Vuxna "kräver" friska och glada barn?

[Litenvit]

Satt och läste SvD på nätet och råkade på den här artikeln:
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/halsa/artikel_2612403.svd

Citat ur artikeln:
"Som förälder värnar man om sitt barns hälsa. Det är i grund och botten något gott. Men om man som barn hela tiden blir betraktad som sårbar, sjuk, värnlös kommer man successivt att inlemma det i sin självbild. Bristande självtillit ökar risken för att inte kunna hantera livets olika utmaningar på ett konstruktivt sätt.

– Det gror in i barns medvetande och de blir olyckliga, osäkra, signalerar att de inte mår bra. Det är synd om barnen. Från den dag jag började tills i dag ser jag helt andra symtom hos barn, säger Carl Lindgren".


I mitt yrke som lärare möter jag oftare och oftare på dessa föräldrar (det är väl bara modernare versioner av Curlingföräldrarna?) som är jätteoroliga för sina barn, som pratar om sina barn - framför sina barn - som om de vore känsliga små blommor. Enligt föräldrarna så är barnen t ex
- oroliga för att följa med till badet och ta simlektioner
- tycker det är jobbigt att sitta i matsalen för där finns det större barn
...och helst vill föräldrarna att allt det där jobbiga ska tas bort, hellre än att man ska arbeta för att få barnet att kunna klara av jobbiga känslor och situationer...

Vad tror ni, vare sig ni har barn eller inte? Jag tror inte att det är ljug att föräldrarna blivit oroligare för sina barn och överför detta på dessa stackare. Men varför?
Är det som det står i artikeln att hälsa är vår nya religion? Vi har inget annat att tro på än att god hälsa och få motgångar ska göra oss lyckliga?

Det är oroande, tycker jag, som måste stångas med föräldrar som tycker att utmaningar är hot mot tryggheten och därför ska deras barn bara segla på räkmacka genom livet, aldrig behöva göra något jobbigt eller tråkigt utan någon annan ska se till att de är glada, lyckliga och friska hela tiden.

Jag tror faktiskt inte att det skulle vara så svårt att få barnen att acceptera att livet består av mer än socker och att det kan vara värt att kämpa lite och inte förvänta sig medvind jämt. Men om deras föräldrar inte tror det så är det ju svårt...

 

[Esperanza_1980]

Sv: Vuxna "kräver" friska och glada barn?

Orkade inte läsa hela artikeln, får skylla på hettan

Känner igen mig i det du skriver. Jag kan känna en väldig oro för att det ska hända mina barn något. På nåt konstigt vis blev det värre efter barn nr 3 kom. Skillnaden är att jag ALDRIG visar nåt för barnen. Jag kan inte hämma dem i en del av deras uppväxt, vilket utmaningar är en del av. Det ger inga lyckliga barn. Min oro får jag hålla för mig själv.

Mina kottar är väldigt livliga och energiska. Inte sällan slår de sig eller råkar ut för små olyckor. Inte alltid så kul, men ack så levnadsglada de är

Hur ska barn som du beskriver "som seglar på en räkmacka genom livet" klara alla påfrestningar och utmaningar i livet utan att totalt bryta ihop?

Nä, skäms på föräldrar som sätter barnen på piedestal (stavas?) Låt barn få vara barn och njuta av livet.

 

[vallhund]

Sv: Vuxna "kräver" friska och glada barn?

Ungefär så, dock har jag aldrig varit speciellt orolig för min son.

Barnuppfostran är jämförbar med bergsbestigning.
Man kan se till att de lär sig rätt tekniker o har bästa utrustningen, men de måste klättra själva.
Verkar som min son uppfostrar sina barn i samma anda.

mvh

 

[Scata]

Sv: Vuxna "kräver" friska och glada barn?

Barnuppfostran är jämförbar med bergsbestigning.
Man kan se till att de lär sig rätt tekniker o har bästa utrustningen, men de måste klättra själva.

 

[TinyWiny]

Sv: Vuxna "kräver" friska och glada barn?

Barnuppfostran är jämförbar med bergsbestigning.
Man kan se till att de lär sig rätt tekniker o har bästa utrustningen, men de måste klättra själva.

Precis så har jag (försökt) uppfostra mina barn.

