drickande. Nästan så jag skulle kunna skriva en hel roman med bara ursäkter och försvarstal.
Att bara erkänna detta nu är rent fruktansvärt! För jag vill bara "förklara", "ursäkta mig" och slingra mig runt detta sjukliga missbruk.
Men ja. jag har problem med mitt drickande. Jag dricker för mycket, jag dricker för ofta och är jag utan får jag vedervärdig abstinens! Naknare än så blir inte min sanning!

Jag ska försöka söka proffessionell hjälp genom att ringa runt nu på måndag. Och jag känner att jag som person vill vara anonym, men mitt missbruk öppet.

Tack till Er som orkat läsa min bekännelse! Jag uppdaterar gärna mina fram -och baksteg

 

[tanten]

Hej igen alla gamla och nya på forumet.
Jag har varit borta härifrån i några år nu. Men valde att komma tillbaka eftersom jag har en chans att vara hyfsat anonym, ÄVEN om jag använder mitt gamla nick Ni som kanske kommer ihåg mig, snälla låt mig vara anonym.

Varför jag egentligen skriver beror på en enda sak. JAG HAR BLIVIT ALKOHOLIST.
Ja jag dricker alkohol. Ja jag dricker omåttliga mängder. Jag dricker nästan varje dag.

Jag har än så länge inte börjat missköta mitt jobb. Ingen s.k "måndagsmagsjuka" ännu. Däremot har jag lärt mig tänja på gränserna för hur mycket jag kan dricka för att kunna köra bil dagen efter. Och DET är inte positivt!
Jag har blivit alldeles för kreativ i mitt drickande. Nästan på gränsen att jag gömmer mina vinflaskor hemma... eller ja... tror att sambon inte ska fatta så mycket då jag köper hem samma sort och bara byter ut flaskan på bänken.
En hel flaska vin är inga problem att hälla i mig. Jag är duktig på att planera vilken tid jag ska börja dricka för att vara "fit for fight" dagen efter.

Första steget till att bli nykter är att erkänna sitt beroende. Men saaaatan så svårt det är utan att komma med mängder av undanflykter
Jag har sååååå många ursäkter på lager som skulle kunna förklara mitt drickande. Nästan så jag skulle kunna skriva en hel roman med bara ursäkter och försvarstal.
Att bara erkänna detta nu är rent fruktansvärt! För jag vill bara "förklara", "ursäkta mig" och slingra mig runt detta sjukliga missbruk.
Men ja. jag har problem med mitt drickande. Jag dricker för mycket, jag dricker för ofta och är jag utan får jag vedervärdig abstinens! Naknare än så blir inte min sanning!

Jag ska försöka söka proffessionell hjälp genom att ringa runt nu på måndag. Och jag känner att jag som person vill vara anonym, men mitt missbruk öppet.

Tack till Er som orkat läsa min bekännelse! Jag uppdaterar gärna mina fram -och baksteg

Har inget vettigt att tillägga men vill tacka för att du har förtroende för buke och berättar här.

Följer dig genom detta.

 

[ekra]

Heja dig som tagit steget att erkänna för dig själv att du är sjuk! Det är ju första steget mot ett tillfrisknande.

 

[lady_vip]

Vad bra att du söker hjälp!

Jag tror att det är viktigt att du med tiden berättar även för andra, men det får du lära dig under behandling.

 

[isprinsessan]

Jag vill verkligen tillbaka till den jag var innan alkoholen fick sådant fäste i mig.
Värst av allt är att jag lyckats dölja allt så väl. Alltså, obegripligt hur finurlig man kan vara bara för att dölja sitt missbruk!
Min sambo tog upp ämnet med mig ikväll. Sa att han sett mig med ett vinglas i princip varje dag de senaste veckorna...
Tyvärr har detta pågått sen i somras tror jag. Jag TROR... Så jobbigt att inte veta helt säkert. Men inte har detta bara pågått i någon vecka.
Värst av allt är att jag även arbetat inom missbruksvården. Jag har stöttat och slitit mitt hår för att hjälpa personer med missbruk. Men satan i gatan så lätt det är att halka dit! Min förståelse för dessa individer har hamnat på en punkt där jag kan känna hur de känner. Att ha viljan som slåss mot beroendet. Förnuftet som jag bara vill lura ner i pölen med kokande tjära... Ja den som skrev Dr. Jekyll and Mr. Hyde visste vad denne gjorde! Jisses så kluven jag känner mig! Kluven, beslutsam och fruktansvärt rädd...

