2-åringar....

[havreflinga]

Sv: 2-åringar....

Vad gör man när han inte lyssnar?

Jag tror han måste uppleva känslan själv. Passa på när något annat barn drar i hans kläder, försöker flytta honom, knuffar honom eller liknande.

I vissa "nödlägen" måste man ju som förälder göra så själv. Kanske kan man använda de situationerna till att prata om hur det känns? Typ: Jag flyttade dig från trappan nu för jag var rädd att du skulle ramla ner, men du blir arg när du inte får gå själv. Så känner katterna oxå.

Låter kanske skumt att resonera så med småbarn, och funkar säkert inte på alla, men vår son verkar gilla förklaringar, även om de är så invecklade att jag tvivlar på att han ens förstår...

 

[Jossan]

Sv: 2-åringar....

Jo, men det handlar inte bara om erfarenhet utan om hela INSTÄLLNINGEN till föräldraskapet.

Får man anta att de som verkar mest naturligt avslappnade i sin föräldraroll är de som har ett okomplicerat förhållande till sina egna föräldrar.....?

Jag önskar bara att jag visste vad som var normalt (hatar ordet, men) för åldern. Är som sagt värdelös på att bara acceptera läget (vilket kan vara bra i andra sammanhang) utan vill gärna modifiera, förbättra, analysera, effektivisera..... Är något fel vill jag göra det bra, annars blir jag stressad och får ångest.

 

[Jossan]

Sv: 2-åringar....

Okej, så nu ska jag inte bara leta upp en ilsken katt, utan en ilsken UNGE också??


Men du har rätt, vissa saker måste man nog lär sig the hard way.

 

[Jossan]

Sv: 2-åringar....

Någon form av stöttning från samhällets sida (gratis semester? blöjkuponger? NAGELVÅRD???) för föräldrar till 2-åringar borde vara obligatoriskt, inser man när man läser den här tråden.


Hur gör ni andra med läggningen?
Det är nog den situationen som vållar mest ångest här hemma förutom dagishämtningen.

Jag har helt slutat lägga den lille (tar storasyster istället), får panik på att han ligger och vispar runt/slår flaskan i väggen/tänder lampan/skriker/kastar kuddar i en halvtimme efter att vi släckt lampan och sagt gonatt. Och då VET vi att han är trött, det har liksom inte med det att göra.
Han vill bara inte släppa taget. Eller som jag tänker, han kanske är rädd för nåt, han kanske är hungrig (jo, vi ger faktiskt vårt barn mat även om det inte låter så ), han kanske behöver mer närhet (vi ligger brevid hans säng), han kanske faktiskt inte ÄR trött osv i all oändlighet.

Det blir för jobbigt för mig, sambon har mer tålamod i det avseendet.

Han lägger sig brevid på golvet och låter honom hållas, efter att gonattsagan är läst och någon liten påhittad sång är sjungen.


By the way, tack för att ni inte dömer, utan bara stöttar!!!

 

[havreflinga]

Sv: 2-åringar....

Får man anta att de som verkar mest naturligt avslappnade i sin föräldraroll är de som har ett okomplicerat förhållande till sina egna föräldrar.....?

Jag känner mig rätt avslappnad, men relationen till mina egan föräldrar är allt annat än okomplicerad. Den har visserligen blivit mycket bättre det senaste året, men för bara några år sedan bröt jag med dem helt i över ett års tid.

Jag önskar bara att jag visste vad som var normalt (hatar ordet, men) för åldern. Är som sagt värdelös på att bara acceptera läget (vilket kan vara bra i andra sammanhang) utan vill gärna modifiera, förbättra, analysera, effektivisera..... Är något fel vill jag göra det bra, annars blir jag stressad och får ångest

Men vad spelar det för roll ifall du vet vad som är normalt? Låt säga att det INTE är normalt att lyfta katterna i nackskinnet (bara ett exempel) - det ändrar ju inte det faktum att du ser det som ett problem och försöker hitta en lösning.

Eller låt säga att det är helt normalt att småbarn snurrar runt i sängen och har svårt att somna - för er är det fortfarande ett problem eftersom det gör dig stressad. (Lösningen kanske är så enkel som att du låter bli att titta på, vilket det låter som att ni redan har kommit på.)

