15

Hej
Jag vet inte hur jag ska börja dethär. Men jag är ju inte död iallafall och nu är det den dagen som jag INTE skulle leva. Men tydligen så gör jag det.
Men ärligt så känner jag mig inte som jag lever. Utan är typ HELT tom och som död i tankarna.
Igår var iallafall en av dom värsta dagarna i mitt liv. Eller det började ju ändå ganska okej mot vad jag trodde men sen blev det bara mera och mera jobbigt och massa massa ångest. Så fick en panik attack på dagen och sen på kvällen fick jag flera så blev typ HELT dum i huvudet och fick värsta ut brottet som jag inte har fått i närheten av på flera månader. Jag tänker inte skriva detaljer vad jag gjorde men kan bara säga att jag var skit jobbig och konstig. Så fattar personalen också och mina föräldrar. Och tillslut blev det en skit jobbig sak som jag inte kan skriva så mycket om. Men ja dom försökte typ över tala mig att jag skulle ta medicin men jag kunde inte och hade bara en sak i huvudet att jag måste bort från dom och MÅSTE göra nåt så jag skulle dö. Så tillslut bestämde dom att jag skulle ha medicin med en spruta.
Så kommer inte ihåg så jätte mycket mer efter det. Eller kommer ihåg själva det och att jag fick ännu mera panik då så pappa fick hålla fast mig ungefär. Men det är typ sista saken jag kommer ihåg om igår. Och sen somnade jag pågrund av det liksom.
Och nu idag så är jag som jag är helt tom i huvudet och att jag inte kan få in i huvudet att jag inte är död nu som jag skulle. Men det låter säkert helt knäppt men vet inte hur jag ska förklara. Men typ att det känns helt o verkligt på nåt sätt och att det inte var meningen att jag skulle finnas nu ens. Så allt är liksom fel bara.
Och somsagt jag fattar väl varför dom bestämde det med medicinen igår för ja jag var jätte jobbig och jag kunde inte ha kontroll över migsjälv. Så jag fattar att dom bestämde det men får ändå som en mini ångest attack såfort en sköterska kommer in på rummet för min hjärna tänker ändå typ att dom kommer tvångs ge mig en sån spruta igen ifall jag inte sköter mig perfekt. Fast jag vet att det inte är så egentligen men ändå som blir min hjärna så.
Så har fått pappa att lova att han inte kommer gå ifrån mig nånting på hela dagen idag. Och ja det är jätte taskigt egentligen. För måste ju ändå vara skit jobbigt för han att han inte slipper mig NÅNTING på hela dagen. Så ja det är taskigt mot han men egentligen om man tänker så är det hans och mammas fel att jag MÅSTE vara här idag så då kan egentligen han ha det jobbigt idag också. För om jag skulle fått dött så hade han ju inte behövt det. Så egentligen om det är så jävla viktigt för dom att jag måste finnas idag fast det är helt fel så får han väl ha det skit jobbigt och vara med mig exakt helatiden då. För det är ju ändå typ det dom vill ändå.
Men ja annars så förutom att jag är helt död och tom i huvudet så är det väl ingen skillnad på 15 mot 14. Men trodde inte det skulle vara det heller utan det är mera allt annat som kanske inte märks direkt som känns jobbigt. Men ja nu är jag iallafall det som jag INTE skulle bli och var aldrig aldrig aldrig meningen att jag skulle leva nu.

 

[LiviaFilippa]

Du behöver inte hålla med och tycka som jag, men utifrån sett så ser jag ändå framsteg hos dig.

På tal om låtar så är låten jag lyssnat på mest i år Flying on the ground med Noel Gallaghers High Flying Birds.

Vilka fram steg då?

 

[Therese1988]

Jag förstår att det är svårt att se något sådant just nu, när du hamnat i en svacka igen. Men att du ändå gjort mycket för att besegra ätstörningsmonstret (och ja, bakslag får man alltid och jag är övertygad om att den biten kommer gå lättare när du "har huvudet ovanför vattenytan" igen.)

