Jag har alltid hittentills varit tillsammans med relativt jämnåriga, innan har det som mest skilt ca 3 år, men nu är jag tillsammans med en kille sen ca 7-8 månader som är hela 17 år yngre än mig.
Bland mina kompisar däremot har det alltid kunnar vara väldigt stor ålderspann på, beror nog på de intressen jag har, som förutom hästeriet har tex varit/är teater, medeltidtjofräs, rollspel, dataspel, så när vi lärde känna varandra, så tänkte jag inte nämnvärt på hans ålder.
Vi träffades via ett onlinespelet/mmot swtor, han bor i England och fann varandra direkt och började prata mycket även utanför spelet, för lite över ett år sen så började vi flirta på allvar, planera att träffas och i höstas gjorde vi det första gången och blev då tillsammans, han är 19 och jag är 35 år.
Kan inte säga att jag har någon speciell typ av kille som jag brukar dras till, det bara blev så det här gången, vi fungerar skitbra ihop, många gemensamma intressen och vi har samma utgångspunkt i vad vi vill ha ut från vårt förhållande.
Vi har tagit väldigt lätt på det, inte kommit med några löften, fokuserat på det som är bra här och nu och så länge det känns bra att träffas så planerar vi för nåsta gång.
Visst har jag konstant i åtanke att han inte har samma grad av livserfarenhet som jag, särskillt när det kommer till förhållanden och har varit trygg nog i mig själv att låta honom bestämma takten och riktningen i mycket hur vårt förhållande har utvecklats, tex vi kallades oss länge friends with a spark, för det var det som kändes rätt och det var han som i höstas tog upp när vi träffats första gången att det var nog att gå runt i förnekelse att säga att vi bara skulle vara kompisar.
Tidigare har jag alltid dragit paralleller ett bra förhållande är ett förhållande som måste ha utgångspunkten att vara livslångt.
Nu känner jag att man vet aldrig hur personer kommer in i ens liv, hur länge de stannar och när de går och han och jag klickar på ett för underbart sätt för att jag skulle vilja gå miste om det, hur länge det än varar.
Jag vet inte vad det säger om min och hans grad av mognad, att vi ändå kan mötas, trivas ihop och inte känner av ålderskillanden som ett hinder.
Tror mycket beror på den typen av uppväxt liv han varit med om, han har haft det väldigt tufft, fått växa upp väldigt tidigt, på gott och ont har han mycket livserfarenhet till sina år och det har gjort honom till en väldigt mogen, lyhörd och osjälvisk person.
Och på sätt och vis står vi på samma punkt i livet, han för att han inte gick ut skolan för så länge sen och kämpar för att få ihop det med jobb, han jobbar som speltestare och det är inte det säkraste jobbet och jag för att jag varit långtidssjukskriven för utmattningsdepression, jag har heller aldrig fått vuxen livet med jobb/utbildning att fungera och just nu genomgår jag en utredning för asperger och vrider och vänder på hur jag ska få ihop det med en sysselsättning. Sen är ingen av oss heller intresserad av att skaffa barn eller liknande, som kanske skulle vara svårt att få ihop beroende på var man står i livet.
I sommar kommer han och bor hos mig i en månad, det längsta vi kunnat hälsa på varandra innan är ca 10 dar, så det är mycket för att känna på hur det är att ha lite mer vardag tillsammans.
Vi har pratat lite försiktigt om framtiden, det vi vet säkert att vi skulle vilja kunna träffas lite mer ofta och mer regelbundet och mer försiktigt hur det skulle fungera om vi valde att åtminstone bodde i samma land, det är ett stort steg dock, nåt som ingen av oss känner är rätt än, kanske vi vet efter månaden vi får tillsammans i juli.
Hittentills har jag inte fått särskillt stora reaktioner på vår ålderskillnad och att det inte är som det ofta är att det är killen som är betydligt äldre.
Folk brukar reagera lite, skratta till lite, berätta om någon de känner som också har det så, men sen går snabbt vidare och och är mer intresserad av vad han jobbar med, hur han är som person och hur vi har det och är vi ska ses nästa gång och sånt.
Min familj och närmsta vänkretsen har inre brytt sig de minsta, bara sagt hur bra de ser att jag mår av att ha honom i mitt liv.
Ska bli intressant och se hur jag blir mottagen här, måste erkänna att jag drog mig för att skriva om oss här, vet att det finns många med väldigt starka åsikter och jag är inte den som har mycket att sätta emot i en het diskussion för jag får ofta svårt att se klart och formulera mig när jag pratar om något som är så känsligt och ligger mig så varmt om hjärtat, men jag ska göra mitt bästa.
Men så återkommer jag till denna man jag dansat med några nu och fick denna helt galna kontakt/känsla med igår, visst såg/förstod jag att han var äldre men inte hur mycket äldre.. Så alltså visste jag inte hur mycket äldre han var när vi fick denna kontakt, kan inte låta bli att undra om det hade blivit samma känsla om jag vetat hur mycket äldre han är?