Folk frågar om jag inte var orolig när sonen tog körkort och än mer med mc-kortet och jag frågade varför jag skulle vara det?
Jag har gjort vad jag har kunnat för att min son ska ha lärt sig saker och ting, mer kan jag inte göra.
Det är nu som jag står och ser på hur det blev, med alla fel och misstag inkluderade som jag har gjort, jag kan bara hoppas att jag har rustat barnen inför deras framtid.

Jag erkänner att inte heller jag orkade läsa artikeln men att alltid låta barnen undvika allt vad sorg och bekymmer heter ger inga glada trygga barn.
För att kunna känna lycka och glädje måste man också veta hur sorg och bekymmer är.
Att alltid tro att "någon annan" ska fixa saker och ting gör att barnet inte får lära sig att hantera problem när det ska lära sig det, dvs när föräldrarna finns till hands och kan stötta, trösta och komma med goda råd.

Det är sådana barn som på fullaste allvar tror att världen kommer gå under för att de inte får de snygga byxorna, som ringer till bris och skriker "mamma misshandlar mej" när mamma svarade -nej du får inte.
För de har aldrig lärt sig ta en motgång.

 

[angelwings]

Sv: Vuxna "kräver" friska och glada barn?

*kl*

Även jag får tillhöra de som inte läste hela artikeln, bara inlägget här...Och jag kan säga att i mitt jobb ser jag väldigt mycket av det jag också.

Men sen är jag själv mamma och då är det helt andra grejer vi pratar om än barnen på jobbet...^^

Mitt barn har gått igenom mer än de flesta barn i sin ålder skulle jag vilja påstå (och hoppas det verkligen för andra barns skull!) och visst försöker jag skydda henne mot det onda i livet så gott jag kan. Jag försöker minska traumat och låta henne leva ett så normalt liv som möjligt så att hon kan bli en lugn och trygg vuxen till sist. Vilket har sina utmaningar i våra liv. Så för de som inte vet vår historia/att vi har skyddad id osv verkar jag nog sjukt överbeskyddande. (hon får inte vara med på kort, jag måste alltid veta var hon finns, personal får inte ge ut någon information om oss osv osv) Men i vårt fall är det ren överlevnadsinstinkt.

Jag försöker låta henne vara stor i det jag kan, gå och betala parkeringen och låsa/låsa upp bilen fick hon göra idag (jag såg henne hela tiden) och bara såna småsaker som andra kanske inte ens tänker på är jättestort för henne.

Men jag tror generellt att världen blivit 'farligare' än den var tidigare och man är mer uppmärksam på dessa faror idag.
Jag vet inte om någon fattar ett ord av det här men min hjärna har kokat till mos idag!

 

[Karfitsa]

Sv: Vuxna "kräver" friska och glada barn?

*KL*

Fast "beskyddandet" äger ju inte bara rum vid saker som kan vara farliga. Det finns föräldrar som låter sina barn "slippa" t ex friluftsdagar (sjukanmäler barnen utan att blinka), eller som inte låter dem stå till svars för dumheter som begåtts (mitt barn skulle aaaldrig göra något sådant). Det finns t o m föräldrar som gör sina barns inlämningsuppgifter i skolan för att de ska slippa misslyckas (jo, faktiskt...).

 

[Teilani]

Sv: Vuxna "kräver" friska och glada barn?

På mitt jobb, apoteket, förvånas jag över hur mammorna tar plats framför sina barn när det ska hämtas medicin. Det är väl en sak när barnet är 3 år då gör man så, men när barnet är 12, 13, 14, 15, 16, 17 osv... är det fortfarande lämpligt att tala över huvudet på hen? Joakim sitter ju precis där kan jag inte få berätta lite för honom om medicinen han ska få?

Eller de mammor som blir indignerat upprörda över att de behöver ha barnets fullmakt för att få tillgång till vilka mediciner de har den dagen då de fyllt 18. Hade en mamma inne igår som ville hämta till sin 22-åriga dotter, men det gick ju inte för hon hade ingen fullmakt. Jag kan ju inte veta om dottern gett sitt tillstånd muntligt eller om mamman bara är nyfiken/orolig. I alla fall fick jag förstå att detta gjorde det komplicerat för mamman, för hennes dotter bodde på annan ort och var inte hemma så ofta längre. Hmm, då kanske dottern kan besöka ett apotek på egen hand?