Du har kunnat börja berätta om den äckliga händelsen. Det är stort! Just att du börjat kämpa emot allt det jobbiga, även om jag vet att du inte tycker att du gör det. Men vi ser det! Det är lite som att du står i totalt mörker och inte ser något, men vi som kan lysa in lite med en ficklampa kan se ljusglimtar. Just att börja bearbeta alla jobbiga saker som hänt, gör att det känns som att du är tillbaka på ruta ett igen. Eller t o m längre bak, men så är det inte. Det känns bara så just nu. Du är så stark som vågar skriva till oss och berätta saker som hänt och dela med dig av dina tankar. Det är mycket bättre än att bara begrava sig i sina egna tankar och hamna i en ännu mer nedåtgående spiral.

 

[Therese1988]

Och vi bukefalister är stolta medlemmar i Emmas egna fanclub och hejar på dig, vill stötta när det känns tungt och glädjas med dig för alla små steg framåt. Även pyttesmå myrsteg!

 

[LiviaFilippa]

Jag förstår att det är svårt att se något sådant just nu, när du hamnat i en svacka igen. Men att du ändå gjort mycket för att besegra ätstörningsmonstret (och ja, bakslag får man alltid och jag är övertygad om att den biten kommer gå lättare när du "har huvudet ovanför vattenytan" igen.)

Du har kunnat börja berätta om den äckliga händelsen. Det är stort! Just att du börjat kämpa emot allt det jobbiga, även om jag vet att du inte tycker att du gör det. Men vi ser det! Det är lite som att du står i totalt mörker och inte ser något, men vi som kan lysa in lite med en ficklampa kan se ljusglimtar. Just att börja bearbeta alla jobbiga saker som hänt, gör att det känns som att du är tillbaka på ruta ett igen. Eller t o m längre bak, men så är det inte. Det känns bara så just nu. Du är så stark som vågar skriva till oss och berätta saker som hänt och dela med dig av dina tankar. Det är mycket bättre än att bara begrava sig i sina egna tankar och hamna i en ännu mer nedåtgående spiral.

Men inget av det är ju fram steg ifall inget går bättre. Och det är inte ens nån mening att jag hade gjort fram steg och fick rida och kunde äta mellanmål i stallet och såna saker för allt sånt är ju borta nu iallafall. Så det var helt onödigt som allt annat. Och om det ALLTID blir jätte stora bak slag som gör allt ÄNNU sämre än före så är jag hellre utan fram stegen också isåfall.

 

[Therese1988]

Jag förstår att du tycker så just nu. Det är helt ok att tycka att jag snackar strunt. Idag är en skitdag helt enkelt. Jag hoppas att du mår bättre imorgon.

 

[Shaggy]

Vilka fram steg då?

Du har gjort massor av framsteg. Du har bland annat sagt "stopp här är jag och jag tycker/känner såhär". Det är jättestort. Du har även vågar berätta om saker för andra så du slipper bära hela bördan själv. Det är också stort.
Nej du är inte i mål men sånt här går aldrig fort utan måste få ta tid

 

[LiviaFilippa]

Du har gjort massor av framsteg. Du har bland annat sagt "stopp här är jag och jag tycker/känner såhär". Det är jättestort. Du har även vågar berätta om saker för andra så du slipper bära hela bördan själv. Det är också stort.
Nej du är inte i mål men sånt här går aldrig fort utan måste få ta tid

Och jag får inte ha permisoner alls igen nu och det går skit dåligt med maten och har mycket mera ångest och får jätte starka panik attacker så jag inte kan ha kontroll på migsjälv så det blir skit och kan inte ens prata med nån av personalen. Så dom såkallade fram stegen har ju inte gjort NÅN skillnad alls.
Alltså det skulle kanske vara skillnad om det var NÅNTING bättre men det är inte det. Och jag vill inte att ni ska tro att jag är mycket bättre eller liksom starkare och gör bra saker fast jag inte gör det.

 

[Shaggy]

Och jag får inte ha permisoner alls igen nu och det går skit dåligt med maten och har mycket mera ångest och får jätte starka panik attacker så jag inte kan ha kontroll på migsjälv så det blir skit och kan inte ens prata med nån av personalen. Så dom såkallade fram stegen har ju inte gjort NÅN skillnad alls.
Alltså det skulle kanske vara skillnad om det var NÅNTING bättre men det är inte det. Och jag vill inte att ni ska tro att jag är mycket bättre eller liksom starkare och gör bra saker fast jag inte gör det.

