S
strösslet
hejsan! jag behöver bara skriva av mig och förväntar mig inge medhåll eller liknande, kanske tips och råd hur ja ska gå till väga/orka med situationen.
långt och kan vara snurrigt..
lite kort: jag och Elias pappa har haft de struligt under den tid vi känt varandra (ca 5år) vi har inte varit tillsammans utan bara... "Njutit" av varandra. han har haft mer känslor för mig än jag för honom under flera år, jag har inte känt mig riktigt redo för ett förhållande med honom då han har varit "krävande".
förra året vid den här tiden va vi tillsammans en månad sen var han otrogen mot mig när jag såg på (han trodde jag sov och började kladda på min kompis som sov i samma säng STOR DUBBEL SÄNG) jag gjorde slut, sen började vi umgås igen så smått och valde att "njuta" av varandra igen.. så blev Elias till.. och vi bestämde att värkligen sattsa 100%.
jag vet inte vart jag ska börja, men vi har värkligen problem.. han fnyser och fräser åt mig hela tiden åt allt han anser jag gör fel... ex stänger inte skåpluckor direkt efter mig, lämnar ett glas framme för att ja ska använda det m.m m.m m.m)
han "uppskattar" mig inte, jag får aldrig höra att ja är fin,att han tycker om mig m.m m.m
jag kräver inte att han ska komma med blommor och choklad eller guld och diamanter, men någon slags uppvaktning.... nått fint ord ibland... eller nå...
jag känner mig fet ful och o älskad.. jag känner mig som ett substitut/i väntan på någon bättre....
jag har pratat med honom om detta, värkligen lagt fram att jag GILLAR blommor, att jag BEHÖVER höra någon gång att ja är fin eller liknande...
de ända han gör är att rycka på axlarna och säger "jag vet inte hur man gör" eller liknande...
inget jag gör duger.. jag försöker att uppvakta honom.. (man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad) köpt blommor åt honom laga god middag, tända ljus, säga hur fin han är i dag, vad snygg han är i den o den tröjan m.m men de går lixom inte in...
vi går till famlije jour och pratar, senast i dag.. men han satt bara och spydde galla över mig och fick mig att framstå som en dålig mamma/partner, att jag vill inte som han vill, att jag blir kinkig när han ska ut me sina kompisar eller spela dator med dem (han är borta nästan varje kväll)
att jag är dålig som röker (jag behöver ingen moralpredikan ang rökning för jag VET att det absolut inte är bra.) (röker inte på Elias med Elias eller överhuvudtaget i närheten av han, tvättar händer och mun varje gång ja röker har oftast "rök kläder" som ja byter om till)
ni kanske tycker ja är dum som överhuvudtaget börja röka igen efter Elias kom (han ammas inte) men så mycket har hänt som gjorde att jag "behövde" det.. gallstensanfall,akuten besök gånger flera,min pappa som legat för döden m.m m.m
och det blir inte lättare att sluta röka när han bara spottar och fräser åt mig..
jag vet inte vad ja ska göra, jag vill hålla ihop våran lilla famlij för Elias, och innerst inne tycker jag om karln, men de här är inte hållbart för mig, jag mår så dåligt och känner mig riktigt nere, (går till en familjepsykolog åxå för att ha någon att prata med)
Jag vill inte ge upp, men ändå så funderar ja på att titta på en egen lägenhet...
vad ska ja göra.. ? någon som har nå tips, eller kanske typ varit med om samma ? snälla nå¨n.. giv mig kraft att orka!
långt och kan vara snurrigt..
lite kort: jag och Elias pappa har haft de struligt under den tid vi känt varandra (ca 5år) vi har inte varit tillsammans utan bara... "Njutit" av varandra. han har haft mer känslor för mig än jag för honom under flera år, jag har inte känt mig riktigt redo för ett förhållande med honom då han har varit "krävande".
förra året vid den här tiden va vi tillsammans en månad sen var han otrogen mot mig när jag såg på (han trodde jag sov och började kladda på min kompis som sov i samma säng STOR DUBBEL SÄNG) jag gjorde slut, sen började vi umgås igen så smått och valde att "njuta" av varandra igen.. så blev Elias till.. och vi bestämde att värkligen sattsa 100%.
jag vet inte vart jag ska börja, men vi har värkligen problem.. han fnyser och fräser åt mig hela tiden åt allt han anser jag gör fel... ex stänger inte skåpluckor direkt efter mig, lämnar ett glas framme för att ja ska använda det m.m m.m m.m)
han "uppskattar" mig inte, jag får aldrig höra att ja är fin,att han tycker om mig m.m m.m
jag kräver inte att han ska komma med blommor och choklad eller guld och diamanter, men någon slags uppvaktning.... nått fint ord ibland... eller nå...
jag känner mig fet ful och o älskad.. jag känner mig som ett substitut/i väntan på någon bättre....
jag har pratat med honom om detta, värkligen lagt fram att jag GILLAR blommor, att jag BEHÖVER höra någon gång att ja är fin eller liknande...
de ända han gör är att rycka på axlarna och säger "jag vet inte hur man gör" eller liknande...
inget jag gör duger.. jag försöker att uppvakta honom.. (man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad) köpt blommor åt honom laga god middag, tända ljus, säga hur fin han är i dag, vad snygg han är i den o den tröjan m.m men de går lixom inte in...
vi går till famlije jour och pratar, senast i dag.. men han satt bara och spydde galla över mig och fick mig att framstå som en dålig mamma/partner, att jag vill inte som han vill, att jag blir kinkig när han ska ut me sina kompisar eller spela dator med dem (han är borta nästan varje kväll)
att jag är dålig som röker (jag behöver ingen moralpredikan ang rökning för jag VET att det absolut inte är bra.) (röker inte på Elias med Elias eller överhuvudtaget i närheten av han, tvättar händer och mun varje gång ja röker har oftast "rök kläder" som ja byter om till)
ni kanske tycker ja är dum som överhuvudtaget börja röka igen efter Elias kom (han ammas inte) men så mycket har hänt som gjorde att jag "behövde" det.. gallstensanfall,akuten besök gånger flera,min pappa som legat för döden m.m m.m
och det blir inte lättare att sluta röka när han bara spottar och fräser åt mig..
jag vet inte vad ja ska göra, jag vill hålla ihop våran lilla famlij för Elias, och innerst inne tycker jag om karln, men de här är inte hållbart för mig, jag mår så dåligt och känner mig riktigt nere, (går till en familjepsykolog åxå för att ha någon att prata med)
Jag vill inte ge upp, men ändå så funderar ja på att titta på en egen lägenhet...
vad ska ja göra.. ? någon som har nå tips, eller kanske typ varit med om samma ? snälla nå¨n.. giv mig kraft att orka!