Jag har gett upp att försöka vända det. Har inte styrkan/modet att göra det har jag märkt.
Det ligger ju psykisk problematik bakom.
Får du hjälp med ditt dåliga mående?
Absolut är det så, det har du helt rätt i. Men jag har sällan problem med att umgås med folk, utöver att mina arbetstider gör det svårt. Det är efter som är det stora problemet. När jag får tid att reflektera över vad jag sagt, vad jag inte sagt. Vad jag gjort eller inte gjort. Så det handlar i mitt fall inte om nån komfortzone, det är inte modet att umgås jag saknar.
Det där behöver du kanske hjälp med att bryta. Så hade jag det förut, det har tagit mycket kraft att lära mig tänka om.
Jag insåg tex det meningslösa i att älta vad jag sagt och hur det evt uppfattats. Det leder ingenstans annat än att man fokuserar ännu mer inåt på sig själv och distanserar sig allt mer i sina möten med andra och inte tar in vad de säger och gör för att man blir för medveten om sig själv.
Men om man umgås med rätt personer är de inte speciellt analytiska och dömande och saker man sagt blir väldigt sällan synade i sömmarna i efterhand. Det har folk generellt inte tid med pga fullt upp med sitt eget liv.
Tack ❤ Nej, för sent vet jag att det inte är. Det är väl snarare min livssituation som stoppar. Och tidigare erfarenheter som gör att jag inte riktigt litar på nån. Jag hoppas att om rätt person dyker upp, så kommer tilliten med tiden.
Det är inte säkert att det går helt av sig själv. Ofta behöver man stötta på vägen så man lär sig bryta mönster som tidigare
Det är möjligt. Jag ser det dock som nästan omöjligt att få ihop det så. Som fler än jag skriver, så är det inte så enkelt att få till tider som passar.
Bättre att träffa folk utanför jobbet en timme kanske varannan månad än inte alls. När jag var som mest ensam var mitt mål att försöka få till en social aktivitet var fjärde vecka. Det fick jag inte alltid till.
Nu har jag ofta sociala aktiviteter flera dagar i veckan. Började ifjol höst med att jag fick en fast aktivitet i veckan med en vän och sen har det varit enklare att orka få till mer.
Jag är så, vill ha mer. Nöjd, men ändå inte nöjd. Aldrig i ro eller vad man säger? Har väl troligen med nån form av verklighetsflykt att göra. Men naturen har kommit att betyda mycket för mig. Den behöver jag för sinnet. Och tystnaden.
Jag känner dock att mina känslor blir så stora. Så stora att jag vill dela dom med nån. Men jag har ingen i min närhet som är intresserad. Som känner likadant. Låter säkert helkonstigt.
Det sista du skriver är nästan samma för mig. Men jag har dragit mig undan folk för att jag inte orkar med analyserandet som kommer efter.
Känner igen det väldigt väl. Och jag har mer eller mindre tänkt hela livet att jag bör kunna hantera det själv.
När jag försiktigt började lätta lite på locket blev det bättre. Och efter lååååång tid har jag börjat ta professionell hjälp. Det är väldigt tufft, men känns helt nödvändigt, och jag har för första gången på extremt länge lite tillit till att allt blir bra.
Jag fick kraftig ångest i våras av alla söta regnbågsteckningar i fönstren och tänkte att allt fan inte blir bra för alla när jag gick i regnet med tårarna rinnande mot butiken. Corona blev dock en enormt viktig vändpunkt i mitt liv och fick mig att ta tag i både sociala relationer, ensamhet och annat som gett mig enorm stress och dåligt mående.
Jag hoppas att du också kan komma dit.
Jag har också ålderskrisat rejält och är inte helt ur det. Men 40 är faktiskt inte så gammalt som det har varit.