2-åringar....

[Jossan]

Jag är alldeles för osäker i min föräldraroll.

Önskar jag visste vad som var normalt, önskar jag tog saker med en nypa salt, önskar jag visste vad som var rätt, hur man gör (MANUALEN, TACK! )...

Har sagt det förrut och jag säger det igen, blir så avundsjuk på de föräldrar här som verkar så TRYGGA och självklara och LUGNA som föräldrar (Cilla_W, Silverkedjan m.fl ).

Hur gör ni?

Jag vill inte vara en hispig ångest-mamma, jag vill vara trygg i mig själv och trygg i mina beslut.

Som nu, sonen (2 år på söndag) är inne i en period där han är nästan ohanterbart grinig och arg. Han vill inte sova, vill inte åka till dagis, vill inte klä på sig, vill inte sluta bära katten i nackskinnet...
Dessutom har han utvecklat en nästintill sjuklig relation till Pippi Långstrump

Mina tankar har redan analyserat dagissituationen (för långa dagar, för lite sömn, för lite mat, för högt tempo?), hemmasituationen (för lite sömn, för lite uppmärksamhet, för lite mat, fel mat, fel uppfostran?) samt hans allmänna hälsostatus (lågt järnvärde, förkyld, tänderna?).


GAH, JAG TÄNKER FÖR MYCKET!!!!




/Jossan

 

[mimmipigg]

Sv: 2-åringar....

Som nu, sonen (2 år på söndag) är inne i en period där han är nästan ohanterbart grinig och arg. Han vill inte sova, vill inte åka till dagis, vill inte klä på sig, vill inte sluta bära katten i nackskinnet...
Dessutom har han utvecklat en nästintill sjuklig relation till Pippi Långstrump

Han följer vad jag kan förstå helt och hållet den normala utvecklingen hos en Homo Sapiens-avkomma av tidigt 2000-tal.
*Han har upptäckt att han kan bestämma och påverka själv, helt friskt t o m önskvärt.
*Han har lärt sig att viss mat är godare än annan och vill då inrikta sig på den som är godare eftersom den ger större njutning!
*Han tror att han kan bestämma över katten men det kommer han att lära sig den hårda vägen, låt katten fixa den biten!
*Pippi är inte den sämsta förebilden hellre Pippi än en Turtles
Två-åringar gillar att N Ö T A in saker var glad att det inte är Grodan Bolls röst du måste höra 8 timmar om dagen (erfarenheten talar).
Vad glad jag är att jag inte har någon två-åring!

//mimmipigg, förskollärare och tre-barnsmamma

 

[emma74]

Sv: 2-åringar....

håller med om allt mimmipigg säger!!

ditt barn låter fullkomligt normalt!!

 

[Kusebuse]

Sv: 2-åringar....

Välkommen i klubben!
Min son är 3 år, och jag går dagligen igenom ett h-e!

Efter en trotsig period i somras är han återigen underbart snäll, och jag har mycket glädje av honom, men det går inte en enda dag utan att jag tvivlar på mig själv som mamma.

Jag tror verkligen att jag gör ALLA fel som finns, och jag är konstant rädd för att han ska bli sjuk.
Är man emetofob ska man inte ha barn, speciellt inte som ensamstående, det vet jag!

Det borde finnas en föräldrarutbildning som man kunde gå för att fatta hur man gör!
Men jag antar att du får göra som jag - lev på hoppet! Förhoppningsvis blir våra barn trygga och stabila individer, trots halvtokiga mammor!

 

[havreflinga]

Sv: 2-åringar....

Är du ensamstående? Det låter som att du tar alla beslut själv, och att du måste sköta allt tänkande/funderande på egen hand.

Jag skulle oxå känna mig osäker om allt hängde bara på mig.

Det som gör mig trygg i min föräldraroll är att jag delar ansvaret med pappan. Vi har väldigt givande samtal om hur vi ska hantera olika situationer och vilka värderingar vi vill förmedla till våra barn.

Ibland har vi ganska udda idéer, men trots att ingen annan förälder i vår närhet gör/tänker som vi, så känner vi oss trygga i vår övertygelse, just för att vi är två och för att vi har pratat oss fram till vårt ställningstagande.

 

[Jossan]

Sv: 2-åringar....

Men jag upplever ändå att det är stor variation på HUR STARK vilja olika barn har och med vilken styrka de visar den.

Neo är vansinnig varje dag när jag hämtar på dagis (vill INTE gå av cykeln, vill INTE ta av reflexvästen, vill ABSOLUT INTE sätta sig i bilen (och defintivt inte utan att ha hoppat lite i den stora vattenpölen med gympadojjorna på först)...

