Har inte orkat svarat på några dagar, men läst tråden. Jag tänker att jag bara måste svara ändå.
Fattigdom är ett så brett begrepp. Det är så stort. Självklart är den hemlösa mannen/kvinnan som inte har någon bostad, bara kläderna på kroppen och som sitter och tigger några kronor lite här och där också fattig. det i sin tur gör inte att den barnfamilj som lever på försörjningsstöd inte räknas som fattig.
För jag ber om ursäkt om jag trampar någon på tårna här, men försörjningsstödstagarna räknas faktiskt som fattiga trots att de har hem att bo i, oftast tillräckligt med kläder att klä sig med när det är kallt och kan äta sig mätta varje dag. Till och med en billig godispåse till barnen på lördagar! Som fattig får man livet att gå runt genom att ärva kläder, ta emot skänkessaker, handla på rea och liknande. Har själv en kompis som jag lärde känna via buke när min man dog för 14 år sedan (och hon är märkligt nog min vän ännu trots att vi träffas IRL alltså
) som genom åren har skänkt sina barnkläder till mig, när min tös har vuxit ur dem går de vidare till mina alla syskonbarn som använder dem en efter en. För min väns del är det kul att se hur det kommer till nytta, på riktigt, att det faktiskt inte bara ligger eller så. För min del har det stor ekonomisk betydelse.
Gruppen riktigt jävla urfattiga så att man inte ens har hem, kläder efter väder eller 5 kr till mat per dag är lyckligtvis i Sverige inte SÅ jädrans stor även om den är på tok för stor som den är. Det tycker jag inte vi ska sticka under stol med. Men gruppen, som jag har diskuterat i den här tråden, som är fattig, men "överlever" på någon vänster varje månad (Gud hjälpe dem om de blir sjukskrivna/ de får någon big bauta räkning/ olycka händer /eller liknande), den gruppen är här i Sverige betydligt större än hemlösagruppen. Man måste väl kunna diskutera fattigdom utan att behöva enbart diskutera de allra fattigaste? Det betyder ju inte att man inte ser dem eller inte förstår att de finns. Jag valde just att diskutera fattigdom ur fattig barnfamiljsperspektivet eftersom jag kommer från en fattig barnfamilj och själv är fattig och har varit långt fattigare och har barn. Dessutom, som jag skrev, det är en stor och ibland något osynlig grupp faktiskt.
Min familj hade, när jag växte upp kunnat ha det bättre ekonomiskt om pappa inte hade supit upp det han själv tjänade som bilmekaniker... småsummor, och försörjningsstödet för familjen som betalades ut... ja just det, till mannen i familjen, i det här fallet alkoholisten. Vi andra fick överleva på mamma halvtidsjobb som städerska. 4 barn och 2 vuxna. Jag är uppvuxen med lördagsgodis. Jag vet inte varför det verkar vara så hemskt att fattiga familjer vill ge sina barn något gott?
När jag var barn var det goda på lördagarna långt mycket mindre än vad många ger sina barn i dag. Det var tex en tablettask. Min favorit var Fruxo. Fruxo. Det är vad jag tänker på när jag tänker godis när jag var barn, smaken, hur det ser ut, glädjen. I dag är en sådan ask väl något många stoppar till ungarna för att de ska knipa igen i matkön liksom. Jag minns också Tom och jerrypåsarna när de kom. De var billigast redan då och jag och min 2 år yngre syster delade ofta på en sådan en del lördagar. Betyder det att vi inte var fattiga?
Är lördagsgodis måttet på fattigdom?
Som förälder vet jag vad man offrar för sina barn. Jag vet vad min mamma offrade för oss för att vi skulle äta oss mätta och få den där lördagsgodisen, jag vet det i dag när jag är vuxen och mamma själv.
Före vinterskor till mig gick tex lördagsgodis och födelsedagskalas åt barnen. Jag fick ett par begagnade gympadojjor av en bekant som inte tyckte de satt så bra, jag har storlek 39 pga att mina fötter är lite breda, detta var storlek 38, men jag tog emot dem och hade dem årets alla dagar i 4 år. Före vinterjacka till mig gick kläder och skor till barnen, så jag hade en vinterjacka jag inte kunde knäppa alls i 4 år också.
Fast det förstås, på lördagarna fick barnen lite lördagsgodis. Jämfört med sina kompisar fick de ofantligt lite, men de fick i alla fall. För att de inte skulle känna sig utanför, för att de skulle känna att de var som andra också. För att de, som gillar godis, också skulle känna lite glädje med gott medan de kollade på en film! Det är viktigt för barn att få vara som alla andra.
