S
smulis27
Jag hör det varje dag; det skallande ropet efter fasta gränser. För det mår barn bra av. Jaha? Säger vem?
Nu undrar jag: Vilka gränser tycker du är viktiga? Vilka gränser tar du strid för?
Häromdagen såg jag en familj som fastnat i Nej-träsket. De hade en liten pojke som var runt 12 månader. Allt, och nu mennar jag verkligen allt, han tog sig för var "nejnej" och "ajaj". Det kunde vara att ta på bordet (det blev kladdigt), lukta på blommor (ohygieniskt), dricka ur glaset själv (det kunde gå sönder), säga hej till andra människor (de kunde bli störda), gå iväg 5 meter från föräldrarna (det kunde komma en p e d o f i l !) osv osv osv... De klagade på att grabben var så oregerlig och att de var tvugna att tjata så mycket hela tiden. "Men ååååå han lyssnar ju aldrig!" Den lille pojken var mycket stillsam och rolig, hade jag varit han hade jag blivit totalrabiat. Man såg hur besviken han blev när han inte fick lukta på blomman, men han sa inget utan bara gick där ifrån och gjorde (försökte göra) nåt annat.
Kan det vara så illa att det är såna här gränser barn mår bra av? Jag hör det hela tiden: "Barn mår bra av gränser". VEMS? Menar folk inte "barn mår bra av att vara begränsade" för att motivera sitt nej-sägande?
Nu undrar jag: Vilka gränser tycker du är viktiga? Vilka gränser tar du strid för?
Häromdagen såg jag en familj som fastnat i Nej-träsket. De hade en liten pojke som var runt 12 månader. Allt, och nu mennar jag verkligen allt, han tog sig för var "nejnej" och "ajaj". Det kunde vara att ta på bordet (det blev kladdigt), lukta på blommor (ohygieniskt), dricka ur glaset själv (det kunde gå sönder), säga hej till andra människor (de kunde bli störda), gå iväg 5 meter från föräldrarna (det kunde komma en p e d o f i l !) osv osv osv... De klagade på att grabben var så oregerlig och att de var tvugna att tjata så mycket hela tiden. "Men ååååå han lyssnar ju aldrig!" Den lille pojken var mycket stillsam och rolig, hade jag varit han hade jag blivit totalrabiat. Man såg hur besviken han blev när han inte fick lukta på blomman, men han sa inget utan bara gick där ifrån och gjorde (försökte göra) nåt annat.
Kan det vara så illa att det är såna här gränser barn mår bra av? Jag hör det hela tiden: "Barn mår bra av gränser". VEMS? Menar folk inte "barn mår bra av att vara begränsade" för att motivera sitt nej-sägande?