Det finns ett till exempel på "kontrollerad blandrasavel" som jag skulle kunna lyfta fram. Det är lunaliahunden, som bara avlas på egenskaper och inte ras. Det ska vara en medelstor hund för den aktiva familjen.
Jag har bara träffat ett fåtal, de är inte så vanliga, men vi hade en på senaste kursen jag gick. Den hade stressbeteenden för sig nästan hela tiden - jagade sin egen svans, skällde ihållande, stod och grävde på stället, kunde inte slappna av. Brukade skälla på nätterna tydligen. En stressad hund som troligtvis inte mådde bra och som inte direkt är någon enkel familjehund för den aktive. Andra lunalier jag träffat har gett liknande intryck. Trots att det bara är önskvärda egenskaper som avlas på, ingående raser är irrelevant.
Hur kunde resultatet bli så tråkigt? Kan det vara så att avel är mer komplext än man först kan tro? Att det inte bara är för vem som helst att börja trixa fram en trevlig hundtyp genom att blanda olika hundar man tycker om?
Jag kan också tillägga, även om du verkar lite less på prat om just cockerpooföreningen, att de såvitt jag vet aldrig någonsin försökt arrangera bph och få fram något slags mentalindex över sina hundar. Tvärtom uppmuntrar man ALLA i föreningen med hund att avla, ju fler desto roligare! Bara kolla patella och ögonlys. Ingenting om att inte alla hundar är lämpliga i avel. Att det finns utbredda problem med rädslor och stress verkar man inte förstå att det är genetiskt, samma sak med översexualitet. Har sett flera som vill kastrera pga att hanen mår dåligt av löptikar i området, och då får svaret att det är tråkigt att kastrera när det ju behövs fler avelshanar...
Seriös avel är inte lätt. Men de allra flesta seriösa, engagerade, kunniga uppfödare som lägger tid, energi och pengar på att utvärdera sin avel hittar du i dagsläget inom SKK.
Du har rätt, känner väl bara att de är lättstyrda och naiva. Här har du pengar till HD, gå och gör. Inga som man behöver bråka med