Och vad menar du med "fel". Är det fel att barn har svårt att somna? Är det fel att barn hoppar i vattenpölar och inte slutar fast man säger till? Hur kan sådant vara rätt eller fel? Det är väl mer en fråga om personlighet? Om vi la vår son i egen säng i eget rum, och han somnade så fort vi hade stängt dörren - då hade det definitivt varit något fel, för det är inte normalt för honom. Men om det är normalt för andra (eller inte) spelar ju ingen roll, tycker jag.

Jag gillar oxå problemlösning. Det är ju kul att modifiera något som inte funkar så bra. Men är det inte lite synd att utgå från jämförelser med andra? Fel är sånt som inte känns bra i er familj. Rätt är sånt som funkar (oavsett om andra barn/familjer gör så eller inte).

 

[havreflinga]

Sv: 2-åringar....

Jesper Juul är på kunskapskanalen just nu förresten!

 

[emma74]

Sv: 2-åringar....

Någon form av stöttning från samhällets sida (gratis semester? blöjkuponger? NAGELVÅRD???) för föräldrar till 2-åringar borde vara obligatoriskt, inser man när man läser den här tråden.


Hur gör ni andra med läggningen?
Det är nog den situationen som vållar mest ångest här hemma förutom dagishämtningen.

Jag har helt slutat lägga den lille (tar storasyster istället), får panik på att han ligger och vispar runt/slår flaskan i väggen/tänder lampan/skriker/kastar kuddar i en halvtimme efter att vi släckt lampan och sagt gonatt. Och då VET vi att han är trött, det har liksom inte med det att göra.
Han vill bara inte släppa taget. Eller som jag tänker, han kanske är rädd för nåt, han kanske är hungrig (jo, vi ger faktiskt vårt barn mat även om det inte låter så ), han kanske behöver mer närhet (vi ligger brevid hans säng), han kanske faktiskt inte ÄR trött osv i all oändlighet.

Det blir för jobbigt för mig, sambon har mer tålamod i det avseendet.

Han lägger sig brevid på golvet och låter honom hållas, efter att gonattsagan är läst och någon liten påhittad sång är sjungen.


By the way, tack för att ni inte dömer, utan bara stöttar!!!

men du HAR ju hittat den ultimata lösningen!! du inser att just nu är det ingen bra ide att du tar nattningarna av sonen utan överlåter det till din sambo som klarar det bättre... det är väl en utmärkt lösning...

har du provat att ta med en frukt när du hämtar på dagis - grinigheten kanske beror på lågt blodsocker? dessutom beror det inte på att det är något fel på dig att han inte vill gå hem - han har ju roligt just då och där ...

tänk oxå på att han har varit "duktig" och uppfört sig hela dan på dagis - när du kommer så "vågar" han släppa lös alla känslor han har hållit tillbaka hela dan

har ni provat att be fröknarna förbereda honom om att han ska gå hem snart en stund innan du kommer? hjälper det att låta honom leka "färdigt" en stund innan ni går? att prata om vad ni ska göra sen (hämta storassyster, handla mat, äta middag, åka hem till pappa osv)?

 

[emma74]

Sv: 2-åringar....

Fel är sånt som inte känns bra i er familj. Rätt är sånt som funkar (oavsett om andra barn/familjer gör så eller inte).

 

[Sar]

Sv: 2-åringar....

Jag har läst Jesper Juuls samtliga böcker och håller med om att de är superbra.

Men vad gäller sömnen har jag svårt att låta barnen ta eget ansvar... Kanske om man hade börjar redan från början. Men jag vet fortfarande inte om de teorierna går att applicera på ALLLA barn.

I en perfekt värld, kanske. Men jag skulle inte ha hjärta att slita upp honom halv sju på morgonen om han hade lagt sig elva kvällen innan (vilket skulle vara resultatet om att han fått bestämma själv).

Jag gillar delar av Juul men jag kan ibland tycka att han är överpedagogisk.

Vi försöker begränsa oss, men det blir en stund innan dagis och kanske en timme på kvällen. Fan, man får ju ångest av att stänga av för då gråter han krokodiltårar och skriker PIPPIIIIIIIII tills han blir blå, och man får ångest att ha det på, för då är man en dålig mamma som uppmuntrar till stillasittande och apati...

Får våra barn se på dvd så säger vi redan före att nu ska vi se ett avsnitt och när det är slut ska vi göra något annat alt. nu ska vi se bara ett litet tag för det är snart middag. Då blir acceptansen större.
Sedan är inte våra små svåra att locka om man frågar om vi inte ska gå ner och leka "björnen sover", "kurragömma", "gömma nyckeln" eller gå ut.