 

[ekra]

Bra att sambon tog upp det istället för att ignorera/låtsas som att det nog inte är så illa. Han som lever med dig märker säkert betydligt mer än du tror.

 

[lady_vip]

Jag vill verkligen tillbaka till den jag var innan alkoholen fick sådant fäste i mig.
Värst av allt är att jag lyckats dölja allt så väl. Alltså, obegripligt hur finurlig man kan vara bara för att dölja sitt missbruk!
Min sambo tog upp ämnet med mig ikväll. Sa att han sett mig med ett vinglas i princip varje dag de senaste veckorna...
Tyvärr har detta pågått sen i somras tror jag. Jag TROR... Så jobbigt att inte veta helt säkert. Men inte har detta bara pågått i någon vecka.
Värst av allt är att jag även arbetat inom missbruksvården. Jag har stöttat och slitit mitt hår för att hjälpa personer med missbruk. Men satan i gatan så lätt det är att halka dit! Min förståelse för dessa individer har hamnat på en punkt där jag kan känna hur de känner. Att ha viljan som slåss mot beroendet. Förnuftet som jag bara vill lura ner i pölen med kokande tjära... Ja den som skrev Dr. Jekyll and Mr. Hyde visste vad denne gjorde! Jisses så kluven jag känner mig! Kluven, beslutsam och fruktansvärt rädd...

Missbrukare ljuger väldigt bra, säkert allra mest för sig själv. Jag gissar att du hittar på 1000 bra ursäkter till varför du förtjänar det där vinglaset. Jag menar, jag vet själv hur bra ursäkter jag har för en chokladbit och det är ändå inte alls samma berusning.
Och det brukar väl vara så, att det sista som brister är inför jobbet, då har redan de där hemma vetat om det en lång period.

 

[Red_Chili]

Det är jättebra(!) att du insett att problemen finns där och jättebra att du söker den hjälp som finns. Min erfarenhet är att om personen ser till att verkligen ta tillvara på den hjälpen, då går det också bra att få ordning på allt. Ingenting är omöjligt, även om det ibland kan vara jäkligt tufft att få till den förändring som behöver ske.

Skriv gärna här på buke hur det går med allt. Kanske kan det också vara klokt att fundera på varför det blivit såhär? Jag upplever det som att alkoholproblem sällan är "det riktiga problemet" utan det kommer från något annat (stress, dålig självkänsla eller annat negativt). Genom att komma åt det problemet lär det också bli lättare att komma ur alkoholmissbruket och börja må bra igen.

 

[Kilauea]

Starkt av dig att erkänna, det är ett första steg i rätt riktning. Heja dig!

 

[isprinsessan]

Bra att sambon tog upp det istället för att ignorera/låtsas som att det nog inte är så illa. Han som lever med dig märker säkert betydligt mer än du tror.

Ja jag har ärligt talat varit lite sur över att han inget "märkt". Och rädd över hans eventuella reaktion. På sätt och vis har jag ju gjort mitt drickande mer öppet sista tiden. Kanske undermedvetet trotsigt för att uppmärksamma honom... Samtidigt har jag varit fullkomligt livrädd över eventuell reaktion.
Tack och lov tog han upp det på ett lugnt och försiktigt sätt. Förklarat att han ofta sett mig med ett vinglas och frågade om jag verkligen kände att jag klarar av att ha alkohol hemma. Jag svarade ärligt "nej" samtidigt som tårarna kom. Nej, jag klarar INTE att ha alkohol hemma!

jag vill verkligen komma ur mitt beroende. Samtidigt skrämmer vägen dit skiten ur mig! Abstinensen... Erkännandet för mina närmaste. Det känns svårt och avlägset.
Fast å andra sidan... Jag tror de som redan finns i min närhet stannar kvar. Jag tror inte just de människorna skulle överge mig.

Förlåt... massor med tankar som snurrar eftersom det känns som hela mitt inre är i ett osaligt uppror!

 

[isprinsessan]

Det är jättebra(!) att du insett att problemen finns där och jättebra att du söker den hjälp som finns. Min erfarenhet är att om personen ser till att verkligen ta tillvara på den hjälpen, då går det också bra att få ordning på allt. Ingenting är omöjligt, även om det ibland kan vara jäkligt tufft att få till den förändring som behöver ske.

Skriv gärna här på buke hur det går med allt. Kanske kan det också vara klokt att fundera på varför det blivit såhär? Jag upplever det som att alkoholproblem sällan är "det riktiga problemet" utan det kommer från något annat (stress, dålig självkänsla eller annat negativt). Genom att komma åt det problemet lär det också bli lättare att komma ur alkoholmissbruket och börja må bra igen.

