Sv: Vilka övningar gör du för att koppla ihop hästen
Jag kan hålla med om att man kan få en illusion om att naveln pekar utåt i en tex korrekt öppna, men det är väl snarare så att ryttarens höft befinner sig i linje med hästens höfter, och eftersom hästens bog flyttas inåt så kan det verka som att naveln kommer utåt.
Att ett allmänt råd att tänka naveln ut tycker jag gör att ytter höft gör en förflyttning inåt. Och där är det lätt att ryttarens yttersida viker sig.
För mig är övergångar A och O. I en övergång som är gjord i framåtdrivning =alltså inte bara broms i handen, så kommer hästens kropp att kopplas ihop bakifrån och fram.
Att bara tycka att övergångar KAN vara en bra övning är att alldeles tappa bort grunderna. Det är genom övergångar man tränar upp kroppens reaktionssystem i ridning tycker jag.
Övergångarna kan ske mellan gångarter och mellan övningar. Tex trav-skritt. Förvänd öppna- sluta. Ryggning-piaff. Helt beroende på vart häst och ryttare befinner sig. Jag anser att ridning är nog svårt som det är, att krångla till det med invecklade teoretiska saker tycker jag skapar spänningar.
En dålig övergång till tex en lägre gångart är när bjudningen försvinner och hästen dyker istället för att kliva in under sig. Eller när hästen igångsättningen till högre gångart kliver iväg med framdelen före bakdelen.
Man hinner inte göra allt på samma gång om man inte har programmerat om sig under en lång tid till att kunna styra såna där grejer. För mig har det tagit flera år, och jag har fått lägga till en sak i taget, och när man lägger till det nya så skiter man i allt annat och koncentrerar sig BARA på det. (Tex navelns pekande)
Men faktum är att det är nästan magiskt hur hästarna blir lätta för hjälper när man har sån kroppskontroll, det är nästan att ju mindre man gör desto bättre hör dom... Det är som att de börjar leta efter hjälperna i allt högre grad, de skruvar liksom upp sin känslighet. Så det är värt det, även om inlärningsfasen kan bli jäkligt "vänsterhjärnig" till en början.
Naveln utåt = ytter sittben slutar att kasa bort från hästens ryggrad och nerför dens revbenskorg som den i princip alltid gör för ryttare som rider enligt devisen hästens bog parallell med människans axlar. Sittbenen (eller egentligen hela ryttarens torso) fortsätter att vara mitt över hästen, med lika mycket vikt på båda hästens kroppshalvor. Då går det att rida den och be den bygga om sig. Är ryttaren av (kollapsar i midjan genom att skruva sin torso in i volten) kan den glömma att påverka hästen annat än genom att dra den i truten och trycka/sparka den på revbenen för att byta hastighet och vilket håll nosen ska peka.
Övergångar ja, det kan vara en bra övning, nåt speciellt du brukar tänka på? Hur är en bra övergång kontra en mindre bra?
Jag kan hålla med om att man kan få en illusion om att naveln pekar utåt i en tex korrekt öppna, men det är väl snarare så att ryttarens höft befinner sig i linje med hästens höfter, och eftersom hästens bog flyttas inåt så kan det verka som att naveln kommer utåt.
Att ett allmänt råd att tänka naveln ut tycker jag gör att ytter höft gör en förflyttning inåt. Och där är det lätt att ryttarens yttersida viker sig.
För mig är övergångar A och O. I en övergång som är gjord i framåtdrivning =alltså inte bara broms i handen, så kommer hästens kropp att kopplas ihop bakifrån och fram.
Att bara tycka att övergångar KAN vara en bra övning är att alldeles tappa bort grunderna. Det är genom övergångar man tränar upp kroppens reaktionssystem i ridning tycker jag.
Övergångarna kan ske mellan gångarter och mellan övningar. Tex trav-skritt. Förvänd öppna- sluta. Ryggning-piaff. Helt beroende på vart häst och ryttare befinner sig. Jag anser att ridning är nog svårt som det är, att krångla till det med invecklade teoretiska saker tycker jag skapar spänningar.
En dålig övergång till tex en lägre gångart är när bjudningen försvinner och hästen dyker istället för att kliva in under sig. Eller när hästen igångsättningen till högre gångart kliver iväg med framdelen före bakdelen.