Om det krockar med barnets arbetstider eller annat så hoppas jag att det nu när monopolet fallit blir längre öppettider och fler apotek så det inte blir så svårt i framtiden.

 

[angelwings]

Sv: Vuxna "kräver" friska och glada barn?

Den typen stöter man på ja...Så långt tänkte inte jag. Har haft ett antal barn som aaaaaldrig skulle kunna hitta på nåt, även om man haffar dem 'in the act' och föräldrarna vägrar tro en. Nån gång har tom barnet erkänt men föräldern tror det ändå inte. Jag tänkte inte i de banorna.

Fast hade inte jag haft en dotter som verkligen ÄLSKAR idrott och att röra på sig så hade jag nog kunnat bli en av de där mammorna som ringer och sjukskriver barnet på idrottsdagar.

Jag har själv alltid haft otrolig ångest inför idrotten i skolan, fy katten vad dåligt jag mådde av den och den läraren. Men hon är en riktigt sportig tjej så det är snarare tvärtom...Hon skulle helst bara ha idrott på schemat.

 

[vindvissla]

Sv: Vuxna "kräver" friska och glada barn?

Det är oroande, tycker jag, som måste stångas med föräldrar som tycker att utmaningar är hot mot tryggheten och därför ska deras barn bara segla på räkmacka genom livet, aldrig behöva göra något jobbigt eller tråkigt utan någon annan ska se till att de är glada, lyckliga och friska hela tiden.

Det här är så jäkla rätt, och så himla sjukt. Man gör verkligen inte barnen någon tjänst. Min sambos dotter är precis sån. Senaste exepmlet: HOn är 17.5, har inget sommarjobb, fick en bil i januari. Den krashade hon. Pappan köpte en ny för det var ju bra om hon kunde ta sig runt. Den sålde hon för den var ful och nu kräver hon mer pengar för att kunna köpa en snyggare bil.

Mamman har precis förlorat sitt jobb, har inga pengar. Vi har ont om pengar och skulle verkligen inte kunna byta upp våra bilar till något häftigare.

Dessa barnen kommer landa så jäkla hårt en dag när de inser att livet inte funkar så som de lärt sig. Tragiskt.

 

[Björk]

Sv: Vuxna "kräver" friska och glada barn?

Dessa barnen kommer landa så jäkla hårt en dag när de inser att livet inte funkar så som de lärt sig. Tragiskt.

Ja och jag tycker också det är så himla trist och tragiskt att föräldrarna ofta riskerar göra sina barn enormt svåra att tycka om. Ni vet; såna där barn (eller vuxna som liksom inte lyckats ändra sig på egen hand) som man bara tycker är superjobbiga, tjatiga, bortskämda osv. De som man helt enkelt inte GILLAR. Tänk om curlande föräldrar tänkte på det; att barnen ju får det jättejobbigt när de blir så svåra att tycka om.

 

[TinyWiny]

Sv: Vuxna "kräver" friska och glada barn?

Ja och jag tycker också det är så himla trist och tragiskt att föräldrarna ofta riskerar göra sina barn enormt svåra att tycka om. Ni vet; såna där barn (eller vuxna som liksom inte lyckats ändra sig på egen hand) som man bara tycker är superjobbiga, tjatiga, bortskämda osv. De som man helt enkelt inte GILLAR. Tänk om curlande föräldrar tänkte på det; att barnen ju får det jättejobbigt när de blir så svåra att tycka om.

Det där har jag försökt förklara länge för min sambo

 

[vindvissla]

Sv: Vuxna "kräver" friska och glada barn?

Tänk om curlande föräldrar visste att de curlade, då kanske de kunde ta tag i det och lära sina barn att vara självständiga, tänkande och uppskattande individer istället. Jag har försökt förklara för min sambo att det han håller på med är att curla, ändå kan han tycka "men nu curlar du ju Sam" när jag gosar med honom. Kanske jag som är dålig på att förklara helt enkelt?

 

[Litenvit]

Sv: Vuxna "kräver" friska och glada barn?