Självklart ligger det annat i grunden. Kortfattat har jag PTSD pga trauman i tidig ålder.
Men jag hoppas på hitta det som utlöste mitt motstånd mot alkohol att bli ett beroende... Alkoholen är ju "bara" för att döva det egentliga problemet. Och oftast är just DET problemet något man själv förstorat och av rädsla undvikit att ta itu med... Så sjukt att jag "kan" allt det där, men ändå "halkat dit"... tragikomiskt...

 

[Red_Chili]

Självklart ligger det annat i grunden. Kortfattat har jag PTSD pga trauman i tidig ålder.
Men jag hoppas på hitta det som utlöste mitt motstånd mot alkohol att bli ett beroende... Alkoholen är ju "bara" för att döva det egentliga problemet. Och oftast är just DET problemet något man själv förstorat och av rädsla undvikit att ta itu med... Så sjukt att jag "kan" allt det där, men ändå "halkat dit"... tragikomiskt...

Det är egentligen inte konstigt alls och inget du ska skämmas för.
En person som jag hade mycket(!) kontakt med förut blev plötsligt mer och mer tydlig med hur mycket han drack. Inte så att han pratade om det, men just att han gjorde det mer "öppet" på ett vis som gjorde att jag någonstans förstod att det fanns en problematik kring det där. Plötsligt en dag brast det helt, han hörde av sig och nästan skrek med gråten i halsen att det inte fungerade längre och att han var tvungen att ändra något.

Den personen hade ändå en nära släkting med rejäla alkoholproblem och hade flera gånger pratat om sin avsky gentemot den personen, om hur han starkt ogillade allt som alkoholen ställt till med, hur vidrigt personen betett sig mot de som stod den nära osv. Delvis därför ville han inte acceptera att han gjorde "likadant" själv.

MEN han tog sig faktiskt ur sitt beroende. Tyvärr hade han absolut noll intresse av att ta itu med grundproblemet bakom alkoholproblemen, så när alkoholen väl var borta så betedde han sig fortfarande dåligt, men då utan "ursäkter" (mer än världens största offerkofta).

Kan en person med en så enorm offerkofta som honom ta sig bort från alkoholen, då är jag nästan övertygad om att "vem som helst" kan det. Jag hoppas i alla fall på att du lyckas och att allt går bra för dig framöver! Heja dig!

 

[isprinsessan]

Missbrukare ljuger väldigt bra, säkert allra mest för sig själv. Jag gissar att du hittar på 1000 bra ursäkter till varför du förtjänar det där vinglaset. Jag menar, jag vet själv hur bra ursäkter jag har för en chokladbit och det är ändå inte alls samma berusning.
Och det brukar väl vara så, att det sista som brister är inför jobbet, då har redan de där hemma vetat om det en lång period.

Du har alldeles rätt! Vi blir duktiga lögnare. Såna som vi tidigare avskydde. Visst okej att ljuga för sig själv är en sak. Men när vi drar in andra i att tro på våra lögner så har vi gått för långt.
En chokladbit extra hit eller dit... Ja, där kan vi vinkla det till om det är mörk eller ljus choklad, ena nyttigare än den andra... Helt okej.
Jag däremot har som helt tappat kontrollen. Istället för ett glas rött någon gång då och då så resonerar min hjärna såhär: "Jamen ett glas vin är ingen fara... nämen ett till kan jag ta, rött vin har ju hälsofrämjande egenskaper... "tittar på flaskan" hmmm, det som är kvar kanske ryms i glaset? Ja jo nämen 3 glas vin (en hel flaska nu) är ju inte så farligt... Åhhhh, se en oöppnad öl, ja men den kan jag ju ta som avrundning... fast... det där äckelsöta vita vinet... det kan ju inte bara stå och surna bort? Nämen jag tar ett glas av det också, så slipper jag kasta pengarna i sjön..."

Så fungerar min hjärna just nu. Och jag måste ändra det mönstret! Så det om att missbrukare är experter på att slingra sig och hitta ursäkter, det är mer än sant! Och vi ljuger! Kanske inte mest för andra, men för oss själva!

