Usch, jag har sovit otroligt oroligt i natt, med känslan av att något är fel. Lyckades även försova mig till jobbet, var bara 20 min sen, men än då.
Nu hör en av mina absolut bästa barndomsvänner av sig, de sitter på karolinka och väntar ut slutet. Blodförgiftning, 14 månader gammal. Jag sitter i Halland och kan inget göra. Den här vännen förlorade sin pappa i en olycka för några år sedan, hur mycket ska en människa behöva genomlida. FYFAN! Är allt jag kan säga, tänker mig in i situationen hur jag hade känt om det var mitt barn. Lider verkligen, allt blir på riktigt då, livrädd för att det ska hända min familj.
Ta vara på varje dag!
Vet inte vad jag ville ha ut av detta, är nog mest uppskruvat och har ingen att prata med och jag kan absolut inte ringa min vän i läget som det är. Vet att han ringer när han behöver mig, han vet att jag finns där med mitt fulla stöd.
Men samtidigt känner jag mig otillräcklig, jag vill göra något, men vet att det bästa just nu är att ta steget tillbaka och vänta.
Lite "gladare"
Lill-tjejen vaknar ungefär 2 gånger/timme och skriker, precis som att hon drömmer. Vet inte alls vad vi ska göra. Känner att vi snart inte orkar fler sådana nätter, vart många på rad nu.
Men hon är pigg och glad på morgnarna och älskar världen
Släpade ut sambon på en promenad igår, han är såå tråkig att gå med, så jäkla långsam
Fick förtusan gå och dra i honom hela vägen. Lill-tjejen ansåg att de första 20 min var det okej att åka vagn, sedan var det likt pesten. Hände alldeles för lite.. Rastlös liten sak dendär..