Är era 2.5-åringar välutvecklade och så pass klara i kroppen att de fungerar att ridas i alla 3 gångarterna?
Har det att göra med ridprovet på 3-årstestet?
Hur höga är era hästar? Hur höga förväntas de bli?
Jag förstår självklart att det inte handlar om några längre stunder på ryggen men ändock, kanske verkar det lite provocerande men personligen tycker jag många går lite för fort fram med sina unghästar. Till vilken nytta frågar jag mig då?
Hållbarheten kommer inte öka av att man rider in sina hästar tidigare och tidigare. Har sporten blivit för prestationsinriktad så man glömmer bort att många hästar faktiskt växer tills dess att de är runt 6 år? (Framför allt med tanke på att fler och fler hästar slutar på 170-175 cm i manken numera).
Det är inte alltför många år sedan som man på ridlärarutbildningar lärde ut att unghästar sitts in hösten de är 4, för att sedan börja arbetas mer på våren när de fyllt 5. Vad tycker ni om detta ideal?
Bör man börja tänka över att ta bort ridprovet på 3-årstestet för att få fram mindre pressade individer?
Har på nära håll sett en del skräckexempel där ägaren överskattar sin hästs förmåga och har alldeles för bråttom med utbildningen. De föreställer sig att deras, egentligen, ganska medelmåttiga 3-åring ska vinna championatet nästa år, och sitter därför och trimmar ordentliga (30-45 min) pass på volter i olika storlekar minst 3 gånger/vecka, där emellan tömkörs unghästen. Är det bara jag som tycker det är helt tokigt?
Självklart är man alltid stolt som en tupp över att ens lilla älskling är så otroligt duktig och snäll och man frestas att prova nya saker titt som tätt - men en dag tar det stopp, det slår nästan aldrig fel?
Resonemanget låter då (och detta är av egna upplevelser) "han har blivit så bråkig och istadig på sistone, så jag måste rida idag med för att komma över det!" - tycker ni det är en bra lösning eller vad hade ni gjort?
Nu blev det här väldigt långt men jag hoppas ni orkar komma med intressanta, egna reflektioner i ämnet