Vart tog känslorna vägen?

[Stockholm_86]

Vänner, jag går igenom någonting väldigt märkligt just nu och försöker få lite klarhet. Det är både lite svårt för mig själv att förstå och lite pinsamt, så snälla var inte för hårda mot mig. Jag har alltid varit en känslig tjej. Känner mycket, tycker mycket, vill mycket, drömmer mycket. Jag har haft väldigt hög moral som varit orubblig. Fastnat för djupa och intellektuella människor. Ptja, kanske till och med suttit på höga hästar ibland. Hela mitt vuxna liv. Det är så jag känner mig själv, och det är så andra känner mig.

Senaste året har varit tufft för mig. Jag har gått igenom en depression, gått igenom ett uppbrott från min sambo, uppsägning från mitt jobb. In och ut från psykiatrin (och då har jag innan dess alltid varit en glad och kärnfrisk jänta). Jag känner att jag börjar komma på banan efter all turbulens och sjukdom. Jag skulle vilja skriva att jag är påväg till mitt normala jag igen, men sanningen är att det känns som att jag kom ut på andra sidan som någon annan Jag har sårat en av de människor som står mig allra närmast. En människa som tagit hand om mig nu när jag varit sjuk. När han såg mig i ögonen och vädjade om att jag skulle förstå hur sårad han blivit av vad jag gjort så kände jag.. ingenting. En annan nära vän till mig undrade "vart jag tagit vägen" och inför det kände jag.. ingenting. Jag kan liksom inte svara på det. Här om dagen hörde ett gammalt ragg av sig och ville att vi skulle ses och ha sex, trots att han numer är i en seriös relation. Jag om någon har alltid sagt att jag aldrig någonsin skulle sjunka så lågt att jag skulle vara med någons partner. Nu kände jag bara att visst, varför inte? Tanken på att jag känner mig känslokall inför mina närmaste, och att min moral uppenbarligen flugit ut genom fönstret gör mig helt likgiltig. Men jag skriver uppenbarligen den här tråden för att jag någonstans fortfarande bryr mig.

Jag har alltid varit väldigt kulturintresserad och hatat den musik som skrivs idag. Nu tar jag varje chans att dra på högsta volym i hörlurarna med den mest innehållslösa musiken jag kan hitta. Så jag slipper tänka.

Jag har alltid hatat klubbar. Skitmusik och odrägliga människor. Nu vill jag inget hellre än att svettas på dansgolvet. Helst helt dyng. Helst varje dag.

Jag har alltid haft väldigt stor integritet och inte velat ha sex med män som jag inte känner väldigt väl. Nu vill jag helst inte känna männen jag har sex med.

Jag har alltid brunnit för mitt jobb. Nu hatar jag varje minut av det. Jag hatar det.

Buke, vafan händer?

 

[Amha]

Wow... Du kanske inte mår helt bra egentligen? In och ut från psykiatrin, då går du inte hos någon idag? Du kanske skulle behöva en samtalskontakt?

Jag tror att man blir väldigt påverkad av jobbiga saker och att det kan sätta spår i en som kanske inte alltid går att sudda ut men det låter konstigt om du blir helt tvärt om. Då känns det som en del har missats att reda ut.

 

[Niyama]

Äter du mediciner?

 

[Stockholm_86]

Äter du mediciner?

Nej, jag gjorde ett tag men enbart ångestdämpande vid behov. Tackade nej till slutfasen av min utredning och "skrev ut mig själv", och därmed tackade jag även nej till en eventuell daglig medicinering som min läkare var inne på att jag skulle ha.

 

[Stockholm_86]

Wow... Du kanske inte mår helt bra egentligen? In och ut från psykiatrin, då går du inte hos någon idag? Du kanske skulle behöva en samtalskontakt?

Jag tror att man blir väldigt påverkad av jobbiga saker och att det kan sätta spår i en som kanske inte alltid går att sudda ut men det låter konstigt om du blir helt tvärt om. Då känns det som en del har missats att reda ut.