Angående katter så tar jag rent handgripligen och visar hur jag vill att de ska hantera dem "så här fint klappar man" och berömmer när de gör rätt. Visar de tendens att vara vårdslösa begränsas tillgången, katten får gå ut eller upp på övervåningen.

Jag tror precis som du att det är lättare att vara förälder om man själv har ett okomplicerat förhållande till sina egna föräldrar. Det är bara att gå till basic och man har de flesta svaren. Det är svårare när man måste tänka till på hur man ska reagera, de finns de som ahr som första reaktion att slå (vilket de naturligtvis inte vill göra men det sitter kvar sen deras egen uppfostran) och då kan det lätt bli tveksamt eftersom man först måste tänka efter.
Däremot tror jag absolut inte att man automatiskt blir en BÄTTRE förälder för att man själv haft okomplicerade relationer, har man väl funderat över sitt föräldraskap och hur man själv vill vara som förälder blir det mer igenomtänkt (och kanske ännu bättre?!).

 

[Jossan]

Sv: 2-åringar....

Kunskapskanalen???

 

[havreflinga]

Sv: 2-åringar....

Hur gör ni andra med läggningen?

Någon gång mellan 19.00 och 20.00 borstar vi lillemans tänder, klipper naglarna och byter till pyjamas. Sen dricker han välling ihop med pappa på en madrass framför tv:n. Sen väljer han ut några leksaker och kryper in i resesängen som står i vardagsrummet, där vi har både tv:n och datorn.

Förut var vi tvugna att sitta precis bredvid sängen, och klappa honom. Nu räcker det att någon av oss håller sig i vardagsrummet. Pappa kan t ex sitta och titta på tv, medan jag diskar i köket.

Ibland ställer sig lilleman upp och ropar på oss. Om han bara vill ha en puss är det okej, men om han vill att vi ska göra något med hans leksaker ignorerar vi honom. Om han skriker envist går vi fram till honom och lägger honom ner med leksakerna bredvid. Men vi kopplar inte ihop traktorn med vagnen, för då får vi göra det minst 20 gånger under kvällen.

När pappa går upp och lägger sig tar han med sig lilleman. Det brukar bli runt 22-tiden. Innan dess hinner lilleman oftast vakna och vara ledsen en gång, förmodligen för att han har drömt något. Men han somnar om snabbt om man klappar honom lite.

 

[Jossan]

Sv: 2-åringar....

Vilka bra svar (läs tips) jag får!!!

Tack, ska definitivt ta till mig det!

Vad gäller läggningen, jag har kanske bara svårt att acceptera att jag inte klarar det. Ser det inte fullt ut som en lösning, eftersom JAG inte gör det...

Men ni har så klart rätt, jag är en lika bra förälder fastän jag inte kan lägga honom. Måste försöka tänka att det här bara är en period.

Vad gäller Pippi så ska vi kanske inte låta honom se det som sista moment innan vi går upp på rummet (även om det är smidigt eftersom han är trött) utan istället låta honom se lite tidigare?
För om valet står mellan Pippi och valfri lek eller gos så har vi inget att komma med, Pippi vinner.

Till er alla, är det här med fascinationen över vissa tv-program något som är vanligt i den här åldern? Det jag tänker är att man som förälder har ansvar för att begränsa tiden för att det inte ska gå överstyr längre fram?
Men det kanske går över av sig självt?

Som någon sa i en annan tråd (var det inte du, Sar?) så försöker jag om tillfälle ges att förklara att man inte kan göra allt som Pippi gör, typ flyga och hoppa på bord...

 

[havreflinga]

Sv: 2-åringar....

tänk oxå på att han har varit "duktig" och uppfört sig hela dan på dagis - när du kommer så "vågar" han släppa lös alla känslor han har hållit tillbaka hela dan

Ja, det tror jag stämmer in på vår son! Vi får ofta höra att han är en "liten solstråle" på förskolan. Att han är så glad, positiv och självständig.

Men ju mer han är på förskolan, desto mer krävande är han hemma.

Ibland byter han humör så fort jag ska börja klä på honom vid hämtningen. Han liksom styr och ställer med i vilken ordning kläderna ska kläs på, var vi ska sitta under tiden o s v. Och jag får flytta mig hit och dit med min stora gravidmage...skitjobbigt. Personalen bara skrattar när jag frågar om han är sådan mot dem oxå. Aldrig!