Ja och jag tycker också det är så himla trist och tragiskt att föräldrarna ofta riskerar göra sina barn enormt svåra att tycka om. Ni vet; såna där barn (eller vuxna som liksom inte lyckats ändra sig på egen hand) som man bara tycker är superjobbiga, tjatiga, bortskämda osv. De som man helt enkelt inte GILLAR. Tänk om curlande föräldrar tänkte på det; att barnen ju får det jättejobbigt när de blir så svåra att tycka om.

Det var också en viktig aspekt på det hela.

Har funderat på varför Curlingfenomenet dykt upp på det här viset.
Är det individualismens fel?
Alltså, att man istället för att anpassa sig till gruppen och kollektivet hävdar rätten till att få vara "som man är" och dessutom få igenom sin egen rätt i första hand - och gruppen kommer i andra hand?

För mig som ändå minns en del av sjuttiotalet då gruppen var det viktiga och individen oviktig (jämfört med idag) så vet jag ju att även grupptänkandet kan vara knepigt. Minns t ex i skolan då vi alla skulle ligga på samma sida i boken, där jag ansågs som jobbig som redan kunde läsa när jag började i ettan eftersom gruppen inte låg på samma nivå. Då gällde det att inte sticka ut eller vara jobbig och besvärlig och hävda sitt.

Men samtidigt, nu har ju pendeln svängt så enormt åt andra hållet.
Nu känns det som att man skiter i om gruppen har det bra, bara man själv har det bäst. Vi är ju trots allt ändå flockindivider så egentligen borde del av ens tänkande omfatta att hela gruppen har det någorlunda bra och att man därför kan tänka sig att avstå lite av ens eget välbefinnande för gruppens bästa?

För att åter dra paralleller till min skolvardag så måste jag ju se till att klassen mår bra som helhet. Det kan betyda att några individer faktiskt måste dämpa sig och ta lite mindre plats för att andra ska få synas. Det kan en del föräldrar ha väldigt svårt att inse.
En del barn kanske måste slipa av lite av sina egenheter även om egenheterna är del av deras personlighet - annars funkar de inte med andra människor (appropå "svåra att tycka om"). Men ska man alltid hålla på rätten till individualism så blir det ju störst går först och jag är/säger/gör som jag vill...

Eller kommer ni på fler orsaker?
Ingen vill väl att deras barn ska bli en osympatisk fullblodsegoist (hoppas jag)?

 

[Sol]

Sv: Vuxna "kräver" friska och glada barn?

Det är ju synd om de stackars barnen som en dag blir vuxna och måste hantera verkligheten på egen hand. Nej, curlingföräldrar gör sannerligen inte sina barn en tjänst.

Jag vet inte varför det blivit såhär. I Japan sägs det ju att barnen har blivit bortskämda av sina föräldrar eftersom det har blivit fler ensambarn och fokus läggs därmed helt på det enda barnet i familjen. Om det stämmer vet jag inte men det låter väl inte helt orimligt att ensambarn i en väldigt individualistisk värld kan tänkas bli lite bortskämda.

 

[Esperanza_1980]

Sv: Vuxna "kräver" friska och glada barn?

Har det inte också blivit mycket så att prestationer är det enda som räknas? Inte hur man är som person (snäll, omtänksam osv), utan vad man PRESTERAR.

Det känns ibland som att vissa föräldrar även "lär" sina barn att man kan gå över lik för att nå dit man vill. Även om man sårar och trycker ner andra på vägen till målet. Det är inte viktigt att känna samhörighet med andra, för ENSAM ÄR STARK

 

[Björk]

Sv: Vuxna "kräver" friska och glada barn?

Det var också en viktig aspekt på det hela.

Har funderat på varför Curlingfenomenet dykt upp på det här viset.
Är det individualismens fel?

Kanske. Men då tycker jag man missuppfattat individualismen. Som jag ser det så har varje människa rätten att vara som de är, välja det de vill osv. Att den rätten blivit "större" för barn ser jag enbart som positivt! MEN; det innebär inte att jag ska bli det på bekostnad av andra. Det handlar ju inte om att alla andra är till för mig utan om att jag som individ kan vara den jag vill, men ändå inom vissa "ramar". Äh, jag vet inte hur jag ska förklara det. Jag tycker nog att individens rättigheter är liksom något annat än att man ska ha rätten att bli curlad.

