Ja, samtidigt samtidigt som det säkert skulle vara enklare på ett sätt med en vorsteh, fast det gäller nog inte rasen utan individen, att det är enklare med en stabil och inte rädd för ljud tillexempel.
Vill man ha en vorsteh tycker jag inte man ska avskräckas från dom, när vi letade hund pratade vi med många som hade vorsteh och generellt sa de flesta att aveln inte är som den var förr, det är generellt mjukare hundar nu (om de stämmer eller inte, de kan jag inte säga nått om). Hittar man en bra individ är de så roliga hundar, du kan göra allt med dom!
Jag vill också betona att våran kille är väldigt mjuk, det är flera gånger jag rytit åt våra andra hundar på en promenad och sedan funderar var tog vorstehn vägen? och sedan tittat bakom mig och sett att han gått som ett ljus bakom mig med uppsynen "oj nu är matte arg, bäst jag sköter mig". Det har aldrig varit problem att ha honom lös, har aldrig haft problem med okända hundar. Men där också kommer det ingen till det där med att det är mycket hund, jag har honom sällan lös i den bemärkelsen att han får härja fritt i skogen tex förutom vid jakt, han sticker inte, kommer på inkallning men hans naturliga radie från mig är kanske 200 meter till skillnad från labradoren som har en naturlig radie på ca 80 meter, och går vi i skogen eller på en grusväg är det ju ganska mycket som kan komma inom 200 m som jag inte hinner se, däremot går han lös på sidan om mig. Nu är jag överlag emot att dom ska träffa och leka med andra hundar, men de gånger han får det (eller med våra andra egna) leker han så otroligt hårt att man blir rädd för att de andra hundarna ska skadas vilket leder till att han endast får leka med få utvalda i sin egen storlek.
Det blir lite rörigt kanske, men det jag vill få fram egentligen är att när jag menar att det är mycket hund så menar jag inget (i mitt fall) att de handlar om aggressioner, hårdhet osv. Utan att allt blir så mycket mer med den energin som finns i kombinationen med storleken och kraften rasen har.