Jo de har gjort skillnad men du kan inte se et nu eftersom du är mitt i ett bakslag. Bakslag kommer men när du kommer ur det så ser det bättre ut än innan. Du kommer fixa det här för du är så himla bra för att du är du

 

[Lillgrådis]

Men inget av det är ju fram steg ifall inget går bättre. Och det är inte ens nån mening att jag hade gjort fram steg och fick rida och kunde äta mellanmål i stallet och såna saker för allt sånt är ju borta nu iallafall. Så det var helt onödigt som allt annat. Och om det ALLTID blir jätte stora bak slag som gör allt ÄNNU sämre än före så är jag hellre utan fram stegen också isåfall.

Jag tror ändå att mycket av det som känns sämre precis nu är just för att det har varit ett väldigt starkt fokus kring detta med din födelsedag. Det är inte alls konstigt när du haft en sådan stresskänsla med allt kring och fram till den dagen att det liksom tippar över, MEN det behöver inte betyda att du är sämre för alltid eller ens särskilt länge?

Så jag tror bestämt att de framsteg du gjorde förut betyder att du ÄR bättre och att du skulle mycket väl kunna klara det du gjorde nyligen och få fortsätta rida och äta mellanmål i stallet riktigt snart igen. Men såklart är det skört och med så mycket stress och tankar som plågat dig kring just en viss dag så verkar det ändå begripligt att det blir en dipp just runt den. Det är ju bara några timmar sedan, ge dig själv lite tid att hämta dig från det och försök att kanske acceptera att det kan vara några jobbiga dagar innan det går bättre igen. Men nu har du klarat den där dagen, nu kan du i bästa fall känna dig fri från just den pressen.

 

[Flixon]

Andra har skrivit mycket klokt, så jag nöjer mig med att skriva att jag är glad att du finns här på forumet och det är ingen här som svarar dig av någon annan anledning än att de själva vill det. Vi tycker att du är viktig

 

[Exit]

Men inget av det är ju fram steg ifall inget går bättre. Och det är inte ens nån mening att jag hade gjort fram steg och fick rida och kunde äta mellanmål i stallet och såna saker för allt sånt är ju borta nu iallafall. Så det var helt onödigt som allt annat. Och om det ALLTID blir jätte stora bak slag som gör allt ÄNNU sämre än före så är jag hellre utan fram stegen också isåfall.

Jag tänker att dina framsteg blir ett sätt för dig och din kropp att få "öva". Även om du halkar tillbaka igen så är själva övningen inte förgäves utan för varje gång du tar dig framåt igen kommer det att bygga upp sånt som behövs för att du så småningom ska börja må bättre. Men, jag kan föreställa mig att det måste kännas jättejobbigt att ta flera steg tillbaka .

Fint med armbandet! Lät som en väldigt speciell present❤

 

[Fjordfrälst]

Tack igen till alla för allt snällt ni skriver och så Vet att jag bara upp repar det helatiden men det betyder jätte mycket även fast det kanske inte verkar så. Men alla ni som bryr er så gör det iallafall skillnad för mig fast det kanske inte märks!
Iallafall så har min moster varit här nu så vi hade väl lite typ firande eller vad man ska säga. Men fick ju inte åka till stallet och inte träffa hundarna. Men vi gjorde iall lite här. Så jul pyntade lite och fick presenter och så. Och jag kommer inte skriva allt för vissa kanske tycker det låter jätte mycket och att jag är bortskämd och vissa kanske tycker att det är jätte lite liksom. Så kommer inte skriva allt men några saker. Och då fick jag av mamma och pappa ett schabrak och en huva från equestrian Stockholm. Alltså typ som ett tävlings set till O. Och av moster så fick jag som ett brev att jag ska gå på Shawn Mendes i mars med henne och mina kusiner. Och båda dom sakerna så fattar jag att dom tänker typ som mottivering. Och det är ju JÄTTE bra saker så menar INTE att jag inte upp skattar det för såklart så gör jag det! Men bara att det känns som det är onödigt och att jag kanske aldrig kommer tävla eller gå på konsert eller nånting.
Sen den sista saken jag tänkte säga var det finaste jag har fått nästan nångång. Och det var hon som ägde den gamla ponnyn om ni vet och hennes mamma. Så hade dom skickat in så jag fick ett tagel armband med hår från deras ponny OCH från C
Och kanske nån tänker typ jaha ett armband men alltså jag visste inte att jag skulle få nåt alls av dom så blev väldigt förvånad först när mamma hade en sak från dom och sen att det var ett sånt armband liksom
Men ja sen fikade vi iallafall men det har gått skit dåligt med maten för mig så jag hade mitt vanliga mellanmål bara och smakade pytte lite cupcake.
Men det gick väl iallafall bättre än jag trodde det skulle men tog extra medicin innan och nu är jag sååå trött. Så ska nog kanske sova till middagen nu för orkar typ ingenting ändå och är helt som mos i huvudet känns det som. Men ville iallafall bara berätta lite om det.