Jag tror att mycket av curlingen handlar om föräldrars dåliga samvete. Dåligt samvete för att de skilt sig/separerat, dåligt samvete för att de inte har tid eller ork att vara med sina barn, dåligt samvete för att de tycker att de inte pratar tillräckligt mycket med dem. Och också bekvämlighet. Kortsiktigt är det också enklare att serva sina barn med allt; att duka fram, duka av, laga maten, städa deras rum, köpa de saker de pekar på osv. Man slipper kladd, klet, dålig städning, tjat, ilska, tårar. Men ju mer man liksom går in på den vägen desto värre blir det ju. Någonstans går ju gränsen även för en curlingförälder. Och barnet som då alltid fått som den vill blir förstås totalt superjättefrustrerad! Och jag kan tänka mig att frustrationen hos en 10åring som alltid tidigare fått sin vilja fram är mycket svårare att hantera än hos en 2åring som får ett "nej".

 

[Björk]

Sv: Vuxna "kräver" friska och glada barn?

Om det stämmer vet jag inte men det låter väl inte helt orimligt att ensambarn i en väldigt individualistisk värld kan tänkas bli lite bortskämda.

Risken är troligen större. För det är enklare som förälder att curla och skämma bort ETT barn än flera. Det kostar mer i tid och pengar att göra samma sak för två eller fler.

//hon som troligen nu kommer att ha ett ensambarn att fostra

 

[cirkus]

Sv: Vuxna "kräver" friska och glada barn?

Ja, just rätten till olika saker utan beskostnad för andra.

Det är viktigt, och hur ofta har man inte varit med om att föräldrar stöder att deras barn skall få sin vilja igenom på beskostnad av någon annan. Usch !

 

[Litenvit]

Sv: Vuxna "kräver" friska och glada barn?

Kanske. Men då tycker jag man missuppfattat individualismen. Som jag ser det så har varje människa rätten att vara som de är, välja det de vill osv. Att den rätten blivit "större" för barn ser jag enbart som positivt! MEN; det innebär inte att jag ska bli det på bekostnad av andra. Det handlar ju inte om att alla andra är till för mig utan om att jag som individ kan vara den jag vill, men ändå inom vissa "ramar". Äh, jag vet inte hur jag ska förklara det. Jag tycker nog att individens rättigheter är liksom något annat än att man ska ha rätten att bli curlad.

Ja jag förstår hur du menar, men dessa ramar som barnen får hålla sig inom tycks bli vidare och vidare hela tiden och då blir det lätt så att det blir på bekostnad av andra. Där man förr satte stopp där vill/vågar man inte sätta en gräns. Kanske för att...nu går vi vidare till din teori:

Jag tror att mycket av curlingen handlar om föräldrars dåliga samvete. Dåligt samvete för att de skilt sig/separerat, dåligt samvete för att de inte har tid eller ork att vara med sina barn, dåligt samvete för att de tycker att de inte pratar tillräckligt mycket med dem. Och också bekvämlighet. Kortsiktigt är det också enklare att serva sina barn med allt; att duka fram, duka av, laga maten, städa deras rum, köpa de saker de pekar på osv. Man slipper kladd, klet, dålig städning, tjat, ilska, tårar. Men ju mer man liksom går in på den vägen desto värre blir det ju. Någonstans går ju gränsen även för en curlingförälder. Och barnet som då alltid fått som den vill blir förstås totalt superjättefrustrerad! Och jag kan tänka mig att frustrationen hos en 10åring som alltid tidigare fått sin vilja fram är mycket svårare att hantera än hos en 2åring som får ett "nej".

Om man inte vill sätta gränser för att man har dåligt samvete, inte orkar eller på något snett vis vill kompensera för en skiljsmässa eller liknande - då kommer ju barn att ta plats på andras bekostnad.
På föräldrarnas bekostnad, på syskons, på andra medmänniskors...En vacker dag på sin egens då någon annan kommer att sätta en gräns på ett betydligt otrevligare sätt än vad en förälder gör - om den skulle tagit sitt föräldraansvar och gjort det.

Men då kanske ett sätt att bortförklara det man skapat: ett antingen otroligt ängslig eller otroligt otrevligt barn är att börja tänka på den som speciell, ömtålig och annorlunda vilket betyder att barnet behöver speciell behandling (typ slippa badet, slippa sitta i matsalen, slippa läxorna...)?