Jag tänker att det måste vara något sådant? Jag mådde så himla bra ett tag att jag verkligen kände mig frisk igen. Och som mig själv för en liten stund, någon vecka eller två. Men sen bara tvärvände det Måste ju onekligen vara något som är snett i alla fall? Men vad säger man, ringer psykiatrin igen och säger "Hej, jag har blivit en annan människa. Kan ni tänka er att hjälpa mig med det?"

 

[Niyama]

Nej, jag gjorde ett tag men enbart ångestdämpande vid behov. Tackade nej till slutfasen av min utredning och "skrev ut mig själv", och därmed tackade jag även nej till en eventuell daglig medicinering som min läkare var inne på att jag skulle ha.

Hm, jag har blivit lite avtrubbad när jag ätit mycket mediciner men då var ju inte det förklaringen. Låter inte som att du mår så bra nu ändå. Jag var typ sådär när jag mådde sämre, nu var det ganska många år sen det var som värst. Men jag orkade inte känna eller tänka så jag festade och hade sex med främmande människor. Kan du inte få terapi?

 

[Mabuse]

Jag tänker att det måste vara något sådant? Jag mådde så himla bra ett tag att jag verkligen kände mig frisk igen. Och som mig själv för en liten stund, någon vecka eller två. Men sen bara tvärvände det Måste ju onekligen vara något som är snett i alla fall? Men vad säger man, ringer psykiatrin igen och säger "Hej, jag har blivit en annan människa. Kan ni tänka er att hjälpa mig med det?"

Saken är väl att du inte bara blivit en annan människa, du ha blivit en människa som inte vill tänka, som inte har medkänsla, som lever med avstängda känslor och undviker att känna något. Det låter ju inte vidare friskt.

 

[Stockholm_86]

Saken är väl att du inte bara blivit en annan människa, du ha blivit en människa som inte vill tänka, som inte har medkänsla, som lever med avstängda känslor och undviker att känna något. Det låter ju inte vidare friskt.

Ja, du har nog helt rätt. Jag bara.. känner mig knappt motiverad att göra någonting åt det. Om jag slipper känna så är jag så oerhört tacksam just nu för sanningen är nog den, om jag är helt ärlig mot mig själv, att jag inte skulle klara av att lyfta på locket igen. Jag vet inte vad som finns där inne som vill ut. När jag mådde som sämst var jag nära på att ta mitt eget liv, och kanske skulle jag hamna där igen? Det kanske är därför jag stängt av?

 

[Monstermom]

Jag tänker att det måste vara något sådant? Jag mådde så himla bra ett tag att jag verkligen kände mig frisk igen. Och som mig själv för en liten stund, någon vecka eller två. Men sen bara tvärvände det Måste ju onekligen vara något som är snett i alla fall? Men vad säger man, ringer psykiatrin igen och säger "Hej, jag har blivit en annan människa. Kan ni tänka er att hjälpa mig med det?"

Jag trodde som @Niyama att det var någon biverkning, pga egen erfarenhet. Men då är det inte det då.

Har du omdömet kvar? Tar du risker? Har du koll på ekonomin? Du skriver att du helst inte vill känna män du har sex med, tar du sexuella risker? Bryr du dig om vad som händer med dig? Du skriver att du inte känner något inför att ha sårat någon du brytt dig om, tvekar du inför att såra andra på nytt - avsiktligt, liksom?

Jag tycker absolut du bör vända dig till psykiatrin igen.

 

[Stockholm_86]

Hm, jag har blivit lite avtrubbad när jag ätit mycket mediciner men då var ju inte det förklaringen. Låter inte som att du mår så bra nu ändå. Jag var typ sådär när jag mådde sämre, nu var det ganska många år sen det var som värst. Men jag orkade inte känna eller tänka så jag festade och hade sex med främmande människor. Kan du inte få terapi?

Eftersom jag skrev ut mig själv på eget initiativ så var min psykiatriker tydlig med att jag skulle ringa och göra en egenanmälan om jag ville tillbaka. Så, det kanske är bäst?

 

[skiesabove]

Jag har gjort så i perioder av mitt liv, det är en försvarsreaktion när det helt enkelt är för "farligt" att känna. När man egentligen är så deprimerad att det vore farligt att känna det, som i självmordsbenägen-farligt.