Åh så fin present med tagelarmbandet ❤.Skoj med settet från ES med; vilken färg fick du ?

 

[Fjordfrälst]

Jag är sååå himla trött på migsjälv så vet inte vad jag ska göra. För jag hade ju som mål förut att jag skulle bli ut skriven i december senast. Och för ett tag sen så gick det mesta ändå åt rätt håll iallafall men sen blev ju allt skit igen. Och nu verkar det HELT omöjligt att jag ska kunna bli det för nu har det ju varit sämre än på jätte jätte länge.
Och har fortfarande sån där jobbig känsla att jag inte borde leva nu alls så allt är fel liksom. Och har massa jobbiga tankar om detdär i förrgår och att jag är rädd för att det ska bli så igen och ja allt sånt bara är skit jobbigt.
Och fattar inte varför tillexempel ni här bryr er om mig fast jag INTE gör nånting bra eller rätt så jag inte är värd det ALLS.
Men ja ifall jag skulle komma på NÅNTING som jag skulle vilja göra så är det åka till stallet och träffa O och rida men det får jag inte och kommer nog inte få idag heller. Så typ allt känns så värde löst och dåligt bara och vill verkligen verkligen inte vara migsjälv mera.

Ibland blir saker inte som man tänkt och skapar nog onödig stress och ångest när du ser att du kanske inte uppnår det målet som du hoppats ❤. Försök att lägg bort den "tidspressen"..

 

[Therese1988]

Åh så fin present med tagelarmbandet ❤.Skoj med settet från ES med; vilken färg fick du ?

Det är jag också nyfiken på! De har så fina schabrak.

 

[Fjordfrälst]

Det är jag också nyfiken på! De har så fina schabrak.

Ja verkligen, har nyligen hittat dit efter alla år med häst utan märkesschabrak

 

[TeamLundVer]

Tack Men känns bara inte som jag är värd det. Och att jag inte är värd att få massa olika hjälp och så heller som ändå inte fungerar. Så känns bara som jag liksom tar massa tid och så från alla möjliga som alla som skriver här och personalen och såklart mamma och pappa. Och att det är bara dumt att såå många ändå typ slösar med sin tid på mig.

Jag har en son som nyss fyllt 7år och jag känner igen honom så mycket i det du skriver. Perfektionisten, att han känner sig värdelös när något inte går helt enligt plan, han har t om även sagt att han borde dö en gång när det gick lite tokigt han grubblar mycket, bryr sig oerhört mycket om andra människors och djurs känslor. Han är klok, snäll och oerhört empatisk. Jag brukar tänka att han har sina "känselspröt" utanpå kroppen.

Kort sagt, jag oroar mig ofta för att han kommer må riktigt riktigt dåligt som tonåring och skulle det bli så så hoppas jag innerligt att människor, kända som okända, bryr sig om honom och gör allt i sin makt för att det ska bli bättre igen. Inte för att han ser ut på ett visst sätt eller är duktig på ditten eller datten utan för att han är unik, för att han är han och för att han förtjänar att må bra. Precis som du.

Vår värld behöver fler som honom och dig. Vi behöver hålla hårt i er för det är er typ av människor som gör världen till en bättre plats.