Sen följer en bilfärd hem med skrik och tandagnisslan varpå mamma inombords får ett nervöst sammanbrott. Hela min kropp skriker VAD ÄR FEL???

Det är verkligen inte naturligt för mig med saker som bara "ska" vara på ett visst sätt. Jag kan hantera nästan allt, bara jag vet vad som är fel. Har jag bara ett konkret problem är jag snabb att hitta effektiva lösningar, det som gör mig frustrerad är NÄR JAG INTE VET!

Jag antar att det är biologiskt. Vi är programmerade så att vi SKA reagera när barnen är lessna. Gjorde vi inte det skulle våra barn inte överleva.

Men går den här urtida kanalen att stänga av vid behov...?

Borde jag bara acceptera att barn är barn?

Jag känner mig aldrig så misslyckad som när kommunikationen med barnen är dålig...

Vad gäller katterna så vore jag grym om jag lämnade ansvaret av "misshandeln" åt dem. De är alldeles för snälla och säger inte ifrån ens minsta lilla, utan accepterar snällt hans minst sagt omilda behandling trots att det säkerligen gör ont.

 

[Blixtra]

Sv: 2-åringar....

Kan återigen rek. Jesper Juuhl´s "Ditt kompetenta barn" helt oväderlig!!

Har oxå en tvååring och känner igen mig i allt du skriver. Här är det dock en fanatisk fasination av MoraTräsk på DVD som gäller dagarna i enda.... .

 

[Jossan]

Sv: 2-åringar....

Låter jobbigt!

Jag är inte rädd för att göra min son sjuk, i alla fall inte fysiskt.
Däremot är jag rädd att min egen psykiska labilitet ska smitta på honom.

Jag är sjukt medveten om det stora ansvar det innebär att vara förälder och jag misstänker att jag i min strävan efter att vara den perfekta föräldern blir just allt annat än det...





/Jossan

 

[Bellami4]

Sv: 2-åringar....

[QUOTE=mimmipigg;9442155]Han följer vad jag kan förstå helt och hållet den normala utvecklingen hos en Homo Sapiens-avkomma av tidigt 2000-tal.
*Han har upptäckt att han kan bestämma och påverka själv, helt friskt t o m önskvärt.
*Han har lärt sig att viss mat är godare än annan och vill då inrikta sig på den som är godare eftersom den ger större njutning!
*Han tror att han kan bestämma över katten men det kommer han att lära sig den hårda vägen, låt katten fixa den biten!
*Pippi är inte den sämsta förebilden hellre Pippi än en Turtles
Två-åringar gillar att N Ö T A in saker var glad att det inte är Grodan Bolls röst du måste höra 8 timmar om dagen (erfarenheten talar).
Vad glad jag är att jag inte har någon två-åring!

//mimmipigg, förskollärare och tre-barnsmamma[/QUOTE]


Absolut underbart svar! " 2-åringar slutar var 2 när de blir 3 och det är en annan historia... Bästa sättet är att lyssna på andra mammor tycker jag. Då får man nästan alltid ett bra handfast tips som funkar. Jag vet att du är den bästa mamman som finns till ditt barn. Bellami4, förskollärare och 4-barns mamma

 

[Sar]

Sv: 2-åringar....

Ha, jag har 2 st tvååringar.....
Jag tror att det händer väldigt mycket i deras kroppar och sinne, jag tycker faktiskt att jag kan se på dem att de har vissa dagar då allt blir motstridigt. Oftast kan jag hjälpa dem att känna sig bättre genom att fråga om det känns som att de vill kramas. JAAAAA,blir oftast svaret och då sitter vi bara och håller om varandra några minuter och efter det så blir det lättare.

Det gäller att välja sina strider och ibland att motbevisa dem (vi har gått ut nakna några gånger så att de själva har känt att det faktiskt är läge att klä sig). För oss har det hjälpt att förklara anledningen till en regel typ "nu klär vi oss för att vi ska åka till dagis och där måste man ha kläder på sig" och vissa regler är helt oruckbara som att man inte biter sin syster och man måste trösta henne om man gjort det.
Försök få honom att känna sig nyttig och behövd så kan han göra av med bra energi på detta istället för att det blir "dålig energi".
Våra tjejer älskar också Pippi och Emil, de har dessutom börjat gilla Lotta på Bråkmakargatan som jag själv tycker är en riktigt sur och trulig unge.

 

[havreflinga]

Sv: 2-åringar....

