Vill jag leva mer?

[LeonoreRod]

Ännu ett inlägg...
Jag känner ingen glädje över något längre. Jag är inte deprimerad, jag går upp varje morgon, gör det jag ska, jag kan ibland njuta av naturen, jag umgås när tillfälle ges, Jag skrattar och är som vem som helst. Söker kontakt med folk, försöker hitta på saker, göra mitt liv ok.

Men allt känns meningslöst, inget är kul, inget inspererar, inget känns glädjefyllt mer än för någon timme. Har ingen kontakt med familjen, bara kompisar mer sporadiskt och är mest ensam.Vad finns det att leva för?

 

[Magiana]

Du låter deprimerad. Alla depressioner innebär inte att man ligger på sängbotten och tycker att allt är nattsvart.

Jag tycker att du borde ventilera detta med en läkare till att börja med.

 

[stjarnhimmel]

Du skriver att du inte är deprimerad. Men samtidigt om man känner att inget är roligt och känner så under längre perioder så tror jag ändå att det kan vara depression eller ngt liknande.
Har du känner så länge?

 

[Shaggy]

Håller med föregående talare. Det där är i min värld en klockren depression. Jag skrattade en hel del när jag var som sjukast men verkan av skrattet försvann.

 

[Alexis]

Du är deprimerad, håller med de andra, sök professionell hjälp.

 

[stjarnhimmel]

Tänk också på att det är inget skamligt i att vara deprimerad. Jag skriver det då du i första inlägget så tydligt ville säga att du inte kunde vara deprimerad.
Jag tycker du ska ringa tex vårdcentralen och höra med dem,

 

[LeonoreRod]

Jag vet att jag kanske låter konstig, men jag känner mig inte deprimerad, bara att livet är fullkomligt meningslöst. Jag har jobb, jag har kompisar, jag en någorlunda aktiv fritid. Jag ligger inte i sängen, jag är aktiv, försöker hitta mening med aktiviteter, folk mm. Men jag vaknar varje morgon, gör det jag ska och förväntas av mig ) sköta hushållet, träffa kompisar, hitta på grejer, jobba och även vara social. Mitt liv ser helt normalt ut. Ändå känns det som en bubbla som kan spricka när som helst. Vad är meningen? Att bara finnas?

 

[Magiana]

Jag vet att jag kanske låter konstig, men jag känner mig inte deprimerad, bara att livet är fullkomligt meningslöst. Jag har jobb, jag har kompisar, jag en någorlunda aktiv fritid. Jag ligger inte i sängen, jag är aktiv, försöker hitta mening med aktiviteter, folk mm. Men jag vaknar varje morgon, gör det jag ska och förväntas av mig ) sköta hushållet, träffa kompisar, hitta på grejer, jobba och även vara social. Mitt liv ser helt normalt ut. Ändå känns det som en bubbla som kan spricka när som helst. Vad är meningen? Att bara finnas?

Det du beskriver låter ändå som en mildare forma av depression. Då fungerar man i stort sett som vanligt. Det är just dina tankar om meningslöshet och frågan om du vill leva som för mig berättar att allt inte är som det ska. För mig säger det att du har ont i själen och det ska man inte behöva ha.

 

[Rosett]

Jag brukar göra MADR-S ibland för att se ungefär hur deprimerad jag är. Har mått bra senaste månaderna men får ändå 20 p - måttlig depression...och jag som tycker att jag mår rätt bra.
Det speciella med depressioner är att de kommer smygande, så har man inte varit deprimerad förut och lärt sig känna igen tecknen så kan det ta länge innan man inser att man faktiskt är deprimerad. Då är det bra med MADR-S, den används inom vården så det är ett bra skattningsverktyg (men inte grund för diagnos).

http://www.netdoktor.se/depression/artiklar/madrs-sjalvskattning-for-depression/

Ops! Fick 22 p nu.

">20 poäng Sannolikhet är hög för egentlig depression om ditt tillstånd har varat i mer än två veckor."

 

[Shaggy]

Det där var ingen upplyftande test och då fick jag ändå svara normalt på både sömn och mat. Jag sover jämt då jag är deprimerad (flykt) och äter som en häst (försök att få endorfiner). Beror nog på min dåliga jobbsituation.

 

[Rosett]

Det där var ingen upplyftande test och då fick jag ändå svara normalt på både sömn och mat. Jag sover jämt då jag är deprimerad (flykt) och äter som en häst (försök att få endorfiner). Beror nog på min dåliga jobbsituation.

Det är inte tänkt att vara upplyftande...det är utformat för att fånga upp deprimerade människor så de kan få hjälp.