Men jag tycker att det är okej att han kör lite med mig just vid hämtningen. Jag har ju faktiskt lämnat honom där en hel dag. Han har rätt att "ge igen" lite, tycker jag, och få ett bevis på att jag fortfarande är lika glad att se honom, även om han är jobbig.

 

[Jossan]

Sv: 2-åringar....

Vad mysigt det låter att han hela tiden är där ni är!

Men vaknar han inte av er/tv:n/datorn?

När går han upp på morgonen (dvs hur många timmars sömn får han)?

Vi har försökt ha Neo i vår säng, men jag sover så dåligt när han vänder och vrider på sig hela natten. Jag vaknar av minsta lilla sedan jag blev mamma och har jag honom brevid mig stressar jag upp mig över att han inte har täcke eller att blöjan är full.
Tycker det verkar som att han sover lika bra eller bättre i sin egen säng, när han väl har somnat vill säga.

Vi lägger runt 19, han brukar sova vid 20 och vakna mellan 6-7.
På dagis sover han ca en timme.

 

[havreflinga]

Sv: 2-åringar....

Kunskapskanalen???

Det är samma som barnkanalen, fast på kvällarna. Sänder mest UR-program.

 

[Jossan]

Sv: 2-åringar....

Instämmer!

Precis exakt så är det för oss också.

Personalen blir helt förbryllade över vilket monster (obs, mina ord) sonen förvandlas till under de minuter det tar att få på honom ytterkläderna. Ibland känns det som att de tycker han kör med mig och jag inbillar mig att de har en bild av hur jag är som mamma, att jag inte sätter gränser osv. "Så där är han aaaaldrig här"....

Jag antar att jag borde lära mig att hantera stress, för det lär väl inte bli lättare..?


Yoga, kanske?

 

[havreflinga]

Sv: 2-åringar....

Men vaknar han inte av er/tv:n/datorn?

När går han upp på morgonen (dvs hur många timmars sömn får han)?

Nej, han vaknar inte av tv:n.

Det är väldigt olika när han vaknar. Allt mellan 06.00 till 08.30. Om han ska till förskolan tidigt får jag oftast väcka honom. Om vi bara ska vara hemma vill jag sova så länge som möjligt. Det verkar nästan som att han känner på sig vilken sov-inställning jag har, för oftast sover han längre när jag vill ha sovmorgon. Han kan ibland sova till över åtta.

Om jag har riktigt tur somnar han om efter jag ammat. Annars brukar han låta mig ligga och dra mig i nästan en timme. Han har lite leksaker i sovrummet som han hämtar och slår mig i huvudet med då och då. Däremellan slumrar jag. Ibland hämtar han en bok som jag läser för honom halvt i sömnen.

Men när han kommer med mina strumpor - då vet jag att det är kört. Då ger han sig inte förrän jag tagit på mig dem och stigit upp.

Om pappa är hemma vaknar han tidigare, och kör även upp honom tidigare. Pappa är morgonpiggare än mig. När vi bytte vem som var f-ledig ändrade lilleman sitt sovmönster direkt.

 

[charmant]

Sv: 2-åringar....

Åh vad det är underbart att ha en självgående 10 åring ibland...Kämpa på...ni når också dit en dag

 

[havreflinga]

Sv: 2-åringar....

Ibland känns det som att de tycker han kör med mig och jag inbillar mig att de har en bild av hur jag är som mamma, att jag inte sätter gränser osv. "Så där är han aaaaldrig här"....

Det är den inre rösten! Hur du pratar till dig själv.

Vi är i exakt samma situation, men du säger till dig själv: "Du kan inte sätta gränser. Du låter ditt barn köra med dig. Ditt barn respekterar dig inte. Andra tycker att du gör fel."

Och jag säger: "Ditt barn har saknat dig. Nu vill han testa om du älskar honom lika mycket ifall han krånglar lite, och du klarar testet utan problem. Du får ditt barn att känna sig älskat!"

Andras eventuella tankar om mitt handlande spelar ingen större roll i denna situation. Det är möjligt att de tycker jag är mesig, men eftersom min inre röst är så peppande och positiv tror jag förstås (inbillar mig?) att de tycker att jag är cool och en kärleksfull mamma. Det känns skönt att tro det, även om de kanske tänker något helt annat egentligen.

 

[Jossan]

Sv: 2-åringar....

Intressant.

Hur har du lärt dig att vara så snäll mot dig själv?