Vad gäller katterna så vore jag grym om jag lämnade ansvaret av "misshandeln" åt dem. De är alldeles för snälla och säger inte ifrån ens minsta lilla, utan accepterar snällt hans minst sagt omilda behandling trots att det säkerligen gör ont.

Jag tror det är svårt att få ett så litet barn att fatta att katterna har ont, ifall de inte visar något. Leta upp någon som har en katt som kan säga ifrån, och prata sedan mycket om att även era katter kan bli ledsna/arga.

Vi har en hund som biter ifrån, och en som tål väldigt mycket. Det är jättejobbigt att oroa sig för att den "bitska" ska råka säga ifrån för hårt en vacker dag, men samtidigt ser jag att hon gör sonen en tjänst, för hon markerar gränser och trappar långsamt upp mängden "våld" som måste användas. Sonen vet definitivt vad orden bita och arg betyder, och det kan vi använda när vi pratar om hans hantering av den "snälla" hunden.

Dessutom blev sonen biten av en kompis på dagis, så det gick hål. Oj, vad han har pratat om det! Vi har hakat på och pratat mycket om att det gör ONT när man bits, att man inte får göra illa andra o s v.

 

[Jossan]

Sv: 2-åringar....

Jag har läst Jesper Juuls samtliga böcker och håller med om att de är superbra.

Men vad gäller sömnen har jag svårt att låta barnen ta eget ansvar... Kanske om man hade börjar redan från början. Men jag vet fortfarande inte om de teorierna går att applicera på ALLLA barn.

I en perfekt värld, kanske. Men jag skulle inte ha hjärta att slita upp honom halv sju på morgonen om han hade lagt sig elva kvällen innan (vilket skulle vara resultatet om att han fått bestämma själv).

Blixtra, hur mycket låter du din son titta på tv/dvd?

Vi försöker begränsa oss, men det blir en stund innan dagis och kanske en timme på kvällen. Fan, man får ju ångest av att stänga av för då gråter han krokodiltårar och skriker PIPPIIIIIIIII tills han blir blå, och man får ångest att ha det på, för då är man en dålig mamma som uppmuntrar till stillasittande och apati...

 

[havreflinga]

Sv: 2-åringar....

och jag misstänker att jag i min strävan efter att vara den perfekta föräldern blir just allt annat än det...

Ja, det är lömskt, tror jag, att vilja vara perfekt...

Min man kan ibland bli stressad när sonen skriker/är ledsen, för att han känner sig som en dålig förälder ifall han inte kan trösta (det vill säga få ungen glad igen).

Som en natt när sonen var förkyld och hade grymt jobbig hosta. Han hostade så han vaknade med jämna mellanrum hela natten. Han ville över till vår säng, men kunde inte sova där heller. Vi gav alvedon, hostmedicin och bytte blöja. Vi gav dricka, bar honom, sjöng. Inget hjälpte. Till slut hade vi ju prövat allt, så då fanns det inte mycket mer att göra än att erbjuda närhet (dvs ligga nära honom) och försöka sova. Sonen fortsatte vakna och skrika en stund då och då. I det läget känner sig min man som en värdelös förälder, och då blir han arg (på sig själv) och börjar prata med hård, irriterad röst. "Lägg dig ner! Försök sova!" säger han skitsurt till sonen, som såklart blir ännu mer ledsen.

Om man hade lyft på taket till vårt hus och tittat in hade man nog trott att man såg en sur pappa som var irriterad för att han inte fick sova. En dålig pappa, helt enkelt. Ingen kan ju utifrån fatta att det är omtanke och viljan att vara perfekt som får honom att bete sig dumt. Framför allt kan ju inte det stackars barnet veta det.

Nästa natt klarade min man att sova trots sonens gnällande, och då varade gnällandet bara någon minut.

 

[Jossan]

Sv: 2-åringar....

Bra idé, att leta upp en ilsken katt!
Vi har i släkten en ettrig liten hund som brukar bita ifrån, och det är jag faktiskt tacksam över.

Sedan kan jag ibland tycka att det är lite gulligt att han kastar sig över katterna och vill krama (sönder) dem, men jag klarar ändå inte av att han gör dem illa. I hans värld är de ju bara stora, mjuka, lurviga gosedjur! Klart man vill lägga sig på dem!!!

Sedan har Neo alltid haft väldigt bestämda åsikter om var saker ska vara. Således också katterna. "Där!" säger han när han drar iväg stackars kattungen till matskålen eller kattlådan.

Antagligen blir det betydligt lättare när han börjar prata bättre. Mycket ilska och frustration kommer nog av att vilja något, men inte kunna uttrycka det. Och att försöka säga vad man vill, men ingen förstår.