 

[Petruska]

Ja jag har ärligt talat varit lite sur över att han inget "märkt". Och rädd över hans eventuella reaktion. På sätt och vis har jag ju gjort mitt drickande mer öppet sista tiden. Kanske undermedvetet trotsigt för att uppmärksamma honom... Samtidigt har jag varit fullkomligt livrädd över eventuell reaktion.
Tack och lov tog han upp det på ett lugnt och försiktigt sätt. Förklarat att han ofta sett mig med ett vinglas och frågade om jag verkligen kände att jag klarar av att ha alkohol hemma. Jag svarade ärligt "nej" samtidigt som tårarna kom. Nej, jag klarar INTE att ha alkohol hemma!

jag vill verkligen komma ur mitt beroende. Samtidigt skrämmer vägen dit skiten ur mig! Abstinensen... Erkännandet för mina närmaste. Det känns svårt och avlägset.
Fast å andra sidan... Jag tror de som redan finns i min närhet stannar kvar. Jag tror inte just de människorna skulle överge mig.

Förlåt... massor med tankar som snurrar eftersom det känns som hela mitt inre är i ett osaligt uppror!

I den mån andra "överger" dig, eller ställer ultimatum om att det är de eller flaskan, beror naturligtvis väldigt mycket på vad du offrar för flaskans skull, så att säga. Vem du offrar och på vilka sätt.

Nu verkar ju det hela ändå inte ha gått jättelångt - som missbruk betraktat - och du visar ju ändå att du vill ta tag i det.

Jag vet inte vilken typ av missbruksvård du har arbetat med, själv har jag arbetat med unga missbrukare i tvångsvård.

Skulle du kunna vända dig till Anonyma Alkoholister? Jag menar, kontakta dem imorgon, börja gå på deras möten genast?

 

[isprinsessan]

Det är egentligen inte konstigt alls och inget du ska skämmas för.
En person som jag hade mycket(!) kontakt med förut blev plötsligt mer och mer tydlig med hur mycket han drack. Inte så att han pratade om det, men just att han gjorde det mer "öppet" på ett vis som gjorde att jag någonstans förstod att det fanns en problematik kring det där. Plötsligt en dag brast det helt, han hörde av sig och nästan skrek med gråten i halsen att det inte fungerade längre och att han var tvungen att ändra något.

Den personen hade ändå en nära släkting med rejäla alkoholproblem och hade flera gånger pratat om sin avsky gentemot den personen, om hur han starkt ogillade allt som alkoholen ställt till med, hur vidrigt personen betett sig mot de som stod den nära osv. Delvis därför ville han inte acceptera att han gjorde "likadant" själv.

MEN han tog sig faktiskt ur sitt beroende. Tyvärr hade han absolut noll intresse av att ta itu med grundproblemet bakom alkoholproblemen, så när alkoholen väl var borta så betedde han sig fortfarande dåligt, men då utan "ursäkter" (mer än världens största offerkofta).

Kan en person med en så enorm offerkofta som honom ta sig bort från alkoholen, då är jag nästan övertygad om att "vem som helst" kan det. Jag hoppas i alla fall på att du lyckas och att allt går bra för dig framöver! Heja dig!

Som jag känner igen mig där! Dock anser jag inte att jag är ett offer. Däremot en produkt av de val jag gör. Visst har jag varit ett offer... men det var väldigt länge sedan och han som, ja, gärningsmannen, är död...
Men nära anhörig med alkoholproblem och åsikterna känner jag igen så väl! Liksom mina åsikte om att aldrig själv bli så...
Nä min kusin sa en gång att: " vår släkt har trampat runt i samma cirkel i generationer. De som vill får fortsätta, men du och jag ska tamejfan bryta oss loss och skapa våra egna vägar!" Och ja... Jag är väldigt för att hålla med henne!

 

[lady_vip]

Självklart ligger det annat i grunden. Kortfattat har jag PTSD pga trauman i tidig ålder.
Men jag hoppas på hitta det som utlöste mitt motstånd mot alkohol att bli ett beroende... Alkoholen är ju "bara" för att döva det egentliga problemet. Och oftast är just DET problemet något man själv förstorat och av rädsla undvikit att ta itu med... Så sjukt att jag "kan" allt det där, men ändå "halkat dit"... tragikomiskt...

Det är nog en mycket vanligare orsak än vad man kan tro, det har varit samma orsak (olika händelser) för mina anhöriga. Den ena är nykter sedan 10+ år och är starkare än någonsin, den andra blir konstant sämre och har börjat lida av följdsjukdomar.
Den förstnämnda fick hjälp av 12-stegsprogrammet med boende på annan ort för att bryta missbruksrutinerna, det funkade för denne.

Däremot har båda varit i sämre skick än vad du verkar vara.

 

[isprinsessan]

I den mån andra "överger" dig, eller ställer ultimatum om att det är de eller flaskan, beror naturligtvis väldigt mycket på vad du offrar för flaskans skull, så att säga. Vem du offrar och på vilka sätt.

