Vem ringer man?

[Wille]

Jodå det gör det.
Man skaffar vänner som blir som familj.

Jag hade ingen kontakt med min alkoholiserade pappa innan han dog i höstas och undviker kontakt med min mamma. Mamma formligen dränerar mig på energi av olika anledningar.
Jag har inte heller några syskon.
Jag har skapat mig ett eget liv och för det mesta har jag en enorm livsglädje.
Visst dippar det ibland, men jag vet numera hur jag tar mig ur det.
Jag önskar dig också att få hitta vägen till livsglädje.
Det hänger tack och lov inte på att ha en familj.
Det är inte beroende av andra specifika personer på det viset.
Utan man kan hitta sina människor på andra ställen.

Jag sa upp kontakten med min pappa när jag var 13 år gammal. Det har jag aldrig ångrat. Med övriga familjen trodde jag att vi hade ett starkt band och att vi ställde upp för varandra. Tydligen gällde det inte mig. Som så många gånger förut blev jag utesluten.

Jag tror aldrig att vänner kan ersätta en familj. Jag vet inte ens hur man gör för att klicka med andra. Bekantskaper stannar alltid på en ytlig nivå. Och den ytliga nivån är inte det jag vill ha egentligen. Jag vill ha nära relationer men lyckas inte skapa sådana.

 

[Inte_Ung]

Jag tror aldrig att vänner kan ersätta en familj. Jag vet inte ens hur man gör för att klicka med andra. Bekantskaper stannar alltid på en ytlig nivå. Och den ytliga nivån är inte det jag vill ha egentligen. Jag vill ha nära relationer men lyckas inte skapa sådana.

Vänner är bättre än familj.
Man väljer dem själv.
Det finns hjälp att få i hur man skapar nära och hållbara relationer.
Även de som lyckas tar hjälp.
Parterapi i ett äktenskap t.ex.

Det går att lära sig det där och med träning blir man bra på det.
Du är definitivt smart nog för att kunna lära dig hur man gör.

 

[sjoberga]

Jag sa upp kontakten med min pappa när jag var 13 år gammal. Det har jag aldrig ångrat. Med övriga familjen trodde jag att vi hade ett starkt band och att vi ställde upp för varandra. Tydligen gällde det inte mig. Som så många gånger förut blev jag utesluten.

Jag tror aldrig att vänner kan ersätta en familj. Jag vet inte ens hur man gör för att klicka med andra. Bekantskaper stannar alltid på en ytlig nivå. Och den ytliga nivån är inte det jag vill ha egentligen. Jag vill ha nära relationer men lyckas inte skapa sådana.

Där är du inte ensam om att tycka att det är svårt. Det tycker jag att nästan alla säger är svårt. Att skapa nära och djupa relationer.

Jag har heller ingen kontakt med någon jag kallar familj, från egna och generationen före mig. Men jag har å andra sidan aldrig haft anledning att tänka att det finns starka band och att man ställer upp för varandra genom de blodsbanden. Mina förväntningar på andra människor som jag inte har specifik professionell relation till är betydligt lägre. Kanske för låga emellanåt. Men bättre positivt överraskad än besviken.

I övrigt har jag mest ytligt bekanta. Som man får vårda på olika sätt, och släppa om det inte funkar. I vissa enstaka fall utvecklar det sig till något djupare en tid, ibland kortvarigt ibland mer långvarigt.

 

[Wille]

Jag sa upp kontakten med min pappa när jag var 13 år gammal. Det har jag aldrig ångrat. Med övriga familjen trodde jag att vi hade ett starkt band och att vi ställde upp för varandra. Tydligen gällde det inte mig. Som så många gånger förut blev jag utesluten.

Jag tror aldrig att vänner kan ersätta en familj. Jag vet inte ens hur man gör för att klicka med andra. Bekantskaper stannar alltid på en ytlig nivå. Och den ytliga nivån är inte det jag vill ha egentligen. Jag vill ha nära relationer men lyckas inte skapa sådana.