Någon nämnde att mat som Mamma Scans köttbullar och liknande är dyrt. Absolut. Jag brukar dock använda ordet Mamma Scan trots att jag menar Favorit köttbullar, Coop Xtra köttbullar, Willys köttbullar, ICA köttbullar och ICA basic köttbullar osv. Alla vet vad Mamma Scans köttbullar är. De kostar dock 44.90 för ett kg. Tror Favorit går loss på strax under eller precis 30 kr. Man får ju göra avkall på smaken ibland....Berätta gärna för mig om man kan göra 1 kg köttbullar för under 30 kr? Jag serverar inte alltid färdiga köttbullar, men fy tusan vad bra de är att ta till! Kan man göra mos för under vad pulvermos kostar?
1 kg Mamma Scans köttbullar=44,90 kr 1 kg Favorit köttbullar=ca 30 kr
16 portioner Felix potatismos= 53,90 kr 12 portioner ICA potatismos= ca 30 kr (tänker inte ta det billigare alternativet här då det smakar som tapetklister medan ICAs är ätbar i samma standard som Felix)
Scans Falukorv 800 gram= 27,90 (extrapris nu) ICA Basic falukorv 800 gram= 22 kr, dela den på mitten så är det två middagar.
Findus fiskpinnar= ett jävla pris jag inte ens minns Fiskpinnar 10 stycken= 10 kr
Och så här kan jag fortsätta i evigheter. Som fattig lär man sig hur man ska handla. Ska man ha tacos kanske man inte ska köpa allt man "ska" ha till tacosen? Och måste man ha varorna som är dyrast när tex ICA har minst lika bra varor i mycket?
För mig är det självklart att om priset på godsaker höjs så blir det mindre sådant eftersom den delen av "budgeten" bara innehåller en viss summa som man kan "ta sig råd" med, man kan inte hämta pengar från andra fack för att något har blivit billigare där, istället används det till mer mat/bättre mat osv i det facket. För andra, framför allt om man inte har barn, kan det vara annorlunda hur man tänker- och känner. Facket för godsaker är ändå viktigt att försöka ha där, hur litet det än är, för det handlar om att unna sig, om att ha en guldkant, den må vara liten, men vi alla gillar belöningar och att belöna sig själv med lördagsgodis eller efterrätt trots att det är billigt som fasen, det är viktigt. Mina barn är uppvuxna med "hellre lite än inget alls", och det är det som är grejen.
Och ja, är det bara jag och inte barnen hemma och jag har en liten skitsumma och har att välja att köpa något äckligt som jag inte kan göra något vettigt med så kan jag mycket väl skita i allt och köpa en chipspåse eller en chokladkaka och tänka intresseklubben antecknar, vem fan bryr sig om jag äter i morgon i alla fall, livet är ett jävla helvete i alla fall. För det är det, på riktigt. Då kan alla sitta där och hävda att man kan googla efter recept bäst fasen man vill, det förändrar ändå inte alla de andra känslor och parametrar som finns där och påverkar hur man mår och hur man väljer att handla. Man vill så gärna göra rätt, men att göra rätt i varje given stund är ibland en kamp eftersom det finns så väldigt mycket som påverkar ens handlande och val och ork och humör och mående och lust osv.
Tid är pengar. För att spara tid kostar det några kronor extra. Tid har man ont om.
Ork. Om man har bara just SÅ HÄR mycket ork, hur ska man hitta det där lilla extra för att googla? Eller googla orkar man många gånger, man har handlat, känner att "det här fixar jag", googlar och så ska man flytta fötterna till köket. Där händer något. Ju närmare man kommer desto svårare blir det, ju mer ork rinner av en innan man ens hunnit ut och börjat. Jag vet inte hur ofta jag har gjort tappra försök att lägga energi på matlagning och tappat orken halvvägs och maten har blivit bränd/dålig. Det var inte mitt mål, jag orkade bara inte hela vägen och är baskemig inte skapt för att vara husmoder. Men varför blir det så när målet inte var så? hur kan jag vara så dålig? Jag borde väl veta bättre eller är jag så dum?
Vad duktiga ni är som fixar det! Och som samtidigt har ett hippt och glatt humör som smittar av sig på barnen som givetvis då blir nyfikna och vill äta och definitivt INTE säger "Men urk, vad ÄR det?".
Vad lata och dumma vi andra är som vid de tillfällena hellre tar till färdiga köttbullar ur frysen och pulvermos och serverar guldklimparna istället. Så att de är mätta och belåtna så att de vardagliga striderna man alltid har som förälder inte blir så jobbiga, så att man orkar med dem.
Jag tror att folk skulle behöva gå en mil i varandras skor lite oftare, åt båda hållen. Både fattiga och de som har gott om pengar,så att man får se hur det är att leva på de olika visen. Man har ju olika bekymmer beroende på liven man lever.