Kram

 

[Sel]

Jag visste inte riktigt om jag skulle skriva det här eller inte, men jag hade väldigt länge en fix idé om när mitt liv skulle vara slut. Det kändes inte ens särskilt dramatiskt egentligen, men jag var stensäker på att jag inte skulle leva förbi en viss ålder, att någon olycka skulle hända (de flesta tankarna var rätt dråpliga faktiskt, jag kunde haka upp mig på saker som krattor och stekpannor och helt absurda saker som man bara ser på TV. ), för mig handlade det aldrig om något val utan det skulle helt enkelt bara ske. Jag skulle halka i "den trappan" eller något liknande - men när det inte hände och jag levde genom den barriären kommer jag ihåg hur overkligt det var och hur vilsen jag kände mig.
Lite "och nu då?"... jag hade ju inte planerat längre än så utan var nu tvungen att tackla en framtid som kändes främmande och overklig, men samtidigt helt vanlig, för livet fortsatte bara utan att ta någon hänsyn till det jag tagit för givet.
Sedan fortsatte det lite till, och lite till, och jag är glad att det gjorde det i slutänden. För mig och för dig. Det blir bättre!

 

[LiviaFilippa]

Åh så fin present med tagelarmbandet ❤.Skoj med settet från ES med; vilken färg fick du ?

Jag vet inte vad den färgen heter men det är ljus beige och rosa kant.

 

[LiviaFilippa]

Egentligen så är det säkert dåligt att skriva om dethär men vill ändå göra det bara IFALL nån har nåt tips eller nåt. Fast fattar att det nog är svårt men ändå.
Och först så vill jag förklara också att jag menar INTE att dom gjorde det för att vara dumma eller att dom skulle bestämma bara föratt eller nåt sånt. Utan jag fattar ju varför det liksom behövdes men det ändrar ändå inte hur det känns.
Men det är om detdär som hände i torsdags och som nästan blev igen igår med medicin sprutan eller vad man ska säga. Och såklart så fattar jag att det inte är precis trevligt för nån men känns ändå som jag över reagerar jätte mycket.
För både att jag nästan inte vågar säga om jag börjar få starkare ångest nu för är rädd att det ska bli så igen. Så jag är skit rädd för att få panik och såklart så får jag det ännu lättare då. Så fattar ju att det inte hjälper att jag är rädd för det men kan inte bara bestämma att jag inte ska vara det heller.
Och sen att det känns som jag kan lita ännu mindre på dom i personalen nu än vad jag kunde innan. Fast har ju aldrig varit bra på att lita på nån liksom men det är ändå ännu mera o möjligt nu. Och dom som var med då får jag som panik om dom kommer in i mitt rum. Men alltså inte att jag EGENTLIGEN tror att dom är hemskare än dom andra utan vet ju att det bara råkade vara dom som jobbade då liksom. Men det är inte som att jag VILL få panik av dom men det bara blir så.
Och sen det sista som säkert låter helt stört och konstigt men om ni tycker det så behöver ni kanske ändå inte skriva det. Men det är iallafall att jag har drömt skit jobbiga drömmar flera gånger som känns jätte verkliga och som typ börjar med att det blir som i torsdags och sen blir det hop blandat med äckel händelsen som hände i våras. Så liksom att det hoppar mellan dom sakerna i drömmen och blir som hop blandat så när jag vaknar så känns det typ som det hände nyss. För det är så verkligt i drömmen liksom. Så då är det som att alla såna äckel känslor också är en miljon gånger starkare för att det känns så verkligt i drömmen.
Och somsagt jag fattar om ingen har nåt tips eller så men bara OM nån har det så vore det snällt.
Och innan nån säger det så pratade jag lite om det som blev i torsdags med läkaren i fredags så har liksom pratat genom det och har som en kris plan ungefär men ändå blev det ju nästan så igen igår.

 

[Hoarfrost]