Kan inte ge något egentligt råd då jag aldrig klarat av att lita på sjukvården (eller kanske haft dåliga erfarenheter) utan jag har helt enkelt "ridit ut det". Om du har en bra kontakt inom vården så hör av dig, direkt.

 

[Niyama]

Eftersom jag skrev ut mig själv på eget initiativ så var min psykiatriker tydlig med att jag skulle ringa och göra en egenanmälan om jag ville tillbaka. Så, det kanske är bäst?

Menar du till slutenvården? Jag skulle ha ringt vårdcentral eller den psykiatriska öppenvårdsmottagning du tillhör. När du skriver "in och ut från psykiatrin" låter det som du varit inlagd? Där får man ju sällan hjälp att komma vidare, det handlar bara om att överleva för stunden. Terapi i öppenvård tror jag på

 

[Blueberry]

Vänner, jag går igenom någonting väldigt märkligt just nu och försöker få lite klarhet. Det är både lite svårt för mig själv att förstå och lite pinsamt, så snälla var inte för hårda mot mig. Jag har alltid varit en känslig tjej. Känner mycket, tycker mycket, vill mycket, drömmer mycket. Jag har haft väldigt hög moral som varit orubblig. Fastnat för djupa och intellektuella människor. Ptja, kanske till och med suttit på höga hästar ibland. Hela mitt vuxna liv. Det är så jag känner mig själv, och det är så andra känner mig.

Senaste året har varit tufft för mig. Jag har gått igenom en depression, gått igenom ett uppbrott från min sambo, uppsägning från mitt jobb. In och ut från psykiatrin (och då har jag innan dess alltid varit en glad och kärnfrisk jänta). Jag känner att jag börjar komma på banan efter all turbulens och sjukdom. Jag skulle vilja skriva att jag är påväg till mitt normala jag igen, men sanningen är att det känns som att jag kom ut på andra sidan som någon annan Jag har sårat en av de människor som står mig allra närmast. En människa som tagit hand om mig nu när jag varit sjuk. När han såg mig i ögonen och vädjade om att jag skulle förstå hur sårad han blivit av vad jag gjort så kände jag.. ingenting. En annan nära vän till mig undrade "vart jag tagit vägen" och inför det kände jag.. ingenting. Jag kan liksom inte svara på det. Här om dagen hörde ett gammalt ragg av sig och ville att vi skulle ses och ha sex, trots att han numer är i en seriös relation. Jag om någon har alltid sagt att jag aldrig någonsin skulle sjunka så lågt att jag skulle vara med någons partner. Nu kände jag bara att visst, varför inte? Tanken på att jag känner mig känslokall inför mina närmaste, och att min moral uppenbarligen flugit ut genom fönstret gör mig helt likgiltig. Men jag skriver uppenbarligen den här tråden för att jag någonstans fortfarande bryr mig.

Jag har alltid varit väldigt kulturintresserad och hatat den musik som skrivs idag. Nu tar jag varje chans att dra på högsta volym i hörlurarna med den mest innehållslösa musiken jag kan hitta. Så jag slipper tänka.

Jag har alltid hatat klubbar. Skitmusik och odrägliga människor. Nu vill jag inget hellre än att svettas på dansgolvet. Helst helt dyng. Helst varje dag.

Jag har alltid haft väldigt stor integritet och inte velat ha sex med män som jag inte känner väldigt väl. Nu vill jag helst inte känna männen jag har sex med.

Jag har alltid brunnit för mitt jobb. Nu hatar jag varje minut av det. Jag hatar det.

Buke, vafan händer?

Åh, jag vill ju bara bädda ner dig bland kuddarna i min soffa, ge dig en kopp varm o'boy och en lång kram.

Du reflekterar över ditt nya mönster, bara det är en bra början att hitta den du är. Kanske är det inte samma person du var förut, men det kommer att vara någon som är hel. Hitta någon att prata med.