Hemma försöker vi att sätta ord på hans känslor, men jag vet inte om de är lika bra på det på dagis. På kvartsamtalen tycker jag mer det har låtit som att de försöker tvinga fram talet genom att INTE säga "papperskorg" när han pekar på den och säger "där". Mer ja, vad är det, Neo? Vad är det? Vad heter det??


Vad gäller ilskan är han mycket medveten om hur man får och inte får hantera den. Dvs man får vara arg, men man får inte slåss/bitas/knuffas. Därmed inte sagt att han följer det (impulskontrollen är sådär), men direkt han har gjort nåt dumt säger han skyldigt "klappa" efteråt

 

[Sevlan]

Sv: 2-åringar....

Du har en helt normal 2 åring.

Jag har en liten kille på 2 ½ år som är rena emellanåt.

Det blir en del bråk eftersom han inte vill (som nån annan skrev) sätta sig i bilen, följa med hem, sitta still när man äter, sova osv osv osv.

Men det är en trots period som går över (förhoppningsvis)
och det jag märkt är det enda som funkar är att vara konsekvent.
trots att ung lägger sig och illvrålar i affären så att folk tror att man har ihjäl honom fast det enda man sa var: nej du får inte riva ner allt på hyllan.

Och jag måste bara påpeka att min son var en ängel fram till att fyllde 2 år, sen byttes glorian ut mot hornen.

Så jag håller tummarna att detta är en fas som han måste ta sig igenom och det enda man kan göra som förälder är att stå ut och vara konsekvent med regler och inte ge efter bara för att barnet får sina utbrott.

Jag tror att det helt enkelt handlar om en utvecklingsfas där barnet upptäcker att det kan tänka själv och ha sina egna åsikter och ideér om hur saker och ting ska göras.

Min son kan allt själv och det han inte kan, det vill han inte.

Så jag håller tummarna att ditt barns fas också snart går över, precis som jag håller tummarna för mig själv att jag inte ska få ett nervöst sammanbrott innan sonens fas är över.

Men men, det var väl kanske inte nån tröst,
annat än du är inte ensam om att ha en underbar liten unge

~mamma till alfons 2 ½ år och gravid med BF den 12/12~

 

[havreflinga]

Sv: 2-åringar....

Vad gäller ilskan är han mycket medveten om hur man får och inte får hantera den. Dvs man får vara arg, men man får inte slåss/bitas/knuffas. Därmed inte sagt att han följer det (impulskontrollen är sådär), men direkt han har gjort nåt dumt säger han skyldigt "klappa" efteråt

Men kan ni inte göra likadant med "varelsers rättighet att röra sig fritt" (eller vad man ska kalla det). Man får ropa på någon, peka att man vill att den ska gå till en viss plats, men man får inte handgripligen släpa iväg någon (varken katt eller människa). Det finns säkert tillfällen då sonen själv upplevt sig blivit släpad - de kan ni prata om som exempel.

Vår son flyttar inte hundarna till maten. Han flyttar maten till hundarna istället. Ibland har vi hundmat över hela golvet...:smirk:

 

[Jossan]

Sv: 2-åringar....

Tack!!!

Så skönt att höra att man inte är ensam i sin föräldraångest...


Och förresten havreflinga så är du en av de föräldrar som jag avundats. Även om jag inte känner dig har jag läst en del här och när min sambo, som satt vid datorn för en stund sen, läste upp ditt första svar visste jag att det var du innan han sa det .


Så speciell är du!

 

[Jossan]

Sv: 2-åringar....

Problemet är bara att vi säger ungefär 200 ggr varje dag att man inte FÅR bära katterna. Man får klappa, men man får inte bära, slita eller dra i dem.

Vad gör man när han inte lyssnar?

Vår taktik är att sätta oss ner i hans höjd och med ganska skarp röst säga "du får INTE bära katten" men det gör vi som sagt kanske hundra gånger varje dag så det kanske är fel sätt...

Överlag är jag duktig på att förklara saker, kanske för mycket, jag vet inte.

 

[havreflinga]

Sv: 2-åringar....

Jag har bara ett och halvt års erfarenhet av att vara förälder, så jag har nog mängder av fallgropar kvar att trilla i. Men då finns det ju alltid nån annan här på bukefalos som nyss tagit sig upp ur samma grop!

Härligt att höra att du har en sambo som engagerar sig till och med läser högt ur tråden! Min man kommer och tittar över axeln ibland, men oftast får jag läsa för honom, om jag vill att han ska delta i någon diskussion.

 

[Bri]

Sv: 2-åringar....

Följer tråden med intresse.
/En till med en mycket *hrm* viljestark nästan-2-åring