Ozzy fick somna in för två veckor sen, jag är fortfarande helt knäckt. Vi missade sista kiropraktor-tiden då maken blandade ihop dagarna, han blev sämre så jag försökte kontakta henne men hon var på semester. Han blev riktigt riktigt dålig, nästan som han var innan
.
Jag började räkna och insåg att det gått två år utan märkbar förändring.. Snäppet var rågat när han helt oprovocerat flög fram mot min dotter och högg mot hennes ansikte. Maken bokade tid för avlivning. Hade metacam kvar sen hästens behandling och han fick det sista dagarna och var gladare än på länge, var ganska frikostig med dosen också.
Har tagit bort många djur i mina dagar men det här är det svåraste, han såg ju helt frisk och välmående ut fast han hade ont. Jag känner mig som en hemsk människa som förlängt hans lidande i två år, försöker inbilla mig att han hade mer bra dagar än dåliga men i och med att han var så dålig sista veckan så är det det som sitter kvar i huvudet. Jag trodde nog att han mådde bättre än vad han gjorde men tydligen så var det kiropraktorbehandlingarna som höll honom över ytan. Känns jobbigt att inse att man lurat sig själv med att leta efter förbättringar men kanske blunda för hur det faktiskt var. Gråter fortfarande om kvällarna och när jag tänker på honom, han saknas mig!
RIP Ozzy och förlåt mig..
Bild på Ozzy för 3 år sen