skogsridmulle
Trådstartare
Idag tappade jag helt fattningen med min häst
Bakgrund: sadeltvång 19 årig isis som spenderat massor av tid med att göra sig omöjlig men som blir bättre o bättre. Jag har haft honom ett år o det har varit kantat av små framsteg o mycket motgångar inkl sjukhusbesök för min del.
Har sedan nån vecka ridit honom barbacka o det har känts bra! Idag tänkte jag att vi skulle rida ut barbacka.
Men på volten gör han sig dum, dummare dummast. Ska testa att flänga hit o dit för att se om jag tröttnar/åker av. Han gick tom ner till hörnet för att få ordentligt med fart att kunna rusa till andra hörnet. Minsta tygeltag rusade han iväg för. Han har dock hjälpt mig att utveckla en fenomenal balans så trots alla rusningar, småbockningar o konstiga vändningar sitter jag säkert, även barbacka.
Han vägrar gå i höger varv, när jag byter till höger rusar han till vänster varv. Jag kämpar på. Väntar på att han ska bli avslappnad men det kommer liksom inte.
Efter drygt en timme sitter jag av o ser till att han går i höger varv från marken. Går bredvid o då går det plötsligt bra både att böja till höger o acceptera bettet så jag tror inte att han fått plötslig tandvärk.
Sen ber jag maken komma ut o vara stoppkloss. Vi går efter honom (maken)o jag får honom att gå hyfsat bra i skritt så jag ber maken öppna grinden. (Dorri brukar gilla att komma ut o bli mer avslappnad när vi lämnar volten, annars kan det ju tyckas vara ett knäppt beslut att rida ut) Vi kommer en bit på väg o sen börjar han springa lite, jag ska göra en volt o då tar han o passar på att galloppera hem. Jag är återigen väldigt tacksam för den balans jag anskaffat mig. Han stannar vid ryktplatsen. Jag tycker att det verkar vara ett dumt sätt att avsluta på så vi rider iväg för att kunna avsluta på ett bra sätt. Men han bara rusar. Nu har det totalt sätt gått två timmar o jag är färdig mentalt o fysisk, galloppen över stock o sten i mörker tog sista musten, så jag sitter av och skäller på honom o rycker i tygeln samtidigt. Går till hagen med honom medan jag fortfarande rycker i tygeln o är arg, tar av honom tränset o lappar till honom med det. Skiter i att ge honom betfor o lucern m.m. som han brukar få.
Det finns säkert en miljard bättre sätt att hantera detta på. Min man sa att jag skulle gå ut o rida honom tills han blev snäll. Men det känns ju som försent att göra det när jag redan släppt ut honom.
Och när man börjar bli trött i kroppen o skallen(efter två timmars kamp är väl inte det oskäligt?) ska man hålla på tills när? Till man trillar av? Dessutom blev det mörkt o belysningen pajade igår.
FAN! Är inte ett dugg stolt över mig själv. Känner mig gråtfärdig o oduglig Känns som världens sämsta ridtillfälle....
Bakgrund: sadeltvång 19 årig isis som spenderat massor av tid med att göra sig omöjlig men som blir bättre o bättre. Jag har haft honom ett år o det har varit kantat av små framsteg o mycket motgångar inkl sjukhusbesök för min del.
Har sedan nån vecka ridit honom barbacka o det har känts bra! Idag tänkte jag att vi skulle rida ut barbacka.
Men på volten gör han sig dum, dummare dummast. Ska testa att flänga hit o dit för att se om jag tröttnar/åker av. Han gick tom ner till hörnet för att få ordentligt med fart att kunna rusa till andra hörnet. Minsta tygeltag rusade han iväg för. Han har dock hjälpt mig att utveckla en fenomenal balans så trots alla rusningar, småbockningar o konstiga vändningar sitter jag säkert, även barbacka.
Han vägrar gå i höger varv, när jag byter till höger rusar han till vänster varv. Jag kämpar på. Väntar på att han ska bli avslappnad men det kommer liksom inte.
Efter drygt en timme sitter jag av o ser till att han går i höger varv från marken. Går bredvid o då går det plötsligt bra både att böja till höger o acceptera bettet så jag tror inte att han fått plötslig tandvärk.
Sen ber jag maken komma ut o vara stoppkloss. Vi går efter honom (maken)o jag får honom att gå hyfsat bra i skritt så jag ber maken öppna grinden. (Dorri brukar gilla att komma ut o bli mer avslappnad när vi lämnar volten, annars kan det ju tyckas vara ett knäppt beslut att rida ut) Vi kommer en bit på väg o sen börjar han springa lite, jag ska göra en volt o då tar han o passar på att galloppera hem. Jag är återigen väldigt tacksam för den balans jag anskaffat mig. Han stannar vid ryktplatsen. Jag tycker att det verkar vara ett dumt sätt att avsluta på så vi rider iväg för att kunna avsluta på ett bra sätt. Men han bara rusar. Nu har det totalt sätt gått två timmar o jag är färdig mentalt o fysisk, galloppen över stock o sten i mörker tog sista musten, så jag sitter av och skäller på honom o rycker i tygeln samtidigt. Går till hagen med honom medan jag fortfarande rycker i tygeln o är arg, tar av honom tränset o lappar till honom med det. Skiter i att ge honom betfor o lucern m.m. som han brukar få.
Det finns säkert en miljard bättre sätt att hantera detta på. Min man sa att jag skulle gå ut o rida honom tills han blev snäll. Men det känns ju som försent att göra det när jag redan släppt ut honom.
Och när man börjar bli trött i kroppen o skallen(efter två timmars kamp är väl inte det oskäligt?) ska man hålla på tills när? Till man trillar av? Dessutom blev det mörkt o belysningen pajade igår.
FAN! Är inte ett dugg stolt över mig själv. Känner mig gråtfärdig o oduglig Känns som världens sämsta ridtillfälle....