Sv: Vilken betydelse har dagis?
Jag håller med dig om att dagis inte är tillnärmelsevis lika viktigt som skolan. Jag tror inte att dagis ens kan göra vare sig samma nytta som skolan gör i bästa fall, och inte heller samma skada som skolan kan göra.
Statistiskt får barn som gått på dagis högre medelbetyg.
När det gäller ett barn med dig som mamma (och den typ av man det är rimligt att tänka sig att du lever med), kommer inte den intellektuella och språkliga kapaciteten att påverkas nämnvärt av dagis, inte till det bättre i alla fall. Det kommer inte att vara förskolans läroplan som gör att ditt barn börjar prata grammatiskt korrekt. Ingen dagispersonalgrupp är på din nivå i sådana avseenden, jag menar detta sakligt, inte ironiskt.
På dagis får barn social träning. Det är helt omöjligt att erbjuda något som ens är i närheten i hemmet. Social träning får barnet på vilket dagis som helst, och är stämningen bara rimligt okej för barnens del (personalen lyckas tex dölja sina konflikter), så kommer barnet att lära sig det som livet i en ganska stor grupp som man inte har valt själv kräver. En väldigt nyttig kunskap.
Ingen av dessa två punkter gör att du behöver vara übernoga med vilket dagis barnet går i. Den stora och svåra punkten kommer högst troligt, som mino är inne på, att handla om ditt förtroende för personalen. Just att lämna ett litet barn till vuxna man inte litar på - det går inte. Det är inte ens önskvärt att det går, tycker jag. Men det räcker ju att du litar på att de ser och tycker om ditt barn, du behöver inte lita på att de lär barnet svåra ord, för det kan du göra själv.
En grej som jag tänker på med området med den fina och billigare lägenheten är: känner du något slags sympati för området och den "typ" av människor som bebor området? Är det troligt att du kommer att tycka att föräldrarna i barnets närmiljö (kompisars föräldrar) är hyfsat vettigt folk som du kan gilla?
Om inte, skulle jag ta mig en funderare på det. Jag är själv uppvuxen i en religiös trakt med många hemmafruar - och min mycket yrkesinriktade mamma med lång utbildning och fin karriär, kunde inte nog uttrycka sin motvilja emellanåt.
Det är ganska jobbigt att vara barn och vara tvungen som barn att socialisera i en social miljö som ens föräldrar inte känner sympati för. Jag tror inte felet var att min mamma var öppen med sin icke-sympati, jag tror att "felet" var att hon inte såg till att bo i en miljö hon kunde gilla. Jag är för all del i efterhand glad att jag inte riktigt tilläts att socialiseras i den miljön fullt ut (jag är ju inte ledsen att jag inte är en religiös hemmafru), men det var lite konfliktartat medan det pågick.
Den sortens problem hinner uppstå under dagistiden av min erfarenhet att döma, även om det så klart blev mer påtagligt under den senare delen av barndomen.
)