 

[Fan of Bill]

Jag vet att jag kanske låter konstig, men jag känner mig inte deprimerad, bara att livet är fullkomligt meningslöst. Jag har jobb, jag har kompisar, jag en någorlunda aktiv fritid. Jag ligger inte i sängen, jag är aktiv, försöker hitta mening med aktiviteter, folk mm. Men jag vaknar varje morgon, gör det jag ska och förväntas av mig ) sköta hushållet, träffa kompisar, hitta på grejer, jobba och även vara social. Mitt liv ser helt normalt ut. Ändå känns det som en bubbla som kan spricka när som helst. Vad är meningen? Att bara finnas?

Jag vet precis vad du menar! Jag är exakt likadan. Fast det ser inte ut så där för jämnan för mig, jag har kommit på att det är som mest tydligt en lugn dag efter jag har haft häcken full ett tag. Då kommer det där över mig med kraft och tar verkligen tag i mig.

Och jag står nästan inte ut av känslan som kräver att få veta vad fan det är frågan om egentligen? Vad är meningen? Ska det vara så här, ska man vara nöjd med att bara finnas??

Och sen går det över. Oftast redan dagen efter, så jag tror inte heller på att det är depression. Eller finns det endagarsdepressioner?

 

[Lovisaleonora]

Jag fick 16 och är verkligen inte på något sätt deprimerad. Bara en parentes om testet.

 

[sillysinta]

Det är inte tänkt att vara upplyftande...det är utformat för att fånga upp deprimerade människor så de kan få hjälp.

Problemet som jag ser det ar att den bara fangar upp ena anden av mat och sovsvarigheter. Den andra delen av spektrumet som ocksa tyder pa depression ar att man sover alldeles for mycket, inte gar upp ur sangen och att man ater hela tiden.

 

[Rosett]

Problemet som jag ser det ar att den bara fangar upp ena anden av mat och sovsvarigheter. Den andra delen av spektrumet som ocksa tyder pa depression ar att man sover alldeles for mycket, inte gar upp ur sangen och att man ater hela tiden.

Jo det är ju sant.

 

[sjoberga]

Ännu ett inlägg...
Jag känner ingen glädje över något längre. Jag är inte deprimerad, jag går upp varje morgon, gör det jag ska, jag kan ibland njuta av naturen, jag umgås när tillfälle ges, Jag skrattar och är som vem som helst. Söker kontakt med folk, försöker hitta på saker, göra mitt liv ok.

Men allt känns meningslöst, inget är kul, inget inspererar, inget känns glädjefyllt mer än för någon timme. Har ingen kontakt med familjen, bara kompisar mer sporadiskt och är mest ensam.Vad finns det att leva för?

Fast allt det där är ganska tydliga tecken på depression. Jag tycker du ska ta kontakt ASAP med en läkare; för att kunna få rätt hjälp att bearbeta känslorna och tankarna.

 

[Maoam]

Du är med största sannolikhet deprimerad, jag resonerade som du. Jag skötte allt, gick upp varje morgon, tog hand om jobb, plugg, häst, hund, hygien osv. Men de känslor du beskriver är väldigt typiska för depression. Jag ville väldigt gärna hitta en fysisk orsak till hur jag mådde/kände och gick till VC där de tog alla prover men läkaren sa att jag nog var deprimerad, nej tänkte jag. Visst är jag trött och tycker att livet är grått och meningslöst men deprimerad är jag väl inte. Men efter att proverna visade att allt var ok så ville läkaren sätta mig på Sertralin. Ok tänkte jag, jag får väl testa och de har hjälpt mig mkt. Efter uppföljningsbesöket blev jag lite påpushad att gå till psykolog vilket jag inte ville från början (jag hade ju ingen anledning att vara deprimerad och egentligen var jag inte det) men gick med på det. Och efter några gånger hos psykologen så gick det upp för mig vilket skolexempel jag var på depression. Jag har fått en del papper att läsa på mellan gångerna och de är kusligt hur väl de beskriver mig. Jag har fått inse att jag varit deprimerad en stor del av mitt vuxna liv. Nu förstår jag inte hur jag kunde fungera alls, jämför jag nu med då så är det som dag och natt. Nu kan jag tänka klart och känna glädje över saker. Jag är långt ifrån bra men är på god väg. Det går ju inte över på några veckor utan är ett långt arbete som går upp och ner men jag är glad att min läkare fick mig att inse mig att inse att jag var deprimerad och att jag fick hjälp. Jag trodde att det inte fanns så mkt hjälp att få, att man skulle få remiss till psyket och få vänta i evighet på att få tid. Istället fick jag tid till min VC:s egna psykolog inom en vecka. Ta dig till vårdcentralen och beskriv det du skrivit här, du har inget att förlora men väldigt mkt att vinna.