Egentligen så är det säkert dåligt att skriva om dethär men vill ändå göra det bara IFALL nån har nåt tips eller nåt. Fast fattar att det nog är svårt men ändå.
Och först så vill jag förklara också att jag menar INTE att dom gjorde det för att vara dumma eller att dom skulle bestämma bara föratt eller nåt sånt. Utan jag fattar ju varför det liksom behövdes men det ändrar ändå inte hur det känns.
Men det är om detdär som hände i torsdags och som nästan blev igen igår med medicin sprutan eller vad man ska säga. Och såklart så fattar jag att det inte är precis trevligt för nån men känns ändå som jag över reagerar jätte mycket.
För både att jag nästan inte vågar säga om jag börjar få starkare ångest nu för är rädd att det ska bli så igen. Så jag är skit rädd för att få panik och såklart så får jag det ännu lättare då. Så fattar ju att det inte hjälper att jag är rädd för det men kan inte bara bestämma att jag inte ska vara det heller.
Och sen att det känns som jag kan lita ännu mindre på dom i personalen nu än vad jag kunde innan. Fast har ju aldrig varit bra på att lita på nån liksom men det är ändå ännu mera o möjligt nu. Och dom som var med då får jag som panik om dom kommer in i mitt rum. Men alltså inte att jag EGENTLIGEN tror att dom är hemskare än dom andra utan vet ju att det bara råkade vara dom som jobbade då liksom. Men det är inte som att jag VILL få panik av dom men det bara blir så.
Och sen det sista som säkert låter helt stört och konstigt men om ni tycker det så behöver ni kanske ändå inte skriva det. Men det är iallafall att jag har drömt skit jobbiga drömmar flera gånger som känns jätte verkliga och som typ börjar med att det blir som i torsdags och sen blir det hop blandat med äckel händelsen som hände i våras. Så liksom att det hoppar mellan dom sakerna i drömmen och blir som hop blandat så när jag vaknar så känns det typ som det hände nyss. För det är så verkligt i drömmen liksom. Så då är det som att alla såna äckel känslor också är en miljon gånger starkare för att det känns så verkligt i drömmen.
Och somsagt jag fattar om ingen har nåt tips eller så men bara OM nån har det så vore det snällt.
Och innan nån säger det så pratade jag lite om det som blev i torsdags med läkaren i fredags så har liksom pratat genom det och har som en kris plan ungefär men ändå blev det ju nästan så igen igår.

Jag har i alla år, sedan jag var väldigt liten, drömt mestadels mardrömmar. Väldigt sällan är det trevliga drömmar. Fast för mig har det varit fantasier, väldigt sällan verkliga saker.

Men nu har jag börjat upptäcka att det går att styra lite, både vilka drömmar man hamnar i och hur man själv reagerar i drömmarna.
Jag får ofta mardrömmar som återkommer, och då kan man påverka hur drömmen utvecklar sig genom att, precis när man lagt sig och ska sova, tänka efter hur drömmen gick (säkert skitjobbigt för dig). Sedan bygger man liksom om i drömmen. Så säg att jag är fasthållen i min dröm och gråter och skriker och försöker komma loss men kommer inte loss eftersom de är starkare, då fantiserar jag bara ihop att "Nej, jag var starkare än dem. Så jag kom loss, för jag sparkade den som höll fast mig så hårt att hen släppte, och sen lyckades jag fälla den som höll fast mig genom att..." Svårt att förklara, men jag ser liksom allt som i en film i huvudet och bygger om vad jag gör, vad som händer, och dialoger.
Du kanske kan försöka bygga om filmen i huvudet till vad du egentligen vill ska hända. Tänk dig att nej, jag fick ingen panik, jag besegrade allt var panikångest och ångest heter och tog i stället till slut min medicin, och fick gå och lägga mig utan massa jobbigheter. Vill du kan du faktiskt väva in grejer som aldrig skulle kunna hända i verkligheten, kanske att O kom ingalopperande mitt i allt. Att sköteskorna blev så rörda att de lät O stanna, och ni hade en fin ridtur i solnedgången innan du kom tillbaka och O fick stå och sova i ditt rum medan du somnade, med O som blåser varm luft på din hand. Det kan vara hur fjantigt fantastiska otroliga grejer som helst - poängen är att om du lär dig rätt sätt att fantisera precis innan du somnar, kommer saker du vill vävas in i drömmarna och de blir mycket trevligare. Det tar ett tag men är värt det! Så kan man göra om man haft en obehaglig dröm man inte vill ha igen.

Sen kan du styra redan från början vad drömmen ska handla om. Vill du ha trevliga drömmar från något mysigt och bra minne så tänk på det jättemycket precis innan du somnar. Eller fantisera ihop något, kanske att du är världens bästa hundtränare som kan träna precis vilken hund som helst och åker runt till problemhundar och får hundar och ägare att må bra igen. Som sagt, du får vara precis hur fantastisk som helst, hur oövervinnerlig som helst, och ingen fantasi är för fjantig att fantisera fram.