Sv: 11-orna version 2.0
+ alla andra. Tack, på nåt konstigt sätt värmer det...
Ja här rinner tårarna fortfarande som floder. Jag hade precis börjat hoppas, det var väl där det gick snett... Igår jobbade jag men hade en jätteduktig och erfaren väninna hemma på kvällen som fixade åt lillen, och han hade skött sig fantastiskt och inte hakat sig en enda gång. Hade frivilligt gått med ut på gången och varit hur mysig som helst. Hon skulle följt med till Sundsvall på tisdag och lät mycket optimistisk.
Idag när jag kom hem och ut i stallet var han lika pigg och glad som alltid, åt med glupande aptit och skulle helst sitta i knä och vara go. Benet hakade sig nån gång men det löste sig efter nån minut, "som vanligt". Runt tio gick jag in i huset igen, och nån timme senare blev jag uppringd av Ultunas veterinär som fått se videon jag skickat (som tydligen gått ut på internmail till alla där...) och absolut tyckte att vi skulle komma ner dit så snabbt som möjligt och skippa Sundsvallsresan på tisdag. Han kunde inte för sitt liv förstå varför inte Östersunds klinik tagit emot oss för undersökning, nej vem kan det?
Under tiden jag pratade med dem gick jag ut i stallet och hittade en lika pigg och matglad häst, men med hakat ben som aldrig släppte. Jag stod och pratade i telefon sammanlagt kanske en timma med flera olika veterinärer, och det hade fortfarande inte släppt. Under tiden började han hoppa runt och försökte lägga sig ner, men med ett bakben som fastnat spikrakt kunde han ju inte. Han försökte kissa men det gick inte heller för han kunde inte ställa sig rätt. Tillslut stod han med huvudet in i ett hörn och ville inte röra sig alls. Det syntes verkligen hur ont han hade.
Pratade med Ultuna igen som sa att jag skulle ta ut hemmaveterinär för att försöka få tillbaka patellan eller vad det nu var som hakat på plats, och om det gick att få loss skulle vi gipsa upp foten så att han hela tiden stod med böjt knä. Sagt och gjort, min vanliga vet kom ut och hade på vägen haft ett långt samtal med Ultunas vet. Hon gjorde verkligen allt hon kunde, vi försökte med allt, men benet satt stenhårt... Han hade jätteont och försökte både bitas och hoppa ut ur boxen, det bara gick inte. Trots alla tips man kunde få från Ultuna så gick det inte. Allt låg fel, knä och patella och hela köret hade hamnat helt åt helvete.
Kort sagt, i det skicket tog han sig knappt ut ur boxen, det fanns inte en chans i planeten att han skulle palla en transport på 50 mil... Efter att ha haft benet låst i minst två timmar (det låste sig nån gång mellan 10-11.30) var han så trött att frambenen nästan vek sig på honom, och det var helt enkelt inget vi kunde göra... Han var så tapper, så underbar hela vägen. När det skulle sättas kanyl stod han med mulen mot min kind och bara gosade, vet undrade om vi inte skulle bremsa honom, men det behövdes aldrig nåt sånt på min underbara kille. Redan när han gipsades som liten och låg och sov i mitt knä hela tiden, varför ta lugnande när man kan passa på att sova? Han kämpade sig ut ur stallet och fick känna friska luften en sista gång innan han somnade med huvudet i min famn. Nu galopperar han med mamma på den grönaste av ängar, helt smärtfri.
Det känns helt fruktansvärt, han var ju inte ens 16 månader gammal! Livet är så fruktansvärt orättvist... Jag fortsätter följa era småttingar, men några uppdateringar blir det ju inte mer.