Alltså, jag kan inte knyta an till andra människor.

 

[sweep]

Alltså, jag kan inte knyta an till andra människor.

Du får kanske jobba på dig själv först före du blandar in andra?
Om du mår bra och har ordning på livet så är det nog enklare att få kontakter tänker jag.

 

[Wille]

Du får kanske jobba på dig själv först före du blandar in andra?
Om du mår bra och har ordning på livet så är det nog enklare att få kontakter tänker jag.

Jag får kontakt med folk, men jag knyter inte an till någon. Kan bero på trauma i barndomen. Och det är inget man fixar till hur som helst.

 

[Hippocampus]

Jag tror inte det går att känna livsglädje utan en familj. Men kanske har sveket redan förstört allt, oavsett vad som händer framöver.

Det gör det. Lita på mig. Men du måste ta tag i de där tankarna och som jag alltid tjatar om, släppa kontrollen och inte låta din sjukdom och hjärna styra och hitta på saker. Jag har bett om mycket hjälp för att "komma över" min familjesituation. Och en dag kände jag, antingen nu eller aldrig. Nu tar jag tag i detta, hur ont det än gör för jag kan inte leva såhär. Och det går att ha livsglädje utan en familj. Jag lovar.

 

[sjoberga]

Jag får kontakt med folk, men jag knyter inte an till någon. Kan bero på trauma i barndomen. Och det är inget man fixar till hur som helst.

Nej, det behöver man hjälp med. ”Enda” trösten är väl att det är ett ganska väl beforskat område, så det finns hyfsat med olika metoder att ta till med hjälp av professionen.

 

[Inte_Ung]

Jag får kontakt med folk, men jag knyter inte an till någon. Kan bero på trauma i barndomen. Och det är inget man fixar till hur som helst.

Nej inte hur som helst.
Men det går.
Med hjälp.

 

[sweep]

Om du får komma hem vad ska du göra för att få livet bättre?
Är det nått du kan göra redan nu?
Vad vill du ha bättre?
Eller är du nöjd med så som det var före du åkte in?

 

[tuaphua]

Jag får kontakt med folk, men jag knyter inte an till någon. Kan bero på trauma i barndomen. Och det är inget man fixar till hur som helst.

Har du pratat med vården om detta? Det låter ju onekligen som en viktig del i ditt tillfrisknande.

För precis som du säger kan ensamhet vara fruktansvärt, iaf när den är oönskad. Speciellt då man mår skit!

Jag har också haft problem med att knyta an beroende på saker under uppväxten tex. Och jag har under många år bara haft kontakt med min pappa. Syskon har aldrig funnits. Jag fick till slut god hjälp av vården.
Jag har byggt min familj av bla vänner. Av de vänner som vi ser oss som familj är vi ju dessutom mer kompatibla på fler plan än jag är tex med min pappa. Jag älskar min pappa och vi har idag en mycket god relation. Men vi är betydligt mer olika och funkar inte på samma sätt. Vilket kan leda till att man inte riktigt förstår den andra. Hade jag bara haft pappa så hade jag kanske stört mig mer på att han inte kan ge 100% av vad jag behöver. Men nu har jag vänner(och sambo) som kan täcka de luckorna och jag har accepterat att pappa är bra på många saker. Men vissa funkar inte helt gentemot mig. Med mina vänner matchas en mycket större % av mina behov i en relation.
Så en familj av vänner kan vara både bättre och tryggare än blodsband.

Sen är det som du säger ingen quick fix. Men det går att behandla. Och det går att få hjälp i hur man ska möta folk, knyta an etc. Och då kan du få en familj som mer passar just dina behov än den du bara råkat födas in i.

 

[Wille]

Det gör det. Lita på mig. Men du måste ta tag i de där tankarna och som jag alltid tjatar om, släppa kontrollen och inte låta din sjukdom och hjärna styra och hitta på saker. Jag har bett om mycket hjälp för att "komma över" min familjesituation. Och en dag kände jag, antingen nu eller aldrig. Nu tar jag tag i detta, hur ont det än gör för jag kan inte leva såhär. Och det går att ha livsglädje utan en familj. Jag lovar.

