purity_666
Trådstartare
Idag, för två år sen, åkte jag och skulle titta på en hund som skulle skänkas bort för ägaren skulle flytta till Norge. Det var akut. Jag fick veta att hunden kunde kissmarkera inne hos andra och att den kunde morra lite åt män. Ja han rymde ibland när han var lös men han hittade ju hem igen, även om det tog 1 dag eller 2.
En vän hade tjatat så jag åkte och tittade. När de öppnade dörren satt en livrädd hund fastbunden i hallen. Han vågade inte ens titta på mig, tryckte sig mot matte. Det fanns inte en chans att han inte skulle följa med mig hem. Vi skrev alla papper och matten gav mig kopplet. När hon stängde dörren slängde sig Charlie, hunden, ner på marken och skrek rakt ut. Skrek som om jag skulle ha stuckit honom knivar. Matten fick komma ut och följa med oss till bilen, fick lyfta in honom i bilen och han grät och grät.
När vi kom hem fick jag först inte ur honom ur bilen, han högg åt mig när jag öppnade luckan. Så jag hämtade ett par tjocka arbetshandskar och lyckades fiska fram kopplet. Jag släppte samtidigt ut min andra hund och från den stunden så existerade inte jag. Charlie ignorerade mig totalt och hade bara fokus på min andra hund. Charlie juckade på henne, pep och flåsade. Jag ringde min vän samma kväll och sa att det här kommer aldrig gå, vad har jag gjort?
Bilden är från första kvällen, när han bara flåsade och överhuvudtaget inte tittade på mig.
Hans problem visade sig vara lite större än jag fått veta. Lyckades hitta hans uppfödare på facebook och fick veta att Charlie vanvårdades i sitt första hem, kom tillbaka till uppfödaren som tänkte avliva honom för han var såpass förstörd. Då kom hans senaste ägare och ville köpa honom, vilket hon gjorde. Det gick bra en stund tills tjejen återföll i missbruk och Charlie for illa där också. Länsstyrelsen öppnade ärende på honom.
Han kissmarkerade inne. Han bet folk utan förvarning. Gick inte alls ha lös. Var så stressad så han visste inte ens hur man lekte. Hans fokus var bara på min andra hund, men mest satt han och flåsade hela dagarna.
Jag hade inte kunskap om problemhundar. Är bara en vanlig hundägare. Det jag kunde erbjuda var en lugn och trygg miljö och massa kärlek.
2 år har gått och idag är vi ett team. Det var en häftig resa att se Charlie få förtroende för mig. Att se honom sakteliga börja leka med saker. Ta spontan kontakt med mig. Vi har fortfarande problem med andra människor, speciellt män. Han har iaf slutat bita min pappa när vi är där och vi kan gå bland folk utan att han reagerar. Det är när andra tar kontakt med honom som han reagerar. Räcker med att de tittar på honom för intensivt. Men vi jobbar vidare och kommer säkert få jobba med det resten av hans liv.
Jag har ångrat mitt beslut att ta honom så många gånger. Jag har gråtit och dragit mitt hår. Men han är här för att stanna min Charlie. Vi får väl vara lite knasiga och trasiga tillsammans.