Nu verkar ju det hela ändå inte ha gått jättelångt - som missbruk betraktat - och du visar ju ändå att du vill ta tag i det.

Jag vet inte vilken typ av missbruksvård du har arbetat med, själv har jag arbetat med unga missbrukare i tvångsvård.

Skulle du kunna vända dig till Anonyma Alkoholister? Jag menar, kontakta dem imorgon, börja gå på deras möten genast?

Tack för ditt kritiska tänk!
Egentligen har ingen övergett mig -än.
Och jag har inte heller direkt offrat någon (då jag kunnat jobba hemifrån emellanåt men ändå kunnat ta "ett" glas vin samtidigt ).
Du har rätt i att det inte hunnit gå alldeles för lång, -men tillräckligt.
De missbrukare jag jobbat med är de lite äldre. De som kallas A-lagarna inom den frivilliga psykiatriska kontakten. Personer jag faktiskt sett upp till genom deras missbruk... (svårt förklara, men de har gått igenom och förlorat allt flera gånger om, men som sedan insett att heder och förtroende är något heligt trots deras missbruk).
Jag ska överväga AA. Min första tanke var kurator via HC. Men detta känns akut (innan jag ändrar mig). Så att för min del slänga ut hela betesboxen med agn och krokar hejvilt omkring mig kommer tränga in mig i ett hörn jag inte kan fly ur. Vilket nog måste ske.

 

[isprinsessan]

Det är nog en mycket vanligare orsak än vad man kan tro, det har varit samma orsak (olika händelser) för mina anhöriga. Den ena är nykter sedan 10+ år och är starkare än någonsin, den andra blir konstant sämre och har börjat lida av följdsjukdomar.
Den förstnämnda fick hjälp av 12-stegsprogrammet med boende på annan ort för att bryta missbruksrutinerna, det funkade för denne.

Däremot har båda varit i sämre skick än vad du verkar vara.

Ja jag är i ett hyfsat "tidigt" skede. Dock med ett starkt behov av alkohol.
Jag vill inte vara beroende.
Jag vill vara den nyktra som alla kan lita på.
Jag vill kunna sätta mig i bilen närhelst lusten faller på.
Jag vill inte lita till andras välvilja om något händer mitt barn.
Jag vill vara nykter.
Jag vill bli stark igen.
Jag vill leva!

Nu fattas nog bara ett "hallelu.." *asg* - tyvärr, det bjuder jag inte på

 

[Vinterbad]

@isprinsessan heja dej! Jag vill följa den här tråden och se dina framsteg och läsa alla kloka ord som kommer att skrivas här!

 

[Petruska]

Tack för ditt kritiska tänk!
Egentligen har ingen övergett mig -än.
Och jag har inte heller direkt offrat någon (då jag kunnat jobba hemifrån emellanåt men ändå kunnat ta "ett" glas vin samtidigt ).
Du har rätt i att det inte hunnit gå alldeles för lång, -men tillräckligt.
De missbrukare jag jobbat med är de lite äldre. De som kallas A-lagarna inom den frivilliga psykiatriska kontakten. Personer jag faktiskt sett upp till genom deras missbruk... (svårt förklara, men de har gått igenom och förlorat allt flera gånger om, men som sedan insett att heder och förtroende är något heligt trots deras missbruk).
Jag ska överväga AA. Min första tanke var kurator via HC. Men detta känns akut (innan jag ändrar mig). Så att för min del slänga ut hela betesboxen med agn och krokar hejvilt omkring mig kommer tränga in mig i ett hörn jag inte kan fly ur. Vilket nog måste ske.

Eftersom du arbetar med missbruk skulle du ju kunna ha någon sorts åsikter om AA, eller ha kontakter eller på något sätt redan vara involverad.

Det jag tänker är bra med AA i ditt fall är just frivilligheten - du verkar ju inte vara redo för tvångsvård, än. Och AA konfronterar dig ju oundvikligen med ditt missbruk och din missbrukspersonlighet, vilket den verkar behöva. Jag tror att du har lätt för att framstå som mycket mer ärlig och öppen än du är. Då är det bra att ha ett socialt sammanhang omkring sig som känner igen just det mönstret, vilket många missbrukare gör. Just i AA finns det ju också hyfsat många just sådana missbrukare som har klarat att upprätthålla ganska mycket av sina sociala liv, trots sitt missbruk. Det kräver en alldeles särskild sorts förmåga, som inte betyder att man har sitt missbruk under kontroll.