Nej, det behöver man hjälp med. ”Enda” trösten är väl att det är ett ganska väl beforskat område, så det finns hyfsat med olika metoder att ta till med hjälp av professionen.

Nej inte hur som helst.
Men det går.
Med hjälp.

Jag tror er inte. Jag har gått i terapi två år och inget har blivit bättre

 

[Wille]

Om du får komma hem vad ska du göra för att få livet bättre?
Är det nått du kan göra redan nu?
Vad vill du ha bättre?
Eller är du nöjd med så som det var före du åkte in?

Livet kan inte bli bättre. Men hemma kan jag i alla fall äta som jag vill, duscha när jag vill och gå ut när jag vill.

 

[Hippocampus]

Jag tror er inte. Jag har gått i terapi två år och inget har blivit bättre

Då är det terapin som inte biter på det du behöver hjälp med. Kan du prata med de på avdelningen om det? Om alternativ? Den första terapin jag hade (jag gick i många år) hjälpte lite, den andra terapin ingenting (från vårdcentralen och psykolog där) men den tredje hjälpte mig.
Ta chansen nu till att bli bättre, prata med de på avdelningen!

 

[Modest]

Detta tar nog priset som den mest bisarra tråden jag läst på bukefalos. TS ligger inlagd för suicidskydd och det härjas om både duschteknik, friskt beteende, terapi och strategier vid hemkomst. Just nu så är det INTE läge för det. Stötta TS kan man göra ändå. Låt vården göra sitt jobb, vi har ingen aning om hur sjuk TS är och hen har dessutom skrivit att respons i trådar har orsakat suicidtankar förut. Snälla BACKA nu!

 

[Inte_Ung]

Jag tror er inte. Jag har gått i terapi två år och inget har blivit bättre

Då så var det fel typ av hjälp.
Det finns massor av olika sorter och allt passar inte alla.
Vissa, som jag, fungerar bra på KBT och helt vanliga hederliga psykologsamtal.
Andra behöver något annat, t.ex. gå till botten av problemet eller t.o.m. hypnos-terapi.
Det finns proffs på att hitta rätt till varje individ, jag har lyckats med att träffa duktiga sådana på flera ställen.

 

[Fraggel_Tess]

Jag tror er inte. Jag har gått i terapi två år och inget har blivit bättre

Då har du troligen inte träffat rätt terapeut. Jag har gått hos olika och den sista hjälpte mig verkligen på riktigt. Innan hann jag se problem innan de ens fanns och målade f-n på väggen. Vill du inte bli frisk? Få ett bättre liv? Tänker det blir värre av att leta fel och skriva om alla fel här. (Det ger ju mer syre till felen)

 

[Lilla]

Inte_ung Skulle skriva privat till dig men det gick inte så jag kortar ner mitt meddelande och vill bara tala om att jag tycker att du är fantastisk i den här tråden!

 

[Inte_Ung]

Livet kan inte bli bättre. Men hemma kan jag i alla fall äta som jag vill, duscha när jag vill och gå ut när jag vill.

Och göra något dumt när du vill.
Det är därför som du inte skall vara hemma just nu.
Du är där du är av en orsak.

 

[Inte_Ung]

Detta tar nog priset som den mest bisarra tråden jag läst på bukefalos. TS ligger inlagd för suicidskydd och det härjas om både duschteknik, friskt beteende, terapi och strategier vid hemkomst. Just nu så är det INTE läge för det. Stötta TS kan man göra ändå. Låt vården göra sitt jobb, vi har ingen aning om hur sjuk TS är och hen har dessutom skrivit att respons i trådar har orsakat suicidtankar förut. Snälla BACKA nu!

Och vad har du för underbyggnad för dessa åsikter då?
Jag föredrar att följa min egen kompass om inte vetenskap och beprövad erfarenhet säger något annat.

Så varför är dina åsikter mer rätt än mina?