 

[Stockholm_86]

Menar du till slutenvården? Jag skulle ha ringt vårdcentral eller den psykiatriska öppenvårdsmottagning du tillhör. När du skriver "in och ut från psykiatrin" låter det som du varit inlagd? Där får man ju sällan hjälp att komma vidare, det handlar bara om att överleva för stunden. Terapi i öppenvård tror jag på

Jag har varit på båda. Tänkte att jag kanske kunde ringa öppenvården som jag var på sist!

 

[Stockholm_86]

Jag trodde som @Niyama att det var någon biverkning, pga egen erfarenhet. Men då är det inte det då.

Har du omdömet kvar? Tar du risker? Har du koll på ekonomin? Du skriver att du helst inte vill känna män du har sex med, tar du sexuella risker? Bryr du dig om vad som händer med dig? Du skriver att du inte känner något inför att ha sårat någon du brytt dig om, tvekar du inför att såra andra på nytt - avsiktligt, liksom?

Jag tycker absolut du bör vända dig till psykiatrin igen.

Ekonomin går bra. Men det är väl det enda egentligen. Ja, jag tar risker. Med både alkohol och män. Har inte varit i kontakt med droger ännu, men det lockar. Jag tror inte jag skulle såra någon avsiktligt, om jag kan undvika det är jag glad. Men det känns som jag ibland råkar för att jag inte.. tänker mig för? Och när det väl uppdagas så känner jag mig ganska sval inför det..

 

[Monstermom]

Ekonomin går bra. Men det är väl det enda egentligen. Ja, jag tar risker. Med både alkohol och män. Har inte varit i kontakt med droger ännu, men det lockar. Jag tror inte jag skulle såra någon avsiktligt, om jag kan undvika det är jag glad. Men det känns som jag ibland råkar för att jag inte.. tänker mig för? Och när det väl uppdagas så känner jag mig ganska sval inför det..

Ja, absolut sök hjälp. Jag tror alls inte någon kommer att inte ta dig på allvar. Man måste inte vara hysterisk och se ormödlor komma ur väggarna för att behöva hjälp "på riktigt".

Det kan vara en god idé att nämna dina riskbeteenden och din likgiltighet på en gång, det är saker de ska (eller i alla fall i min erfarenhet brukat?) prioritera, och du borde kunna få relativt snabb tid.

Så länge, försök låta förnuftsrösten råda, även om du inte riktigt känner varför det ska vara så viktigt.

 

[Amha]

Jag tänker att det måste vara något sådant? Jag mådde så himla bra ett tag att jag verkligen kände mig frisk igen. Och som mig själv för en liten stund, någon vecka eller två. Men sen bara tvärvände det Måste ju onekligen vara något som är snett i alla fall? Men vad säger man, ringer psykiatrin igen och säger "Hej, jag har blivit en annan människa. Kan ni tänka er att hjälpa mig med det?"

Det kan väl vara så att du mådde bra medan du hade ett bra stöd från vården, någon som fångade upp dig om du föll. En trygghet helt enkelt. Vore inte alls konstigt om hjärnan släckte ner om du tappat den tryggheten och mår sämre tycker jag.

 

[Squie]

Jag tänker att det måste vara något sådant? Jag mådde så himla bra ett tag att jag verkligen kände mig frisk igen. Och som mig själv för en liten stund, någon vecka eller två. Men sen bara tvärvände det Måste ju onekligen vara något som är snett i alla fall? Men vad säger man, ringer psykiatrin igen och säger "Hej, jag har blivit en annan människa. Kan ni tänka er att hjälpa mig med det?"

Det där kan vara lite lurigt. Att man känner sig frisk, fast man inte är det och lurar sig själv.

När jag gjorde mitt varv inom psykiatrin fick jag träffa en läkare som förklarade det hela som en berg-o-dalbana. Berg-o-dalbanan planar till slut ut och blir rak, dvs måendet går inte upp och ned så fasligt mkt längre utan blir mer "rakt". Det är således väldigt lätt att lura sig själv. Det finns många som ansett sig varit friska från exempelvis en depression, vandrat tillbaka till jobbet och sitt liv alldeles för fort för att sedan krascha igen...med den stora förvåningen "vad hände?". Kanske är det vad som hänt dig?